Idag var det bergsklättrardag igen, precis vad jag är bra på (INTE), men det är väl bra att öva på det man behöver bli bättre på? Jag tror dock mitt största problem är alla kilon jag släpar runt på och inte benstyrkan eller hjärtats kapacitet. Tyvärr. Jag inser allt mer att Haute Route kommer bli enormt plågsamt om det inte blir superdiet närmsta 4 månaderna, suck.

Dagens första utmaning, Penas Blanca. 14.3 km och 5-6% i snitt, men som syns på höjdkurvan så var det rätt många toppar över 10%. Första biten var brutalt jobbig med alla väldigt branta passager titt som tätt, hjärtat skenade verkligen på vägen.

Det var riktigt brutalt jobbigt, för mig tog det cirka 79 minuter att ta mig upp, snabbaste var en bit under timmen. Jag är verkligen inte van vid så branta klättringar och sliter enormt när det lutar över 10-12%, det är TUNGT, riktigt tungt. Hjärtat skenar, känns som om man ska få en hjärtattack och inte går det fort heller. Men men, det är väl det man blir stark av? Jag börjar i alla fall vänja mig rejält vid att klättra i över 60 minuter och det känns inte så slitigt längre.
Väl på toppen blev det såklart obligatorisk lagbild och ett beslut om att fortsätta vidare 4.5 km uppåt mot Los Reales som är topp nummer två på samma stigning. Fantastisk utsikt där uppe och man såg vägarna vi slitit på för att ta oss hela vägen upp till toppen runt 1220 meter över havet.

Sen var det bara rulla ner samma väg och ett härligt utförs-race som jag ju älskar. Tyvärr kom jag in i en kurva med alldeles för hög fart och var mm från att glida in i bergväggen ganska högt upp och därefter blev jag lätt skraj varje gång det kom en skarp sväng. Men jag lyckades ändå ta mig ner i topp och plocka QOM på Strava, bara en sån sak. Nedför är verkligen så mycket roligare än uppför, men det går undan när det är så brant, man ska ha respekt.

Därefter tog vi slapplunch vid stranden, åt glass och hade det lite lugnt och ledigt för en gångs skull. Äntligen säger bara jag. Jag tror jag börjar gilla att stanna för fika och fotopauser hela tiden mer än att bränna på som en idiot i mil efter mil. Börjar jag bli gammal mån tro?

Magisk resa i alla fall och jag har inte så mycket att klaga på trots att jag fått vila lite extra för att knopp och kropp skulle orka med!

Det börjar bli tröttsamt med episka dagar på två hjul men det är inte mitt fel att dom aldrig tar slut. 14.5 mil, 2600 höjdmeter, +30 graders värme… vad kan möjligen gå fel där? Iiiiiingenting!

Dagen började med tidig uppstigning för tidig start och soluppgång från balkongen samt en frukost med mycket sammanbitna miner. Alla visste vad som var på gång och laddade på sitt sätt.

Dagen bjöd på 20 km rakt uppför, förvisso med en snittlutning på 6% men det är ändå något visst med att klättra i nästan två timmar. Dessutom skulle vi lite längre så det var 30 km i eget tempo som var första utmaningen, efter 20 km så gick det dock lite nedför/platt i 7-8 km och sen 2-3 km lätt uppför till “riktiga toppen”.

Uppe på toppen var det fotografering vid det så kallade “dajmkrysset” som stället går under. Det har något med det där rostiga järnkorset i bakgrunden att göra. Efter fotografering och påfyllning av vatten så var det 10 km rätt nedför och äntligen någonting man är bra på. Episk utförsåkning som fångades på film av en lagkamrat som låg i min röv en lång tid. Maxhastighet någonstans strax under 70km/h och världens frihetskänsla att bara trycka på för allt vad benen går.

Sen blev det lunch i Ronda där hela byn stannade upp när 38 cyklister i likadana kläder/hjälm cyklade in i två raka fina led. Det var lite moviestar-känsla när massvis med människor snabbt plockar upp sina kameror och fotograferar en. Såklart tror dom ju att vi är proffs och kan cykla på riktigt men tänk om dom visste att vi är ett gäng från Sverige, halvfeta medelålders män mestadels, som bara ska cykla runt landets största motionslopp. Vilken bedrift liksom… . .. skämt å sido så är ju sub8 helt klart en bedrift och speciellt fet är det inte någon som är i laget.

Efter lunchen blev det 7 km stigning igen, sen böljande upp och ner, sen 5 km stigning sen böljande upp och ner tillbaka till hotellet. Jag var rätt mosig redan vid lunch och värre blev det. Den sista stigningen fick jag fin draghjälp av två av lagets ledare som “kvastade” upp och det kan vara så att jag fortfarande hade varit kvar ute i bergen utan deras hjälp. Jag orkar ju aldrig prata när jag är sådär mosig och trött i knopp och kropp men att bara ha någon bredvid en räcker gott och väl. Jobbigt som bara den i den fruktansvärda hettan men det gick och jag var inte akterseglad även om jag låg bland dom 2-3 sista i alla stigningar. Jag tycker ändå det är ganska ok för en halvtjockis med trasiga baksidor, jag är mycket nöjd. Vid kvällens middag delades några utmärkelser ut och jag fick “dagens prestation” så jag var nog ganska duktig ändå. Belöning blev en gratismassage, välbehövlig sådan!

Imorgon är det “vilodag” vilket innebär en lugn tur till Gibraltar, det kommer bli häftigt. En upplevelse! Gäller att passa på när man är så nära.