Man skulle kunna kalla gårdagens cykeltur för en lyckad MTB-afton i skogen på Lovön (Fornstigen), eller är inte definitionen av en lyckad MTB-kväll att man behöver tejpa ihop knät vid hemkomst? I så fall har jag lyckats, men det tar vi senare.
Först åkte vi förbi Brostugan på Kärsön och hälsade på torsdagsträningen och våra ledarkollegar. Rent officiellt så var min och Batmans täckmantel att vi planerar att köra MTB någon torsdag och vi skulle egentligen bara ut och reka igår. Inofficiellt så lockade inte landsväg alls när MTB fanns att välja (men det ska vi inte berätta för dom andra).
Vi fick faktiskt nästan napp på sällskap när två stycken som varit en hel del på våra introduktionsträningar under våren (som jag leder ibland) besviket frågade varför vi inte sagt något, “jag åker ju bara landsväg för att orka cykla snabbare i skogen, det är ju MTB som är ROLIGT“. Kanske finns underlag för en MTB-grupp ute på Brostugan då?
Innan det blev skogscykling så åkte vi ut till FRA-varvet och spanade på “snabbsnabbsnabb”-gruppen (vars frontklunga snittade 42(!) km/h förra veckan) som idag efter 5 km redan hängt av alla utom 4. Det är ändå liiiiite härligt att se andra lida så hårt. Sen kom det dock ett rödljus och dom andra kom ikapp.
Därefter bar det av in i Fornstigen, planen var väl att göra ett bättre försök än sist i våras då det klevs av cykeln i parti och minut. Onekligen var det rätt så mycket torrare i går än vad det var i våras. Nu gick det i princip att cykla över alla diken och lerhålen lös nästan helt med sin frånvaro. Det var inte alls så svårt och tekniskt som jag minns det.
Helt klart flyttar man fram sina gränser rätt kvickt när det gäller “vad som är tekniskt” eller inte. Jag hade världens flyt första halvan och hamnade topp3 på Strava i fin konkurrens med långloppcupsprispallstjejer! Jag tror jag kom på under turen att när det är halvtekniskt så är jag ganska konkurrenskraftig i jämförelse med tjejer som kan cykla MTB på riktigt, däremot när det blir riktigt tekniskt så tar jag mig bättre fram nu än i våras men däremot går det alldeles för långsamt. Men det kanske kommer? Kul är det i alla fall att det går framåt så snabbt. I våras räckte det ju med en stubbe så klev jag av (inte riktigt, men nääääästan i alla fall). 
Jag ser “alltid” ut sådär när jag cyklar över spångar/broar… D Ö D S Å N G E S T.. (även fast det blivit ooooerhört mycket bättre, i våras hade jag klivit av här och sådär ser jag nog förhoppningsvis inte ut så ofta).
Sen gick det åt helvete. Så himla klantigt. Det känns som om det nästan alltid är det när man kör MTB och vurpar. Vurpan hade lätt kunnat undvikas men ändå ligger man där och blöder helt i onödan. Det var en stor stenhäll, som var ganska brant men inte så lång. Det borde vara enkelt att cykla upp. Jag fick inte nog med fart, hann inte trampa mig vidare, hann inte klicka ur, men hann däremot vända ut vänsterknät för att börja klicka ur så mycket att hela jag + cykel landar rätt på stenhällen med knät.
Aldrig någonsin har jag känt sån smärta faktiskt (inte vad jag minns i alla fall), det verkligen ilade i hela knäskålen och jag var övertygad om att något var rejält trasigt. Det gjorde så ont så att jag knappt kunde andas, det kändes ungefär som att tappa luften. AJ. AJ. AJ. Det var lyckligtvis inte värre än ett fint jack och ett extremt ömt knä. Första gången jag lyckas spräcka min egen hud, måste ju ändå vara värt några stilpoäng? Det kanske inte ser så illa ut, men det kändes (och känns).
Sen var det inte så j´vla roligt att cykla längre, trots det cyklade vi färdigt stigen men det kändes rätt oinspirerat resten av vägen. Det gjorde ont och en kort sväng efter vurpan höll jag på att sladda omkull på en sten och efter det kändes det lönlöst att ta någon som helst risk. Hade jag vurpat igen på samma knä så hade det känts bisarrt mycket.
Vi synkade sedan vår exit ut ur skogen med Brostugans snabbgrupper som precis kom tillbaka från deras träning. Det var lika roligt att se dom åt det här hållet hänga på ett snöre efter varandra och köra sk*ten ur varandra (så länge inte jag behöver vara med och bli avhängd så är det roligt alltså). Sen blev det naturligtvis en tröst-räkmacka på Café Brostugan efteråt.
Nej… Fornstigen, revansch 2.0 planeras!
Men INGEN mer MTB innan HR, det är illa nog med det där jacket som kanske inte hinner läka ihop i tid. Nu blir det mer riskfri cykling nästa vecka så kan jag leka i skogen hela hösten+vintern istället när det är mer ok att skada sig. Då attans ska den där j´vla slingan få stryk HELA vägen! No more klant-vurpor!
