Distanspass och halvbonk

Idag tänkte jag att jag skulle få till ett riktigt distanspass på 3-4 timmar. Ungefär 11 mil var tanken. Eftersom det är Haute Route snart (ni vet, 20.000 höjdmeter, bergsget, lättviktare och bla bla bla) så tänkte jag att det kan vara fördelaktigt att skrota de sista kilon som går innan det är dags. Jag kommer ju antagligen ta mig runt oavsett (ni ser, hon är redan kaxig, vänta tills jag ligger där i fosterställning vid frukosten 05.00 på dag 4-5 och gråter av utmattning redan innan start), men med mindre kilo kanske det blir lättare hur som helst.

Distanspass, kaloriunderskott, det kan vara en svår nöt. Det är skillnad på kaloriunderskott och svält liksom. Ingen orkar cykla helt dränerad på energi, speciellt inte ett distanspass på 3-4 timmar.

Det började bra, jag kände mig pigg och fräsch och “oj vad roligt det ska bli, och vad fint väder“. Sen cyklade jag på en stor sten mitt i den lyriska yran och drog upp ett litet hål i däcket. Detta bara efter en knapp timmes cyklande! Punkteringen var ett faktum, det tog typ 0.5 sekunder så var bakdäcket helt tomt.OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag cyklar ju inte omkring med ett däck i bakfickan så jag tänkte att det får väl hålla så länge det håller, vad kan gå fel liksom? Det blev ju ett hål så slangen syntes, men den bubblade liksom inte ut så det kändes ändå som om det kunde hålla. Lärdom till framtiden, ha alltid en bit gaffa/eltejp på en av kolsyrepatronerna. Hade varit guld värt vid ett sånt här tillfälle.

Efter lite möda lyckades jag fixa problemet och ta mig iväg igen, tyvärr brände jag en kolsyrepatron i onödan för när den var tom så hade jag en liten bubbla på däcket precis vid ventilen. Tyvärr hade slangen letat sig upp och tryckt upp däckkanten. Jag tänkte en snabbis, “men det kanske går en bit” … men efter två hjulrull så märktes det att det går INTE. Bara av med allt och fixa, ny patron och sen färdigt.

Lite avbrott i det fina flytet och sen iväg! Efter två timmar började jag bli rejält seg i huvudet och kroppen. Riktigt urlakad. Jag stannade och fyllde mina flaskor och sen hittade jag en plats i skuggan och vilade en stund. Mitt huvud gillar verkligen inte ihållande sol, inte alls. Speciellt inte om man redan är lite energitom.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Sen satt jag där en stund och gömde mig från solen och drömde om bad och kalla drycker. Jag insåg ju tyvärr snabbt att jag aldrig skulle komma fram om jag bara hängde i någons trädgård så jag kände mig tvungen att cykla iväg efter en kvart eller så. Tyvärr fortfarande rätt så energitom eftersom jag valde medvetet att inte ta något med mig att äta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag cyklade ändå på förhållandevis ok och försökte njuta så mycket som möjligt av vädret, de fina bilfria vägarna och omgivningen. Ibland när jag cyklar långt själv så har jag för vana att lyssna på musik (ja, det kan vara farligt men det är ju inte förbjudet för hörselskadade och döva att cykla direkt). Jag tycker det kan vara ganska skönt med musik ibland. Speciellt om man är riktigt trött. Rätt låt kan ju pigga upp vem som helst. Tiesto räddade mig idag, den mannen gör ju underverk med vilken låt som helst! Dagen till ära ägnade jag mig åt solosjungande med röstläge modell högt och var flera gånger tvungen att vända mig om bara för att kolla att jag verkligen var ensam på riktigt. Pinsamheten av att cykla omkring och sjunga och ha någon på rulle efter sig vet ju inga gränser. Jag klarade mig idag dock.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA
Efter drygt tre timmar så insåg jag att det här inte riktigt var värt, så jag bestämde mig för att stanna i nästa lilla ort och nödfika. Det fick bli en fulfika på ICA i metropolen Örsundsbro. En banan har aldrig smakat bättre, eller en kall cola, eller en macka med vitt bröd och kyckling. Den fikan räddade nog dagen från total katastrofdålig. Sen rullade jag vidare, fick äntligen lämna de uppländska slätterna och leta mig in på skogsvägar i skugga från solen och i skydd från den elaka motvinden som enligt Yr.no skulle vart medvind(!).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
4h10minuter senare nådde jag slutmålet och möttes av något i stil med “du ser mer sliten ut än efter La Marmotte“. Men TACK för den. Fast det kändes så också. Jag sov dåligt i natt, var trött och hade ätit för lite för att orka med ett distanspass. Solen och motvinden tog mig och då är man ganska svag.

Men det kunde vart värre. Ett bra distanspass och några gram har jag säkert gjort mig av med på vägen och allt räknas ju. Jag tror inte fikan förstörde något ur den aspekten, snarare tvärtom.

Imorgon ska jag försöka distanspass:a igen, men då blir det mycket sömn och en rejäl frukost innan så blir det nog mycket bättre än idag!

Lopp utomlands: Medical Certificate

För att få cykla lopp utomlands nere i Sydeuropa behöver man oftast (läs typ alltid) ett “Medical Certificate” som påstår att man är mer eller mindre frisk. Det går ju att tvista länge om det är mentalt friskt eller inte att anmäla sig till lopp som La Marmotte eller Haute Route men det är en annan historia.

Jag har så himla mycket problem med intyg för intygens skull, det är ju ingen som tittar på dom här intygen. Om jag dör i en hjärtattack under loppet så vill arrangörerna antagligen kunna svära sig fria från skuld och är jag undersökt innan och dom har bevis på det så är dom skuldfria. Känns på något sätt så himla icke värt, men ok, det kanske är bra för dom handfulla personer som faktiskt är sjuka och som stoppas vid en undersökning, hur ofta det nu händer, vad vet jag.

Till Marmotte så fixade jag ett intyg genom privata kontakter men till Haute Route så ville jag göra det riktigt, eftersom det är en veckas ansträngning så känns det ändå värt. Men sen insåg jag vad det kostar, mellan 1000-2000 kr hos svensk sjukvård. För att få ett papper där det står att jag är frisk? Det krävs inget EKG/arbetsprov utan mer hälsoundersökningsstuket. Bäst är att undersökningen tar i tid och kostar vad en normal undersökning kostar, 200 kr. Sen är tillägget varierande för själva pappret där det står att du är frisk, jag försökte fråga olika VC varför det är så men det blev bara svar i stil med “våra intyg kostar så mycket“. Men ok, +1000 kr för ett A4a och lite bläck, perfekt. Inte ens när jag försökte förklara att jag hade en mall där man bara skulle signera och stämpla så hjälpte det. Jag förstår verkligen inte vad det är som kostar extra om själva besöket i tid och ansträngning motsvarar en undersökning för 200 kr.

Om jag har problem med intyg för intygens skull så har jag ännu mer problem med att ta-så-mycket-betalt-som-möjligt-bara-för-att-man-kan! Osmakligt. (Gnäll gnäll, jag vet!). Tips om man vill komma lite lindrigare undan är IntygsGruppen, där kostar det i alla fall bara 600 kr för allting.

Sagt och gjort så , det blev den privata vägen igen och nu är intyget inskickat till HR och jag är numera välkommen på riktigt!
HR

H J Ä L P!
Ångesten är komplett…

För övrigt är jag konstaterad frisk nu efter två timmar på gymmet igår (där jag bland annat lyckades skaffa mig en lårkaka modell fotboll efter att en kvinna sparkade in bensparksmaskinen rätt i mitt lår när jag stod och vilade mellan mina övningar. Fel och se sig för lite då.). Ikväll planerar jag att göra skogen på Lidingö osäker med MTB:n! Äntligen cykel igen!

Alpveckans hastighetsrekord

Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro ibland när man ser mig köra utför så har jag på äldre dagar fått ganska stor respekt för att köra just utför. Det ÄR roligt, men det kan vara fullkomligt livsfarligt också. Jag kör aldrig på gränsen i utförskörningar jag aldrig kört innan, har jag däremot koll på utförskörningen så tänjer jag gärna på alla gränser som finns. Trots att jag tyckte att jag tog det förhållandevis lugnt nedför i alperna så blev veckans hastighetsrekord 73(!) km/h… och då låg jag ändå på bromsen för jag visste att vägen för eller senare skulle svänga!

Det som är farligt med alperna är att serpentinerna kan vara så långa, en serpentin kan vara uppåt en km innan den svänger och lutar det brant nedåt kommer man ganska fort upp i ganska bra fart. På filmen lutar det 11-12% i sista rakan och där behöver man inte anstränga sig för att rulla i varken över 60 eller 70 km/h.

Det är barnsligt roligt, men samtidigt fullkomligt galet! Cykling är verkligen en sport med extremt små marginaler och jag skulle verkligen inte vilja träffa asfalten i 70 km/h! Jag är ungefär lika glad varje gång jag kommer ned för ett berg helskinnad som jag är över att ha fått köra utför! Någon slags barnslig skräckblandad förtjusning.

La Marmotte runt hörnet!

Imorgon smäller det, 7.50 går startskottet och startnummer 5740 (bland 6999 andra) rullar ut från Bourg d’Oisans mot en något jobbig resa på nästan 18 mil och strax över 5000 höjdmeter.

profil1

Följande klättringar ska plockas, en efter en!
Col du Glandon (24.1 km med 4.8% snittlutning)
Col du Telegraphe (11.8 km med 7.3% snittlutning)
Col du Galibier (18 km med 5.5% snittlutning)
Alpe d´Huez (13.2 km med 8.1% snittlutning)

Col-du-Glandon-Barrage-du-Verney_profileuntitled

Col-du-Galibier-Valloire-profileAlpe_dHuez_profile
Fyra av huskamraterna åkte nästan hela bansträckningen idag, det råder delade meningar om vilken klättring som är värst. Någon tycker att Glandon är värst och någon tycker att Galibier är värre. Jag tror att ju längre in i loppet man kommer, desto jobbigare blir det. Galibier ligger dessutom på +2600 höjdmeter och där kan det nog bli lite tungt med andningen. Jag har lagt fram min astmamedicin så jag är mer än redo att dopa mig om det behövs!

När (om?) man når Alpe d’Huez så tror jag att man kommer gå på ångor och hemlängtan. Även om det är en väldigt jobbig klättring med värst snittlutning så kommer man ha så mycket hemlängtan så dom där 13 km kommer gå “av bara farten”. Det kommer antagligen göra lite smått ont både här och var, men när målet är nära så brukar man kunna hantera sånt bättre!

Håll tummarna för att allt går som det ska och att jag är en bra bit upp för Alpe d’Huez imorgon vid den här tiden!

Going up Alpe d’Huez

Idag har jag tagit mig upp för sista klättringen innan det är dags för La Marmotte på lördag. Det fick bli en liten tur upp till Alpe d’Huez för att hämta nummerlapp och tidtagningschip till lördagen. 13.2 km uppför, 8.1% i snittlutning och 21 jobbiga serpentiner att ta sig igenom.
Alpe_dHuez_profileDSC_3419-1 DSC_3428-1 DSC_3473-1 DSC_3511-1 DSC_3500-1 DSC_3475-1DSC_3562-1
Det gick inte speciellt fort för jag tänkte att det är bra att spara sig tills på lördag. Däremot gick det i ett svep utan någon paus vilket kändes bra eftersom det är så jag brukar klättra normalt (bortsett från Mont Ventoux-sejouren i måndags där jag väl ett tag pausade typ varannan km eller värre).

Vädret var väldigt bra, kanske för bra, bitvis närmare 30 grader på mätaren och tyvärr rätt vindstilla. Lyckligtvis sjunker temperaturen ungefär 8-10 grader tills på lördag, det vill säga det ser ut att bli perfekt väder för loppet. Nu gäller det att låta benen återhämta sig sista dagarna inför och hoppas på det bästa!

174 km och 5000 höjdmeter är en rejäl utmaning, jag vill såklart slutföra loppet men jag kommer inte vara besviken på mig själv om något går fel längst vägen. Omöjligt att förutspå hur benen kommer reagera på en sådana utmaning. Men jag håller alla tummar jag kan för att det ska gå vägen!