Distanspass och halvbonk

Idag tänkte jag att jag skulle få till ett riktigt distanspass på 3-4 timmar. Ungefär 11 mil var tanken. Eftersom det är Haute Route snart (ni vet, 20.000 höjdmeter, bergsget, lättviktare och bla bla bla) så tänkte jag att det kan vara fördelaktigt att skrota de sista kilon som går innan det är dags. Jag kommer ju antagligen ta mig runt oavsett (ni ser, hon är redan kaxig, vänta tills jag ligger där i fosterställning vid frukosten 05.00 på dag 4-5 och gråter av utmattning redan innan start), men med mindre kilo kanske det blir lättare hur som helst.

Distanspass, kaloriunderskott, det kan vara en svår nöt. Det är skillnad på kaloriunderskott och svält liksom. Ingen orkar cykla helt dränerad på energi, speciellt inte ett distanspass på 3-4 timmar.

Det började bra, jag kände mig pigg och fräsch och “oj vad roligt det ska bli, och vad fint väder“. Sen cyklade jag på en stor sten mitt i den lyriska yran och drog upp ett litet hål i däcket. Detta bara efter en knapp timmes cyklande! Punkteringen var ett faktum, det tog typ 0.5 sekunder så var bakdäcket helt tomt.OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag cyklar ju inte omkring med ett däck i bakfickan så jag tänkte att det får väl hålla så länge det håller, vad kan gå fel liksom? Det blev ju ett hål så slangen syntes, men den bubblade liksom inte ut så det kändes ändå som om det kunde hålla. Lärdom till framtiden, ha alltid en bit gaffa/eltejp på en av kolsyrepatronerna. Hade varit guld värt vid ett sånt här tillfälle.

Efter lite möda lyckades jag fixa problemet och ta mig iväg igen, tyvärr brände jag en kolsyrepatron i onödan för när den var tom så hade jag en liten bubbla på däcket precis vid ventilen. Tyvärr hade slangen letat sig upp och tryckt upp däckkanten. Jag tänkte en snabbis, “men det kanske går en bit” … men efter två hjulrull så märktes det att det går INTE. Bara av med allt och fixa, ny patron och sen färdigt.

Lite avbrott i det fina flytet och sen iväg! Efter två timmar började jag bli rejält seg i huvudet och kroppen. Riktigt urlakad. Jag stannade och fyllde mina flaskor och sen hittade jag en plats i skuggan och vilade en stund. Mitt huvud gillar verkligen inte ihållande sol, inte alls. Speciellt inte om man redan är lite energitom.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Sen satt jag där en stund och gömde mig från solen och drömde om bad och kalla drycker. Jag insåg ju tyvärr snabbt att jag aldrig skulle komma fram om jag bara hängde i någons trädgård så jag kände mig tvungen att cykla iväg efter en kvart eller så. Tyvärr fortfarande rätt så energitom eftersom jag valde medvetet att inte ta något med mig att äta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag cyklade ändå på förhållandevis ok och försökte njuta så mycket som möjligt av vädret, de fina bilfria vägarna och omgivningen. Ibland när jag cyklar långt själv så har jag för vana att lyssna på musik (ja, det kan vara farligt men det är ju inte förbjudet för hörselskadade och döva att cykla direkt). Jag tycker det kan vara ganska skönt med musik ibland. Speciellt om man är riktigt trött. Rätt låt kan ju pigga upp vem som helst. Tiesto räddade mig idag, den mannen gör ju underverk med vilken låt som helst! Dagen till ära ägnade jag mig åt solosjungande med röstläge modell högt och var flera gånger tvungen att vända mig om bara för att kolla att jag verkligen var ensam på riktigt. Pinsamheten av att cykla omkring och sjunga och ha någon på rulle efter sig vet ju inga gränser. Jag klarade mig idag dock.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA
Efter drygt tre timmar så insåg jag att det här inte riktigt var värt, så jag bestämde mig för att stanna i nästa lilla ort och nödfika. Det fick bli en fulfika på ICA i metropolen Örsundsbro. En banan har aldrig smakat bättre, eller en kall cola, eller en macka med vitt bröd och kyckling. Den fikan räddade nog dagen från total katastrofdålig. Sen rullade jag vidare, fick äntligen lämna de uppländska slätterna och leta mig in på skogsvägar i skugga från solen och i skydd från den elaka motvinden som enligt Yr.no skulle vart medvind(!).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
4h10minuter senare nådde jag slutmålet och möttes av något i stil med “du ser mer sliten ut än efter La Marmotte“. Men TACK för den. Fast det kändes så också. Jag sov dåligt i natt, var trött och hade ätit för lite för att orka med ett distanspass. Solen och motvinden tog mig och då är man ganska svag.

Men det kunde vart värre. Ett bra distanspass och några gram har jag säkert gjort mig av med på vägen och allt räknas ju. Jag tror inte fikan förstörde något ur den aspekten, snarare tvärtom.

Imorgon ska jag försöka distanspass:a igen, men då blir det mycket sömn och en rejäl frukost innan så blir det nog mycket bättre än idag!

Going up Alpe d’Huez

Idag har jag tagit mig upp för sista klättringen innan det är dags för La Marmotte på lördag. Det fick bli en liten tur upp till Alpe d’Huez för att hämta nummerlapp och tidtagningschip till lördagen. 13.2 km uppför, 8.1% i snittlutning och 21 jobbiga serpentiner att ta sig igenom.
Alpe_dHuez_profileDSC_3419-1 DSC_3428-1 DSC_3473-1 DSC_3511-1 DSC_3500-1 DSC_3475-1DSC_3562-1
Det gick inte speciellt fort för jag tänkte att det är bra att spara sig tills på lördag. Däremot gick det i ett svep utan någon paus vilket kändes bra eftersom det är så jag brukar klättra normalt (bortsett från Mont Ventoux-sejouren i måndags där jag väl ett tag pausade typ varannan km eller värre).

Vädret var väldigt bra, kanske för bra, bitvis närmare 30 grader på mätaren och tyvärr rätt vindstilla. Lyckligtvis sjunker temperaturen ungefär 8-10 grader tills på lördag, det vill säga det ser ut att bli perfekt väder för loppet. Nu gäller det att låta benen återhämta sig sista dagarna inför och hoppas på det bästa!

174 km och 5000 höjdmeter är en rejäl utmaning, jag vill såklart slutföra loppet men jag kommer inte vara besviken på mig själv om något går fel längst vägen. Omöjligt att förutspå hur benen kommer reagera på en sådana utmaning. Men jag håller alla tummar jag kan för att det ska gå vägen!

Vilodag och plattcykling

Igår blev det en väldigt kort dag på cykeln, 31 km plattkörning och lite fotograferande längst vägen. Stora delar av dagen spenderades först i byn där vi gick runt i lite affärer och sen tog en långlunch. Därefter blev det eftermiddagscykling!

Det löper en flod i dalgången som vi cyklade jäms med ungefär 15 km åt ena hållet och sen vände vi tillbaka till byn igen. Kändes lagom som återhämtningsdag och ändå tillräckligt långt för att trampa ur benen lite.
DSC_3116-1
DSC_3119-1DSC_3132-1DSC_3157-1DSC_3145-1
#orangeisthenewblack…. Crescentkläder med Swedbank POC-hjälm + castellihandskar ger verkligen en komplett orange utstyrsel. Jag tycker ändå det fungerar utan att bli för clownigt. Man sticker ju ut i alla fall och det matchar ju cykeln väldigt bra! Pluspoäng!

Vad det blir för cykling idag vet jag inte, men tanken är att försöka rulla upp för något berg om benen orkar. Kanske Col de Glandon? Och Alpe d’Huez därefter? Eller bara en av dom? Eller ingen? Jag vet inte, det får bli ett spontanbeslut, vi får se åt vilket håll cykeln svänger helt enkelt. Det är ju semester så då är det skönt att ta det lite mer som det kommer!

Mont Ventoux – The long story

Mont Ventoux går att nå från tre håll, det tvistas om vägen upp från Bedoin eller Malaucene är tuffast. Jag följde ett GPS-spår för Gran Fondo Mont Ventoux och det visade sig att den gick upp via Malaucene. Redan när man är flera mil från berget så sticker dess storlek och topografi som är rätt utmärkande i jämförelse med andra berg runt omkring ut rejält (toppen är det där vita i bakgrunden av det gröna berget).
DSC_2847-1
Jag cyklade från en liten by vid namn Beames d´Venise och mot Malaucene och början på stigningen. Startpunkt för GF Mont Ventoux alltså!
DSC_2853-1
Tyvärr hade jag inte gjort min läxa riktigt innan för GPS-spåret tog en liten omväg via några små byar och vips hade jag nästan 1000 höjdmeter på GPS:en redan innan jag nått Malaucene. Därefter började den 21 km långa stigningen upp mot Mont Ventoux! Denna legendarisk klättring som jag egentligen tänkte ta mig an förra året, men då var jag förkyld när jag var på semester i området.

21 km, 1558 höjdmeter och 7.5% i snittlutning… det låter väl egentligen inte så illa? Spontant tycker jag inte det, efteråt är jag mer skeptisk.
ventoux OLYMPUS DIGITAL CAMERAJag märkte ganska snabbt att det här inte var en bra dag, mina baksidor som ändå fungerat bra i berg strulade. Andningen låg i halsen och inte hade jag med mig min astmamedicin eftersom jag inte behövt den på ett bra tag (då glömmer man lätt bort den). Början av stigningen är förhållandevis snäll och 5-6% var inga problem att fixa. Sen började det jobbiga, långa bitar med 10% eller värre, km efter km.
DSC_2891-1 DSC_2915-1 DSC_2938-1 DSC_2945-1
Att det strular ibland när man anstränger sig rejält fysiskt är det ju inte så mycket att göra åt, det är ingen som har en toppdag varje dag. Däremot att ha en mer strulig dag när man ska cykla 21 km förhållandevis rakt uppför är ju ingen höjdare och inte direkt var man vill kämpa emot som spär på det jobbiga. Klättringen i sig är jobbig, man behöver inte fler saker som är jobbiga. Efter 12-13 km började det bli rejält tungt. Jag var tvungen att stanna med jämna mellanrum och andas. Släppa ner andningen, stretcha benen, sitta i diket och vila och så vidare. Efter cirka 16 km så kommer man upp på en alpstation där det tillfälligt flackar ut lite, sen är det 5 km kvar som är rätt branta och jobbiga. Här blev det riktigt tungt och många vilopauser. En av det bästa stunderna i mörkret är ändå när det är 3 km kvar och man kör runt hörnet och toppen torna upp sig förhållandevis nära (ändå 320 höjdmeter kvar här ungefär). Det är en underbar vy och riktigt häftigt att ha upplevt.
DSC_2952-1DSC_2959-1DSC_2947-1DSC_2966-1 DSC_2974-1 DSC_2978-1 DSC_2981-1OLYMPUS DIGITAL CAMERA DSC_2994-1
Att nå toppen efter så mycket möda är ju magiskt, helt fantastisk. När det var 7 km kvar var jag helt klar med att jag skulle kliva av. Det lät ungefär såhär i huvudet “det går inte, det är för långt kvar, jag orkar inte, benen fungerar inte, jag kan inte andas, jag lägger gps:en i bilen, jag tar taxi hem, jag rullar ner för stupet för ingen kommer ändå märka att jag är borta, jag låtsas som att jag aldrig försökt ta mig upp så får ingen något veta” och så vidare, sen tänkte jag ganska snabbt att när kommer jag vara här igen? Antagligen inte de närmaste åren, hur länge skulle jag inte ångra mig om jag klev av? Även fast jag bitvis behövde stanna och andas var och varannan km så var det värt det, alla dagar i veckan! Titta på utsikten och landskapen liksom! Det är väl värt lite ångest för att få den?
DSC_3015-1 DSC_3046-1 DSC_3043-1 DSC_3031-1
Men helt ärligt människor, klättringen är inte så illa egentligen! Jag hade ju andra problem som spädde på, för en frisk och normalstark människa så är det jobbigt men inte övermäktigt. Det är ingenting, egentligen, vem som helst som klarar av att anstränga pannbenet kan ta sig upp! Men det gör ont, ganska ofta, men det får man tillbaka på toppen i form av fantastisk utsikt och sen får man njuta av en underbar utförskörning. Jag körde ner igen via den tredje vägen som går ner till Sault och där är stora bitar bara 4-5% (den snälla sidan om ni vill försöka er på klättringen men ha det lite snällare första 16 km, sista 6 km är samma som från Bedoinhållet).

Någon som är sugen? Just do it! Packa ner cykel och tant och dra iväg, ett minne för livet, lätt!

Tips: En bra sida som beskriver alla tre klättringarna upp till Mont Ventoux!

Bike Fit av Exan!

Äntligen har jag tagit mitt förnuft till fånga och bike fit:at (funny word) Exan!
DSC_0360-1
Den svarta pärlan skall äntligen bli optimerad för mig och mer behaglig att spendera tid på! Egentligen tycker jag att bike fit som koncept är ganska “sådär”, det har säkert sina fördelar men att ta 2000 kr för att ställa in en cykel åt någon känns “sådär”. Jag tror faktiskt att man med rätt kunskap kan göra det minst lika bra själv. Nu har ju jag problem med mina baksida lår och tänker att då kanske det är värt 2000 kr om jag kan få mindre problem av det. Att kunna cykla obehindrat är ju värt alla stålar i världen, lätt!

Det ingick dessutom lite analys av mig och det är ju alltid trevligt, tyvärr är det inget annat fel på mig än att jag tydligen är för tjock. Jag har god rörlighet överallt som en cyklist kan tänkas behöva det, jag är stark (inget nytt där) men tydligen lite för tjock kanske (ok då, det kanske jag visste). Stora muskulösa lår får jag tydligen ha, men magen borde vara mindre för att kunna sitta bättre i en aeroposition. Man skulle kunna säga att gubbmagen är i vägen (eller motsvarande för unga kvinnor). Eftersom jag har lite besvär så hade jag ju önskat egentigen att något vore uppenbart fel på mig (mer fel är “normalt” alltså), men nej, ingenting anmärkningsvärt hittades förutom gubbmagen!

Hur illa inställd var cykeln då? Jag var väldigt förväntansfull innan för jag har vänner som gjort bike fit och typ behövt höja sadeln 2 cm och dra bak styret 3 cm och ned 2 cm och så vidare, ganska stora skillnader alltså. Riktigt så illa var det inte ställt med min cykel, jag är ganska nöjd att måtten inte diffade så mycket för då har jag ju lite koll ändå.
bikefit
Sadel: Upp 5 mm + bak 10 mm
Styrstam: 10 mm kortare + 6% uppåt istället för nedåt

Jag hade knät ganska långt framför pedalen i nedersta läget = jag satt lite för lågt och långt fram, så därför åkte sadeln upp och bak. Styret som är 38 cm brett var helt rätt då det samstämmer med min axelbredd, ärligt trodde jag att jag hade ett 40-styre men tydligen inte. Styrstammen på 100 mm var lite för lång så jag ska skaffa en 90 mm bara jag lyckas hitta en. En FSA SL-K styrstam, 90 mm, med ett VITT K (mycket mycket viktigt) verkar tyvärr inte vara det lättaste att hitta. Vem vill ha ett rött K liksom? På riktigt? Det fungerar inte, det skär sig ju med orange!
FSA_SL_K_529a0216cf6e1
Får gärna ramla ned i brevlådan innan nästa helg då jag åker till Frankrike för att cykla i en vecka.

Hur kändes de förändrade inställningarna då?
Jag har ju inte styrstammen så styret är ju fortfarande lite för långt bort och långt ned men annars kändes det väldigt bra på dagens provtur. Det känns verkligen som om jag sitter mycket tyngre på sadeln och kan få ner kraften i benen istället för att ödsla energi på att hänga med alldeles för mycket tyngd på styret. Jag tror en lite kortare styrstam kommer göra det än bättre! Tyvärr kändes det lika segt som vanligt i baksida lår, men man kan ju inte förvänta sig mirakel omedelbart. Jag håller tummarna och tror att det med tiden kommer kännas bara bättre och bättre!
DSC_2254-1 DSC_2265-1 DSC_2268-1 DSC_2273-1
DSC_2249-1