Upptäcksfärd på MTB

Under förmiddagen var jag ute i skogen på upptäcksfärd, tyvärr har jag ännu inte funnit några roliga stigar här uppe i Uppland. Jag hittar mest stigar som försvinner till ingenting och mängder med grusvägar. Det är i och för sig inte fy skam det men en rundslinga på runt 5-10 km vore ju egentligen jackpot men det verkar lysa helt med sin frånvaro. Kanske måste börja med kartläsning på kvällstid för att få ordning på saken.OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Däremot lyckades jag hitta en spång(!) idag, min fiende nummer ett verkligen. Jag vet inte hur det gick till men jag lyckades cykla av den åt båda hållen. Hopplöst. Vad är problemet? Hur svårt kan det vara? Nu var ju den här ganska harmlös, men värst är ju när det är högt till marken och man är garanterad att vurpa om man kör av.

Trots att den är mer än bred nog så lyckas jag ändå inte hålla mig kvar. Idag hade jag nog alldeles för låg fart så då blev det inte så mycket av det. Som det mesta som har med MTB att göra, låg fart = dåligt! OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Spången i sin tur ledde till världens mysigaste brygga och lilla sjö. Trots att det sägs att värmeböljan är över för den här gången så har vi fortfarande 27-30 grader där jag befinner mig. Igår duggade det lite mitt på dagen men annars är det sol och varmt. Det hade ju lätt passat med ett bad idag men det kändes inte riktigt behagligt ensam mitt i skogen. Folk drunknar ju kors och tvärs sommartid så jag nöjde mig med att doppa tårna den här gången. Ensambad = dåligt bad!

Sen rullade jag mer skogsväg och lite grusväg innan jag begav mig hemåt. Ingen bra stig den här gången heller tyvärr, upptäckscyklandet får fortsätta en annan dag med andra ord.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Engelbrektsturen – Eller hur nära en pallplats i långloppscupen kan man komma?

Jag har ju licens i dam-Elit, vilket jag använde mig av under dagens deltävling i långloppscupen, EngelbrektsTuren! Tyvärr för alla duktiga långloppsåkare så krockade deltävlingen med långlopps-SM i år (dålig planering). Så när jag anmälde mig i förra veckan var vi bara 2 totalt i dam-Elit, men det hann bli 4 innan start (lyckligtvis).

Alla som normalt brukar stå på pallen var såklart på SM, men det hjälpte ju inte mig för jag visste redan innan att jag skulle bli tvär-sist. Tror aldrig jag kommer komma närmare en pallplats i långloppscupen igen hur som helst. MTB är ju normalt inte min grej, så det är mest därför. Känns ändå som en halv merit, eller inte kanske. Oavsett hade en pallplats inte varit välförtjänt så det var skönt att vi blev fyra och att dom tre som stod på pallen normalt är personer som cyklar fort.

Men själva loppet då?
80 km med start på torget i Norberg, samma torg som jag står på i februari varje år. Fast då med två skidor under fötterna och för att köra Engelbrektsloppet (60 km längdskidor). Nu med en MTB!
DSC_4246-1 DSC_4250-1 DSC_4257-1 DSC_4268-1 DSC_4272-1 DSC_4284-1
Herrejisses, det kom några regndroppar innan start men sen var det IDEL sol HELA dagen! Inte ett moln på himlen nästan. Det var lovat masterstart innan, “håll igen och kör inte om MC:n, den komma inte köra fortare“. Men tjena, vi lämnade stan i +40 km/h och efter bara någon km släppte jag, det var liksom ingen mening att bränna sig här när jag visste att jag inte skulle orka.

Jag var placerad i startfålla nummer två, tyvärr visste jag inte att det fanns en tredje tävlingsfålla för i så fall hade jag nog tagit den i stället. Efter några minuter så börjar tredjefållan komma om. Jag håller en lucka till framförvarande som säkerhetsmariginal för jag vet att det bromsas ganska hårt i början på cykellopp. Gång på gång kommer det någon och täpper luckan och prejar ut mitt framhjul i spenaten. Idioter tänker jag och så tänker jag på vad en mycket klok man sa dagen innan Kalmar IronMan 2012 “det är ungefär 10-15 personer som kommer ha bråttom imorgon, ni är inte en av dom, NJUT och ta inga onödiga risker“. Lite trångsynt kanske för man kan ju ha bråttom även om man inte är topp10. Men jag börjar kanske bli gammal men starten på lopp är det värsta jag vet och det är uteslutande på grund av människor som ska fram till varje pris utan att bry sig om andra. Efter ett tag så går ett av puckona som trängt sig in framför mig på hjul, 4-5 cyklister går i marken och det flyger flaskor och människor om vartannat. Jag lyckas lyckligtvis köra ut i diket utan att träffa någon eller ramla. Sen försöker jag för en kort sekund fråga hur det gick men INGEN säger något till någon annan utan alla hoppar snabbt upp och försöker ge sig iväg, en del kommer inte iväg på grund av olika haverier. Jag bryr mig inte mer och cyklar vidare. Kör ner varandra och fråga inte hur det gick, det verkar trevligt när eliten redan är 10 minuter bort och man inte har någonting med toppen att göra på riktigt.

Utöver den starten så smetas fältet snabbt ut och jag finner mig själv titt som tätt helt ensam, det är ju trots allt bara några hundra människor som kör. Det är väldigt blandad terräng, elljusspårbädd med flis, grusbilväg, mindre grusväg, stenkross, skogsstig, sandstig, endurospår. ALLT finns men det är mest grusväg på EngelbrektsTuren men jag tyckte det var ett väldigt fint lopp ändå.

Halvvägs så byter jag vattenflaska och sen cyklar jag snabbt vidare, starten tog hårt och första två milen var verkligen med REJÄL kräkskänsla upp i halsen. Jag är tvungen att släppa ner pulsen lite för att ha en rimlig chans att orka runt 8 mil utan att gå in i väggen helt. MTB är verkligen något annat, det finns ingen chans att vila. Det är jobbigt uppför såklart, det matas på rejält nedför och platten är det inte så mycket av. Det är fullt fokus för underlaget är aldrig speciellt plant någonstans. DSC_4304-1DSC_4311-1
Loppet flyter ändå på förhållandevis fort, jag uppskattar variationerna i terrängen. Precis när man tröttnat på grusväg så kommer skogsstig, när man inte orkar fokusera på lite halvtekniskt så kommer grusväg och så vidare. Jag finner mig själv tyvärr ha alldeles för dålig teknik när det ska svängas 90 grader på grusväg. Gång på gång kommer jag med alldeles för hög fart och hamnar nästan nere i diket på fel sida av vägen för jag är rädd att få släpp om jag svänger för snävt. Jag tror landsvägscyklingen spelar in här. Jag vet inte hur man gör det där snyggt? Det måste ju gå att ta en grusvägssväng i förhållandevis hög fart utan att få släpp och gå omkull?

På slutet är jag rejält trött och trots 3 resorb sport och 4 high5-zero tabletter så börjar det antydas en lätt krampkänning i benen. Det var riktigt varmt under hela loppet och det är först när man tar på sin tröja och känner att den är genomblöt som man förstår exakt hur mycket man svettas. Huden var ju helt täckt i dam så där syntes ingen svett.
DSC_4329-1 DSC_4340-1 DSC_4344-1Det kändes väldigt skönt att komma ur skogen och rulla de 4 sista flacka km mot mål. Jag var rejält trött på grusvägsvibrationer på slutet, det kändes ju som att sitta i en jättevibrerande bubbla typ 75% av loppet, ingen behaglig känsla även om man kan så tro när vibrerande föremål är involverade. Dessutom märkte jag i mål att kassetten skakat lös, dags att dra åt, en MTB tar onekligen mer stryk än en landsvägshoj. Skönt att inget lossnade under loppet.

Jag hade förutspått innan att jag skulle vara 30-40 min efter dom andra i min tävlingsklass, jag var 35 minuter efter ungefär, ganska bra gissat med andra ord. Jag är oavsett mycket nöjd med mina 3h47min17sek! Jag har verkligen inte ork för så högpuls-cykling som långlopp på MTB innebär om man ska hålla hela loppet. Men å andra sidan så måste väl detta vara PERFEKT träning? Det kan bara bli bättre, nästa gång kanske jag orkar 4 mil istället för 2 med kräks i halsen och riktigt bra tryck i pedalerna!

Det blir garanterat någon mer start i långloppscupen om tillfälle ges, det här var ju riktigt roligt även om det var grymt jobbigt!
DSC_4365-1DSC_4370-1Glad men väldigt smutsig…

Kortdistans i sommarhettan

Termometern visade 32(!) grader i skuggan i förmiddags när jag gav mig iväg på mitt distanspass. Inte blev det mycket bättre av att vara ute i solen heller. 36-38 grader visade Garmin så gott som konstant under de två timmarna jag var ute och cyklade.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAMen trots att termometern visade rätt så höga temperaturer så kändes det inte så illa när jag väl satt på cykeln. Fartvinden gör ju onekligen sitt till nedkylningen av kroppen, även om det är +30 grader ute. Den enda gången jag egentligen insåg hur fantastiskt varmt det var, var när jag stannade. Då märkte man snabbt hur det började rinna svett både här och var, kroppen var ju så gott som genomblöt.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag är uppe i Uppland igen för ett tag och det finns verkligen väldigt fina vägar här. Nu såhär i semestertider är det i princip inga bilar heller, riktigt cykelvänligt. Jag har ju ett visst “tvång” över att hålla igång bra i sommar eftersom det bara är 5.5 veckor kvar till Haute Route, så det kommer bli en hel del cykel och löpning fram tills dess.

Inte klagar jag för det, I love it! Semester är inte lika med fläskmester!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag håller på att sakta men säkert flytta upp min cykelbränna, benen speciellt är ju chokladbruna över knäna medans låren är rätt så vita. 10 cm uppåt är målet, oklart om det kommer lyckas dock, den är rätt så inbränd redan. Marmotte brände verkligen in färgen till typ skelettet.

Oavsett ser jag ut som en Zebra i badkläder och det gör egentligen ingenting, men jag tänker att det kan vara trevligt om man åtminstone kan ha lite kortare shorts till vardags utan att se ut som ett cykelmiffo (fast det kanske jag gör oavsett i och för sig?).

MTB i Stockby – Back to the crime scene

Eftersom jag aldrig hann cykla runt hela Stockbys MTB-spår innan kedjan gick sönder sist så blev det ett nytt försök igår. Jag försköt till och med stundande åka-bort-på-semester-i-några-veckor-resan bara för att hinna ta mig runt varvet. För att slippa den värsta värmen så gav jag mig iväg redan vid 8-tiden, jag vet inte om det hjälpte så mycket för Garmin visade snabbt +25 grader ändå.

Jag har cirka 14 km ut till Stockby, runt 40 minuter tar det med MTB:n men det är ganska ok ändå. Det är skönt att värma upp med lite lugn distans innan “helvetet” sätter igång.
OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA
Precis som sist var jag tämligen ensam i spåret, det märks även i skogen att det är semestertider. Planen var att bara åka spåret i ett svep så snabbt som möjligt utan att stanna och utan att få cykel-haveri.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Det rullade på bra i skogen, nu hittar jag ju första biten och kan på så sätt våga stå på lite mer. Jag vågade återigen köra över “dödshindret” utan att stanna och mesa över med foten i marken. Det är egentligen inget jättehinder, men jag vet inte varför jag blir så mesig och försynt i skogen ibland, helt obegripligt. Antagligen för att jag inte vill dö just nu. Eller så är det bara för att jag är dålig teknik, vi skyller på det!

Trots att spåret bara är 5.5 km och tar runt 25 minuter så hinner man bli riktigt trött. Jag hade riktigt jobbigt på slutet att orka stå på, sista 5 minuterna var nog mest “rulla igenom” snarare än att mata på.

Jag var ganska trött och nöjd när jag till slut rullade ner för slänten på bilden nedan och i mål. Skönt att allting höll, äntligen! Tredje gången gillt! Nu kan det bara bli bättre!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Stockby-spåret är verkligen perfekt för mig, det är inte för enkelt (absolut inte) men inte för svårt heller. Många av de andra spåren jag åkt har alldeles för många passager där man måste gå för att det helt enkelt inte är cykelbart på den nivån jag är på. Det blir lite tråkigt i längden med för många sådana passager. Stockby innehåller ingen sån passage som jag inte klarar av. Några branter där jag i olika omgångar inte lyckats ta mig upp (men vissa gånger tagit mig upp) finns det så det är både utmanande och överkomligt på samma gång. Sen är “dödshindret” ganska roligt fast det är läskigt. Mer sånt!

Sen rullade jag nöjd hemöver längst vattnet, Lidingö gör ingen besviken!OLYMPUS DIGITAL CAMERA

MTB i Stockby, Lidingö!

Idag tänkte jag ta revansch på Stockbys MTB-spår, för när jag och Mr Kålle var där förra veckan så guide:ade han oss FEL(!) så vi åkte inte hela spåret. Hemska tanke liksom. Därför tänkte jag att nu skulle jag försöka åka hela spåret, rätt väg. Jag hade förberett med GPS-spåret i Garmin eftersom Mr Kålle åkt iväg på semester och övergett mig! Inte för att han var mycket till hjälp, men i alla fall.

Stockbys MTB-spår som Friluftsfrämjandet ordnat för några år sedan börjar i princip på samma ställe som Lidingöloppet gör. Det är åtminstone skyltat till starten därifrån.OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Spåret är 5.5 km och skyltat med små gula cykelskyltar!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag måste bara tillägga att jag älskar verkligen Lidingös naturliv, jag har ju uppnått den ansenliga åldern när jag börjar tycka att lägenhet är ganska beigt och att ett litet lagom stort hus kanske vore något. Hade jag haft några fler miljoner på banken så hade jag garanterat köpt mig ett litet krypin på Lidingö! Det finns ett centrum (typ, det är nära till Stockholm C iaf), det finns gott om landsväg för landsvägscykling och det finns massvis med MTB-spår (och på vintern skidspår), och gott om badställen för alla varma sommardagar och så vidare. Allt som krävs för att vara glad och lycklig alltså!

Well well, drömma går ju (är det nu jag ska skriva något om att det är väl bara att vänta på arvet då?)! Jag tror inte arvet räcker ändå, i så fall måste jag nog skaffa betydligt fler föräldrar. (OBS, skämt, jag önskar såklart inte livet ur mammsen och pappsen!).

Revanschen då i Stockby-spåret?
Jo, men det gick hur bra som helst NÄSTAN hela vägen. Jag klarade de flesta passager utan att sätta ner fötterna, jag klarade “döttshindret” (några stockar uppbyggda till ett litet hopp med typ 0.000000001 sekunder airtime) som jag försynt tvärnitade framför förra gången jag var där och rullade över med ena foten i marken. Sen med inte ens 500 meter kvar så drar jag av kedjan! Hur stark är inte jag liksom?
OLYMPUS DIGITAL CAMERAVilket antiklimax, jag försöker trycka ihop den trasiga snabblänken och tycker att “men det håller väl” och sen rullar jag fram till nästa uppförsbacke och den smäller såklart av igen. Vilket slut! Jag står där och irrar runt, “men men, jag är ju TYP framme… ” och jag tror jag hinner tänka tanken “men jag kanske kan springa sista biten“. Nej, det är bara ge upp. Jag inser snabbt att jag inte kommer kunna laga kedjan, jag känner mig så himla korkad när jag står där. Som en blondin på ett IT-konvent. Ingen hemma liksom!

Jag har en kedjebrytare på mitt lilla fantastiska multiverktyg som jag oftast har med mig när jag cyklar, men jag har även ett multiverktyg med inbyggt munstycke till kolsyrepatronerna och därför lämnar jag multiverktyget med kedjebrytaren hemma ibland när jag inte ska cykla så långt. Men vad gör det? Det är väl i skogen om någonstans man riskerar att dra av en kedja. K O R K A D ! ! !

Trots att jag cyklat enormt mycket med Fredrikshof Lidingö och därmed säkert känner +20 personer som bor där ute så är det INGEN hemma som kan skjutsa hem mig. Ännu värre har jag ingen annan att be om hjälp. Vad gör man liksom?

Jag går och rullar om vartannat, tänker ta taxi från Ropsten (fel om kollektivtrafiken hängde med i verkligheten så hade jag kunnat ta tunnelbana från Ropsten hela vägen hem). Efter ett tag hittar jag till slut någon som kan skjutsa hem mig och det blir ändå en ok kväll men oerhört snopet. Revansch 2.0 planeras inom kort!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Sen undrar jag också vem som placerat en snabblänk på min MTB? Inte var det jag i alla fall. Det är nog första ägaren av cykeln som gjort så. Jag ogillar snabblänkar för är det någonstans man får ett brott på en kedja så är det oftast på snabblänken.

Sol i mörkret är att jag ska cykla (i tävlingsklass dessutom) Engelbrektsturen på söndag och bättre att dra av den nu än då! Laga –> revansch –> tävling söndag! Perfekt plan! Vattentätt, nu kör vi!