Jag har ju licens i dam-Elit, vilket jag använde mig av under dagens deltävling i långloppscupen, EngelbrektsTuren! Tyvärr för alla duktiga långloppsåkare så krockade deltävlingen med långlopps-SM i år (dålig planering). Så när jag anmälde mig i förra veckan var vi bara 2 totalt i dam-Elit, men det hann bli 4 innan start (lyckligtvis).

Alla som normalt brukar stå på pallen var såklart på SM, men det hjälpte ju inte mig för jag visste redan innan att jag skulle bli tvär-sist. Tror aldrig jag kommer komma närmare en pallplats i långloppscupen igen hur som helst. MTB är ju normalt inte min grej, så det är mest därför. Känns ändå som en halv merit, eller inte kanske. Oavsett hade en pallplats inte varit välförtjänt så det var skönt att vi blev fyra och att dom tre som stod på pallen normalt är personer som cyklar fort.

Men själva loppet då?
80 km med start på torget i Norberg, samma torg som jag står på i februari varje år. Fast då med två skidor under fötterna och för att köra Engelbrektsloppet (60 km längdskidor). Nu med en MTB!

Herrejisses, det kom några regndroppar innan start men sen var det IDEL sol HELA dagen! Inte ett moln på himlen nästan. Det var lovat masterstart innan, “håll igen och kör inte om MC:n, den komma inte köra fortare“. Men tjena, vi lämnade stan i +40 km/h och efter bara någon km släppte jag, det var liksom ingen mening att bränna sig här när jag visste att jag inte skulle orka.

Jag var placerad i startfålla nummer två, tyvärr visste jag inte att det fanns en tredje tävlingsfålla för i så fall hade jag nog tagit den i stället. Efter några minuter så börjar tredjefållan komma om. Jag håller en lucka till framförvarande som säkerhetsmariginal för jag vet att det bromsas ganska hårt i början på cykellopp. Gång på gång kommer det någon och täpper luckan och prejar ut mitt framhjul i spenaten. Idioter tänker jag och så tänker jag på vad en mycket klok man sa dagen innan Kalmar IronMan 2012 “det är ungefär 10-15 personer som kommer ha bråttom imorgon, ni är inte en av dom, NJUT och ta inga onödiga risker“. Lite trångsynt kanske för man kan ju ha bråttom även om man inte är topp10. Men jag börjar kanske bli gammal men starten på lopp är det värsta jag vet och det är uteslutande på grund av människor som ska fram till varje pris utan att bry sig om andra. Efter ett tag så går ett av puckona som trängt sig in framför mig på hjul, 4-5 cyklister går i marken och det flyger flaskor och människor om vartannat. Jag lyckas lyckligtvis köra ut i diket utan att träffa någon eller ramla. Sen försöker jag för en kort sekund fråga hur det gick men INGEN säger något till någon annan utan alla hoppar snabbt upp och försöker ge sig iväg, en del kommer inte iväg på grund av olika haverier. Jag bryr mig inte mer och cyklar vidare. Kör ner varandra och fråga inte hur det gick, det verkar trevligt när eliten redan är 10 minuter bort och man inte har någonting med toppen att göra på riktigt.

Utöver den starten så smetas fältet snabbt ut och jag finner mig själv titt som tätt helt ensam, det är ju trots allt bara några hundra människor som kör. Det är väldigt blandad terräng, elljusspårbädd med flis, grusbilväg, mindre grusväg, stenkross, skogsstig, sandstig, endurospår. ALLT finns men det är mest grusväg på EngelbrektsTuren men jag tyckte det var ett väldigt fint lopp ändå.

Halvvägs så byter jag vattenflaska och sen cyklar jag snabbt vidare, starten tog hårt och första två milen var verkligen med REJÄL kräkskänsla upp i halsen. Jag är tvungen att släppa ner pulsen lite för att ha en rimlig chans att orka runt 8 mil utan att gå in i väggen helt. MTB är verkligen något annat, det finns ingen chans att vila. Det är jobbigt uppför såklart, det matas på rejält nedför och platten är det inte så mycket av. Det är fullt fokus för underlaget är aldrig speciellt plant någonstans.
Loppet flyter ändå på förhållandevis fort, jag uppskattar variationerna i terrängen. Precis när man tröttnat på grusväg så kommer skogsstig, när man inte orkar fokusera på lite halvtekniskt så kommer grusväg och så vidare. Jag finner mig själv tyvärr ha alldeles för dålig teknik när det ska svängas 90 grader på grusväg. Gång på gång kommer jag med alldeles för hög fart och hamnar nästan nere i diket på fel sida av vägen för jag är rädd att få släpp om jag svänger för snävt. Jag tror landsvägscyklingen spelar in här. Jag vet inte hur man gör det där snyggt? Det måste ju gå att ta en grusvägssväng i förhållandevis hög fart utan att få släpp och gå omkull?

På slutet är jag rejält trött och trots 3 resorb sport och 4 high5-zero tabletter så börjar det antydas en lätt krampkänning i benen. Det var riktigt varmt under hela loppet och det är först när man tar på sin tröja och känner att den är genomblöt som man förstår exakt hur mycket man svettas. Huden var ju helt täckt i dam så där syntes ingen svett.
Det kändes väldigt skönt att komma ur skogen och rulla de 4 sista flacka km mot mål. Jag var rejält trött på grusvägsvibrationer på slutet, det kändes ju som att sitta i en jättevibrerande bubbla typ 75% av loppet, ingen behaglig känsla även om man kan så tro när vibrerande föremål är involverade. Dessutom märkte jag i mål att kassetten skakat lös, dags att dra åt, en MTB tar onekligen mer stryk än en landsvägshoj. Skönt att inget lossnade under loppet.

Jag hade förutspått innan att jag skulle vara 30-40 min efter dom andra i min tävlingsklass, jag var 35 minuter efter ungefär, ganska bra gissat med andra ord. Jag är oavsett mycket nöjd med mina 3h47min17sek! Jag har verkligen inte ork för så högpuls-cykling som långlopp på MTB innebär om man ska hålla hela loppet. Men å andra sidan så måste väl detta vara PERFEKT träning? Det kan bara bli bättre, nästa gång kanske jag orkar 4 mil istället för 2 med kräks i halsen och riktigt bra tryck i pedalerna!

Det blir garanterat någon mer start i långloppscupen om tillfälle ges, det här var ju riktigt roligt även om det var grymt jobbigt!
Glad men väldigt smutsig…