I helgen var det dags för Fredrikshofs (cykelklubben jag är medlem och ledare i) Brostuganledargrupp att premiärcykla ute på Mälaröarna. Officiellt ägde ledarcyklingen egentligen rum igår, men vi var ett gäng som inte hade möjlighet att vara med just då så vi drog ihop en egen premiärcykling idag. Vissa (*host* Niels *host*) var med även igår och var därför lite trött idag och hade svårt att hänga med (*host* Niels *host*).
Per, Kaspar, Mats (på studiebesök), Niels, Robban, Mattias, jag och sen Jonas bakom kameran!
Dagen till ära var det dags för Exan att se dagsljus för absolut första gången, kändes sådär klockan 8 på morgonen med våta vägbanor och 0 grader. Men har man bestämt sig, så har man bestämt sig! Då är det bara löpa linan ut och hoppas på det bästa, vad kan gå fel liksom?
Vi var 8 man till start och jag tror inte att någon av oss kom tillbaka till Brostugan i sällskap med någon annan, i alla fall inte med någon man cyklat lika långt som. Redan efter max en km tackade Jonas och Mats för sig på grund av lite lägre hastighetsambitioner än oss andra (och då är det såklart bättre att dela upp än slita ut sig och dö efter bara någon km). Det var fint sällskap så länge det varade i alla fall! Sen tuffade vi andra på i lagom (och ibland snabbare) hastighet ut på Färingsö och ner mot Svartsjö. Här sken solen och det kändes väldigt skönt med en racer och inte en MTB eller CX! Äntligen äntligen äntligen är säsongen här på riktigt!
Fotopaus vid kedjehopp, lätt brunfläckig i ansiktet!
Mattias började väl bli trött precis innan Svartsjö så han var tvungen att lägga av kedjan och samla lite krafter (några minuter senare drog han iväg i en spontantspurt så kedjetappet var nog bara en mörkning för att få vila upp sig… . .. .typ…)
Vänta-in-varandra-paus ute vid Svartsjö efter spontan spurt av “någon”!
Ungefär här började gänget splittras lite till och då tror jag vi cyklat max 3 mil, Niels hade CX:en medans vi andra hade Racer och det är ju lite orättvist. Kaspar ville cykla längre än oss andra så när vi nådde Färentuna några km bort så tog Kaspar en egen väg och Niels samma (kortaste) vägen tillbaka till Brostugan.
Nielsan var dock glad ändå!
Och det var han inte ensam om!
Batman var lite glad också, men mest smutsig!
Plötsligt var vi bara fyra stycken kvar och tänkte att ett lite race mellan kyrkorna och sedan snabbaste vägen tillbaka mot fikat kunde vara på sin plats.
Notera: Batman avhängd och jag hinner ändå fota honom i godan ro!
När vi skulle ta kortaste vägen tillbaka sen så låg vi av en händelse på ett led i ungefär den ordningen vi visat oss starka. Mattias låg först och hade mest bråttom hem, efter ungefär 5 meter så tröttnade Per (som redan klagat lite på trötta ben) och försvann, sen tröttnade jag efter 200-300 meter och efter ungefär 500 meter tröttnade Batman och plötsligt var vi alla 4 utspridda. Jag trodde ju i min enfald att Batman kanske skulle kolla bakåt och vänta in sin favoritcykelkompis, men inte då. Han låg konstant 150-200 meter före mig och trots att jag försökte stenhårt i 15 km så kom jag inte närmare. Det blev soloåkning till fikat för oss alla alltså. Väl där kom Niels också som tagit en annan väg tillbaka som tog lite längre tid + Per som hittat honom på vägen.
Finfika i solen!
Kan ju bara tacka gudarna för att sammanhållning är totalt tvärtom när vi kör grupper på riktigt, aldrig någonsin lämnar vi cyklister efter oss här och var. Men idag var det inte så seriöst och mest lek och skoj och så länge alla är med på det så spelar det inte så stor roll om man droppar eller droppas. Det är träning oavsett men såklart är det väl roligare att cykla MED sina kompisar än före/efter.
Huvudsaken är dock att ingen behöver fika ensam, hur skulle det se ut?
