Det kanske är dags att skriva några korta ord om Vätternrundan. Senast jag körde för 2 år sedan så var det start 4.44, nu var det start 5.50 vilket kändes mycket mer humant. Senast jag körde var det galet med mycket folk och omkörningar, så jag hade inte så mycket förhoppningar om att det skulle vara så mycket bättre den här gången heller.
Starten går och efter bara någon mil så blir det tydligt att det inte alls är samma sak som sist jag cyklade Vätternrundan. Det är mycket mycket färre cyklister än sist och det märks, rejält. Det är färre omkörningar och framför allt enklare omkörningar. Sist jag körde Vätternrundan så låg vi väl i fel körbana ungefär 50% av tiden, nu tror jag nästan aldrig vi behövde gå över mittlinjen vid en omkörning.
Min förkylning känns inte av alls förutom att jag är snuvig och har nästan ingen röst, det är bara glömma att försöka ropa några kommandon idag, rösten håller inte för det. Men pulsen är helt normal och det känns inte extra ansträngt så jag gör snabbt bedömningen att kroppen håller för att genomföra loppet, det är lugnt.
Vädret är perfekt, lite mot/sidvind ner till Jönköping men det gör inget, det blåser inte så mycket och farten är lagom så vinden spelar ingen roll. Det är strålande sol och det var inga problem att cykla iväg i kort-kort och inte behöva frysa. Tror termometern står på 25 grader klockan 10 när vi stannar i Jönköping för dagens första stopp.
I Jönköping blir det pulvermos och färdiga köttbullar, trots att jag aldrig i mitt liv skulle köpa varken färdiga köttbullar eller pulvermos (finns det något bättre än riktigt potatismos?) så smakar det ganska gott med lite mat efter 100 km på cykeln. En tredjedel avverkad och allt känns bara superbra. Vilket var väldigt skönt efter hur det var för 2 år sedan när jag klev av precis innan Jönköpingsdepån och satt i diket (och grät för att jag var så sjukt besviken) och väntade på brytbilarna och misären var total.
Efter Jönköping blir man varse om varför dom som säger att Vätternrundan är platt borde vara tyst. Till och börja med Kaxholmsbacken innan Jönköping är inte platt, Bankerydsbacken efter Jönköping är verkligen inte platt och fram till Fagerhult är det ganska mycket uppåt. Vi låg lite efter tidsschemat efter Jönköping, orden “vi måste öka lite” spred sig i gruppen och plötsligt så blev “lite” lika med mycket och farten steg betänkligt. Tre flög av, däribland Lasse som valde att inviga sin nya cykel på just Vätternrundan (det här med att “testa inga nya saker på lopp” gäller väl inte cyklar?).
Han kanske tog den för att ha något att skylla på?
Här blev min förkylning extra påtaglig när jag för gruppens ledare, Jenny, försökte kraxa fram att vi tappat Lasse. Rösten var helt obefintlig, det kom knappt ut någonting. Men eftersom det var depån någon km bort så valde vi att vänta in dom där.
Vi kom överens om att fartökningen var lite väl men vi behövde plocka in lite tid nu. Men efter Fagerhult är det bättre vägar, mindre kuperat och vi hade även vinden med oss så den här sträckan nästan hela vägen upp till Hammarsunder lämpar sig bättre för att plocka in tid.
En del började bli trött när vi fortsatte uppför västsidan, medans andra verkade outtröttliga. Jag var pigg och kände att det är konstigt, men 300 km är inte så farligt längre, efter senaste årens cyklande så känns 300 km ganska lätt avklarat. För 4 år sedan när jag cyklade Vätternrundan för första gången så var jag livrädd i veckor innan och tänkte att 300 km är ju hur långt som helst, häftigt hur man flyttar fram sina gränser.
Vi malde på, plockade in tid, stannade för toapaus och i depån i Karlsborg. Tjusningen med en GT-grupp är ju att stoppen inte räknas, så man kan stanna lite när man vill utan att behöva stressa. 300 km stress är en annan sak än 300 km utan stress. Men vil man ha en snabb totaltid så är ju GT-upplägget ganska fatalt.
Uppe på Hammarsundet, när det återstår 40 km, så tog vi dagens sista stopp. Jag passade på att äta lite ur min Salt&Blandat, herregud vad gott vanligt godis är när man cyklar. Energiprodukter, gelé m.m., i all ära men vanligt hederligt godis slår det mesta.
Sista biten mot Motala går som en dans, 40 km är ingenting när man cyklat 260 km redan. Jag känner mig pigg precis hela dagen, vilket är jätteskönt. På slutet börjar jag pipandas lite och inser att 300 km med en förkylning, som förvisso nästan var över, kanske inte är så bra. Jag accepterar att jag kanske kommer bli förkyld igen, men tänker att det var det värt. Det känns mycket bra att rulla in i Motala och mot mål.
Sänder ett stort tack till Täby SUB10GT för att jag fick hoppa in med kort varsel och gästspela. Det var mycket roligt att få åka med en grupp, det var roligt att få stanna i depåer och ta det lugnt och det var ett skönt gäng att cykla med. Så, stort tack!
Och för att fortsätta på den sentimentala och mesiga banan, håll i er, för här kommer det. Så var det så himla skönt att få rulla runt Vättern igen. 2013 var det verkligen ett så enormt nederlag att kliva av. Det var verkligen en gigantisk urladdning och luften gick verkligen ur, det blev inte bättre förra året av att åka servicebil runt banan så att i år få cykla runt var så himla skönt. För mig var inte hastigheten det handlade om, vi snittade knappt över 31 km/h utan det var att cykla runt som var grejen.
Att få känna sig stark, att få klara av något, att ta sig i mål, att inte bli avhäng, att bli fylld med positivt energi, att känna att man klarar av någonting.
För att vara kaxig och tuff, “ja, men jag har cyklat Haute Route och herregud vad tuff jag är” (det tycker jag inte egentligen, jag tycker nog mest att jag är ganska bra när jag är bra men att jag skulle vilja orka rehabilitera mig hel och bra i benen för att få ut det där bra), så är jag lite småmesig egentligen. Det har som sagt inte varit så roligt att cykla i grupp sista åren så det här känns verkligen som en positiv förändring. Jag hoppas det kan ge energi nog för att orka ta tag i min rehabilitering igen så det kan bli bra. Jag har redan klarat av en vecka (sista tog det väl 7-8 veckor) så det är en bit kvar men det borde gå…
Kommer ett nytt inlägg om Vätternrundan sen också, herregud vilken ny uppfattning jag har fått om loppet. Det märks att man har arbetat med säkerheten, på riktigt, det är inte alls så illa som för bara 2-3 år sedan, det är så mycket bättre. Det är VÄRT att åka helt plötsligt! Ser nästan redan nu fram emot nästa års Vätternrundan, helt galet.
