Dag 3 på Mallorca då? Närmare bestämt söndag förra vecka (herregud vad tiden går fort, känns som om vi var där igår).

Efter den mastiga bergsturen dagen innan så var vi alla rörande överens om att en lite plattare och lugnare tur vore skönt. Därför styrde vi siktet mot Coll de Soller och sen direkt ned på platten. Därefter var siktet inställt på Sineu för att dra några varv i Velodromen och sedan Petra för att ta en traditionsenlig fika på torget. Därefter snabbaste och plattaste vägen hem och sen över Coll de Soller igen för att nå Port Soller! Låter väl inte så farligt egentligen?

Redan uppför Coll de Soller blev alla varse om att dom var lite slitna, dessutom började solen titta fram och det visade sig återigen bli en väldigt varm dag. När vi slog oss ned halvt utmattade på fiket i Sineu så visade termometern återigen +30 grader och alla kände sig mer eller mindre lätt mossig i huvudet. Vi mäktade ändå med att rulla runt några varv i Velodromen, kanske mest för syns skull. Eller det är rätt kul kan jag erkänna men man vill ju orka maxa också när man väl är där. Det får bli nästa gång!

Därefter blev det rull i några mil till Petra och en välförtjänt lunch i solen på torget (eller jag kan erkänna att vi gömde oss i skuggan för att överleva). Lasse brände alla sina krafter i spurten in i Petra (som *host* jag vann ändå LASSEEEEE!! *host*) så han hoppade in i Christers hyrbil och åkte bil resten av vägen. Snacka om onödig kraftansträngning men gubben är gammal så det kanske var lika bra att han tog nödlösningen därifrån. Vi andra fick glatt harva vidare mot Coll de Soller.

Gunnar valde att nödpunktera snabbt efter Petra, vi misstänkte starkt att han var trött!

Vi insåg ju alla 4 efter några mil att det skulle bli ganska dåliga marginaler att hinna över Coll de Soller innan solen gick ned idag också. När det var ungefär 40 minuter till solnedgång så anlände vi till foten av klättringen och kunde andas ut och slappna av. Det är bara 5 km upp och ingen lutning att tala om så det var gott om tid att hinna upp, ned och bort till hotellet. När vi rullade in på hotellet så hade det precis börjat skymma rejält och 10 minuter senare så var det helt mörkt ute. Den lugna dagen blev ändå nästan 15 mil och två klättringar över Coll de Soller så det kan man ju vara mer än nöjd med!

Nu återstår bara en dag och sen är Mallis-avrapporteringen färdig för den här gången! Femte gången på ön och fler gånger lär det bli, det är svårt att tröttna på Mallorca, extremt svårt!

Äntligen har min väska kommit från Mallorca (den hann precis anlända hem till dörren i onsdags innan jag skulle ge mig iväg norröver). Lyckligtvis landade väskan med så pass god mariginal att jag hann lägga innehållet i tvätten, för det luktade INTE gott. Verkligen inte. Surgubbe hade varit en komplimang för stanken. Halvblöta cykelkläder + badkläder gör sig inte bra i en resväska i flera dagar.

Anländ väska betyder äntligen är mina bilder från resan återfunna! Det här kanske var sista gången jag checkade in min dator (den sjunger ändå på sista versen sen några år så jag brukar checka in den för att slippa hålla på med den i handbagaget). Men förlorar man sin väska så är det ju dumt att lägga sina värdesaker i den, känns som om det är mindre risk att bli av med handbagaget. Men nog om det.

Dag 2 på Mallorca då?
Vi hade planerat för en riktig bergstur, med utgångspunkt från Port Soller, direkt uppför Puig Major, sen Sa Calobra, därefter hela bergskedjan till Pollenca och sen “platten” hemåt och avslutningsvis runda av dagen med Coll de Soller.

Uppför Puig Major så hamnade jag rätt snabbt ensam, så brukar det oftast vara när jag kör i berg. Kanske inte för att jag alltid är sist, utan kanske mest för att alla verkligen tycks klättra i helt olika tempon. Och det var faktiskt så himla skönt att sega sig uppför berget helt solo. Jag är verkligen så himla nöjd med 2014 så jag har ingenting mer att bevisa när det gäller att cykla i berg. Det kanske låter drygt och inte så ödmjukt, men så är det, jag är nöjd, så nöjd! 2015 ska jag såklart spränga nya gränser, men det behöver man ju inte tänka på nu, man måste få njuta lite också!

Sällan när man cyklar i berg så ägnar man sig åt att njuta, men det gjorde jag verkligen på den här resan. Jag stannade och fotograferade när det bjöd på fantastiska vyer, jag stannade och drack vatten bara för att det fanns ingen mening att dricka andfådd (ni inser ju hur slö jag är just nu). Välförtjänt höst-slapphet helt enkelt!

En vacker dag kommer jag ramla ned för ett berg bara för att jag alltid ska stå på kanten

Mina stackars vänner som var och en försökte spränga sina gränser uppför berget kanske inte tyckte det var lika roligt med mitt sengångar-tempo när dom fick väntar där uppe i evigheters evigheter. Men vad gör det? Jag tror säkert dom stod ut!

Efter Puig Major så blev det en kort bit utför och sen fika i apelsinkiosken innan avfärd mot dagens andra riktiga klättring, Sa Calobra! Jag hade bestämt mig redan långt innan att jag inte skulle köra Sa Calobra den här dagen, vad fanns det för mening liksom? Jag har kört den tre gånger redan, det skulle inte blivit några rekord idag och när det fanns ett fik i solen vad var meningen? Jag vill gärna slå PB på Calobra någon gång nästa år, så jag är absolut inte färdig med den klättringen, men just den här dagen var det inget som lockade. Dom andra gav sig av i raskt tempo och jag valde att hänga en stund på fiket och sen åtminstone klättra de 2.5 km som det var upp till toppen av utförskörningen ner till botten av Sa Calobra.

Efter 2.5 km når man Coll dels Reis från “fel håll”, det är därifrån nedförskörningen till botten av Sa Calobra börja. Jag kan ju meddela att första gången jag körde här så fattade jag ingenting, jag fattade aldrig när klättringen började och jag fattade aldrig att man skulle upp för den väg man precis kört ned för. Det var väl ungefär när jag stod där nere i botten och började cykla samma väg som jag precis kört ner som polletten trillade ner. Inte helt lätt det där. Det bjuds i alla fall på fantastiska vyer där uppe, åt båda håll!

Det var så roligt när jag gled omkring där utan mål och mening, så kommer en tysk man fram och frågar om han ska fotografera mig. Absolut, det är ju superroligt att bli fotograferad när man är ensam (även om jag tröttnat lite på stå-vid-cykeln-och-le-bilder, men ändå). När jag innan fotograferandet drar upp dragkedjan på tröjan för att se lite dräglig ut, så utropar han snabbt “nein, nein” och visar glatt att jag borde dragit ner den till naveln istället. Han skrattar ljudligt och samtidigt riktigt ser man hur hans stackars fru bara skäms ihjäl och lite diskret försöker ta avstånd från honom, hysteriskt roligt. Totalt harmlöst såklart, mest roligt och bilden blev ju helt ok även om den där vyn “has been done” lite för många gånger. Men ändå!

Dom andra var hur som helst väldigt nöjda när dom stapplade upp för berget, jag är glad att jag inte åkte ned för jag tyckte den knappa km jag åkte ned för att fotografera var nog jobbig att ta sig uppför. Det är en väldigt fin klättring och väl värd ett besök om man befinner sig på Mallorca.

Efter Calobran blev det såklart snabbfika på apelsinkiosken igen och sen vidare mot Pollenca och den berömda citronpajen (som börjar bli lite överskattad kanske men det är skönt att låta myten leva vidare).

Citronpajen i Pollenca var lika god som alltid, här började vi bli rejält trötta och mossiga efter en ganska krävande tur i bergen. Det var dessutom +30 grader i stort sett hela tiden och nästan helt vindstilla så en lång sen lunch (klockan var väl runt 16 när vi kom dit) var vi välförtjänta av. Här började vi, eller inte jag, men några av dom andra bli oroliga för om vi skulle hinna hem innan mörkret lagt sig. Jag tänkte att det var gott om tid, vi hade ungefär 4-5 mil plattkörning och sen över Coll de Soller (5 km, 5%) innan vi var hemma och det tänkte jag att det går väl fort.

Fort gick det ju, men fort gick solen ned också tydligen den här dagen. När vi äntligen efter mycket möda nådde fram till botten av Coll de Soller så var klockan 19.05, solen gick ned 19.08 den dagen. Ganska snabbt så insåg vi att det var livsfarligt att ge sig upp i bergen i beckmörker utan lampor så vi hamnade helt enkelt i en taxi. Man kan ju tycka att det kanske inte är helt lätt för 4 personer att knöka in sig i en taxi (den femte hade vi redan knökat in i Christers hyrbil som han hade dagen till ära för att han inte cyklade just idag). Men vi hittade utan problem en taxi som glatt tog emot 4 personer och 4 cyklar, inte speciellt dyrt var det heller. Lätt tråkigt att avsluta rundan i en bil, men alla var nog ganska nöjda med dagens bedrifter ändå.

Med lite tur kanske del III och IV kommer närmsta dagarna så kan vi runda av Mallorca för den här gången, det var ju trots allt över en vecka sedan jag var där!

Kanske dags för en uppdatering? Det var ju trots allt typ 3 veckor sedan senaste gången. Sedan dess har jag äntligen hunnit bli frisk, nästan 2.5 veckor med en förkylning som mer påminde om något i influensaväg. Slutligen gav den med sig bara några dagar innan årets sista utlandsresa. En utlandsresa som inte var något annat än en traditionsenlig höstweekend till Mallorca (det är väl en tradition om man gjort det en gång innan?). Oavsett så var vi 6 personer som hoppade på ett kvällsplan ner till Palma i torsdag för att få njuta av 4 dagar med bara cykel och sol och noll bekymmer!

Jag hann tyvärr inte skriva något där nere, men vi kan ju låtsas att inlägget nedan är skrivit efter fredagens premiärrunda. Planen för den första dagen var att ta oss från Port de Soller där vi bodde, till Deia, Port de Valldemossa, Valldemossa och sen hem över Coll de Soller och ner till hamnen igen. För den som är lite bekant med Mallorca så inser man ju rätt snabbt att det bara är berg och berg som finns i regionerna runt Port de Soller och bortåt Valldemossa. Men det var ju en av anledningarna också till att vi bokade boende just i Port de Soller!

Till skillnad från gubbarna ovan så fick jag erkänna för mig själv ganska snabbt att “herregud vad jag är trött på berg nu“. Jag har verkligen ingen mental lust att plåga mig i långa stunder nu. 4-5 km uppför är ungefär vart smärtgränsen går just nu, mer än det och det blir olidligt. Lyckligtvis var det ingen jätteklättring planerad för den första dagen utan vi tog det lugnt och fint bortåt Deia. Jag blev snabbt påmind om att jag inte tränat på nästan 3 veckor och dessutom varit ganska deppig. Det var extremt jobbigt, illamående och blodsmak i munnen av ingenting, sen att det var 30 grader varmt gjorde ju inte saken bättre. Jag hann tänka mer än en gång att “om det var HR idag så hade jag inte ens överlevt första etappen“. Men lyckligtvis så var det inte HR och lyckligtvis så visste jag ju att det var den uteblivna träningen som gjorde sig påmind och det brukar ganska snabbt känns mycket bättre. Dessutom var det fikacykling på schemat och inte “plåga-sig-själv-till-nära-döden“-cykling så det gick bra ändå.

Trots att det här var femte gången på Mallorca och ön inte är så stor så finns det fortfarande extremt gott om nya vägar att upptäcka. Gunnar som varit på ön 13(!) gånger ville ner till Port de Valldemossa (som alla vi andra inte heller hade sett) så vi tog en liten avstickare ner dit. 6 km rakt nedför i lagom lutning men tyvärr med grymt dålig asfalt så det gick inte alls att åka fort nedför, riktigt tråkigt. Köra utför med dålig asfalt och tvära serpentiner tar verkligen udda av det roliga, totalt värdelöst. Skulle nästan hellre klättra X 2 än att behöva åka nedför när det ser ut sådär.

Nere i hamnen blev det lunch, nyfångad och färsk fisk och fantastisk havsutsikt. Helt klart värt den dåliga asfalten ned dit. Därefter en tråkig klättring uppåt, en sväng över Valldemossa och bort mot Coll de Soller som stod mellan oss och Port de Soller. Den enda nackdelen med att bo i Port de Soller är ju att man verkligen behöver klättra för att ta sig hem, det finns ingen platt väg dit. Däremot kan man åka taxi genom tunneln för 5€ och på så sätt slippa undan (att det satt 6 personer + 6 cyklar i en taxi två dagar senare kan vi ju prata mer om senare).

Coll de Soller är extremt harmlös, en bra första klättring om man vill testa på att köra i berg skulle jag säga. Precis lagom för mitt “tillstånd“, ledig och lugnt och man kommer precis upp när man håller på att tackla av totalt mental. Jag kanske framställer mig själv i dåliga dagar nu. Men jag är bara lite trött på det mesta och vill därför hellre hitta cykling som man kan njuta av snarare än att plågas av. Ni vet, typ en lagom kuperade sväng på några mil och sen en långfika på torget i någon liten charmig by i några timmar och sen en lagom kuperad sväng hem igen. Det är ungefär där jag rundar av den här säsongen efter det som varit senaste veckorna. Sen kan vi se fram emot 2015 och nya underbara plågor (för visst är det väl en stor njutning i att plåga ihjäl sig lite ibland också? Men man måste ju välja sina tillfällen).

I år hade vi tur med hotellrummen och jag och Batman fick utsikt mot bukten istället för utsikt mot bergen som i fjol. Det här var faktiskt mycket trevligare måste jag säga!

Tyvärr är mitt bagage ute på vift efter hemresan (det är upphittat dock och kommer hem snart) men jag har inga fler bilder tillgängliga just nu (d.v.s inga fler Mallis-inlägg i sikte). Men förhoppningen är att “allt” sakteliga ska återgå till det normala inom kort.

Mer cykel och mindre tårar helt enkelt! Lite roligare blogg kort och gott!