Engelbrektsturen – Eller hur nära en pallplats i långloppscupen kan man komma?

Posted on 2014/07/27 by Karolina

Jag har ju licens i dam-Elit, vilket jag använde mig av under dagens deltävling i långloppscupen, EngelbrektsTuren! Tyvärr för alla duktiga långloppsåkare så krockade deltävlingen med långlopps-SM i år (dålig planering). Så när jag anmälde mig i förra veckan var vi bara 2 totalt i dam-Elit, men det hann bli 4 innan start (lyckligtvis).

Alla som normalt brukar stå på pallen var såklart på SM, men det hjälpte ju inte mig för jag visste redan innan att jag skulle bli tvär-sist. Tror aldrig jag kommer komma närmare en pallplats i långloppscupen igen hur som helst. MTB är ju normalt inte min grej, så det är mest därför. Känns ändå som en halv merit, eller inte kanske. Oavsett hade en pallplats inte varit välförtjänt så det var skönt att vi blev fyra och att dom tre som stod på pallen normalt är personer som cyklar fort.

Men själva loppet då?
80 km med start på torget i Norberg, samma torg som jag står på i februari varje år. Fast då med två skidor under fötterna och för att köra Engelbrektsloppet (60 km längdskidor). Nu med en MTB!

Herrejisses, det kom några regndroppar innan start men sen var det IDEL sol HELA dagen! Inte ett moln på himlen nästan. Det var lovat masterstart innan, “håll igen och kör inte om MC:n, den komma inte köra fortare“. Men tjena, vi lämnade stan i +40 km/h och efter bara någon km släppte jag, det var liksom ingen mening att bränna sig här när jag visste att jag inte skulle orka.

Jag var placerad i startfålla nummer två, tyvärr visste jag inte att det fanns en tredje tävlingsfålla för i så fall hade jag nog tagit den i stället. Efter några minuter så börjar tredjefållan komma om. Jag håller en lucka till framförvarande som säkerhetsmariginal för jag vet att det bromsas ganska hårt i början på cykellopp. Gång på gång kommer det någon och täpper luckan och prejar ut mitt framhjul i spenaten. Idioter tänker jag och så tänker jag på vad en mycket klok man sa dagen innan Kalmar IronMan 2012 “det är ungefär 10-15 personer som kommer ha bråttom imorgon, ni är inte en av dom, NJUT och ta inga onödiga risker“. Lite trångsynt kanske för man kan ju ha bråttom även om man inte är topp10. Men jag börjar kanske bli gammal men starten på lopp är det värsta jag vet och det är uteslutande på grund av människor som ska fram till varje pris utan att bry sig om andra. Efter ett tag så går ett av puckona som trängt sig in framför mig på hjul, 4-5 cyklister går i marken och det flyger flaskor och människor om vartannat. Jag lyckas lyckligtvis köra ut i diket utan att träffa någon eller ramla. Sen försöker jag för en kort sekund fråga hur det gick men INGEN säger något till någon annan utan alla hoppar snabbt upp och försöker ge sig iväg, en del kommer inte iväg på grund av olika haverier. Jag bryr mig inte mer och cyklar vidare. Kör ner varandra och fråga inte hur det gick, det verkar trevligt när eliten redan är 10 minuter bort och man inte har någonting med toppen att göra på riktigt.

Utöver den starten så smetas fältet snabbt ut och jag finner mig själv titt som tätt helt ensam, det är ju trots allt bara några hundra människor som kör. Det är väldigt blandad terräng, elljusspårbädd med flis, grusbilväg, mindre grusväg, stenkross, skogsstig, sandstig, endurospår. ALLT finns men det är mest grusväg på EngelbrektsTuren men jag tyckte det var ett väldigt fint lopp ändå.

Halvvägs så byter jag vattenflaska och sen cyklar jag snabbt vidare, starten tog hårt och första två milen var verkligen med REJÄL kräkskänsla upp i halsen. Jag är tvungen att släppa ner pulsen lite för att ha en rimlig chans att orka runt 8 mil utan att gå in i väggen helt. MTB är verkligen något annat, det finns ingen chans att vila. Det är jobbigt uppför såklart, det matas på rejält nedför och platten är det inte så mycket av. Det är fullt fokus för underlaget är aldrig speciellt plant någonstans.
Loppet flyter ändå på förhållandevis fort, jag uppskattar variationerna i terrängen. Precis när man tröttnat på grusväg så kommer skogsstig, när man inte orkar fokusera på lite halvtekniskt så kommer grusväg och så vidare. Jag finner mig själv tyvärr ha alldeles för dålig teknik när det ska svängas 90 grader på grusväg. Gång på gång kommer jag med alldeles för hög fart och hamnar nästan nere i diket på fel sida av vägen för jag är rädd att få släpp om jag svänger för snävt. Jag tror landsvägscyklingen spelar in här. Jag vet inte hur man gör det där snyggt? Det måste ju gå att ta en grusvägssväng i förhållandevis hög fart utan att få släpp och gå omkull?

På slutet är jag rejält trött och trots 3 resorb sport och 4 high5-zero tabletter så börjar det antydas en lätt krampkänning i benen. Det var riktigt varmt under hela loppet och det är först när man tar på sin tröja och känner att den är genomblöt som man förstår exakt hur mycket man svettas. Huden var ju helt täckt i dam så där syntes ingen svett.
Det kändes väldigt skönt att komma ur skogen och rulla de 4 sista flacka km mot mål. Jag var rejält trött på grusvägsvibrationer på slutet, det kändes ju som att sitta i en jättevibrerande bubbla typ 75% av loppet, ingen behaglig känsla även om man kan så tro när vibrerande föremål är involverade. Dessutom märkte jag i mål att kassetten skakat lös, dags att dra åt, en MTB tar onekligen mer stryk än en landsvägshoj. Skönt att inget lossnade under loppet.

Jag hade förutspått innan att jag skulle vara 30-40 min efter dom andra i min tävlingsklass, jag var 35 minuter efter ungefär, ganska bra gissat med andra ord. Jag är oavsett mycket nöjd med mina 3h47min17sek! Jag har verkligen inte ork för så högpuls-cykling som långlopp på MTB innebär om man ska hålla hela loppet. Men å andra sidan så måste väl detta vara PERFEKT träning? Det kan bara bli bättre, nästa gång kanske jag orkar 4 mil istället för 2 med kräks i halsen och riktigt bra tryck i pedalerna!

Det blir garanterat någon mer start i långloppscupen om tillfälle ges, det här var ju riktigt roligt även om det var grymt jobbigt!
Glad men väldigt smutsig…

Kortdistans i sommarhettan

Posted on 2014/07/25 by Karolina

Termometern visade 32(!) grader i skuggan i förmiddags när jag gav mig iväg på mitt distanspass. Inte blev det mycket bättre av att vara ute i solen heller. 36-38 grader visade Garmin så gott som konstant under de två timmarna jag var ute och cyklade.
Men trots att termometern visade rätt så höga temperaturer så kändes det inte så illa när jag väl satt på cykeln. Fartvinden gör ju onekligen sitt till nedkylningen av kroppen, även om det är +30 grader ute. Den enda gången jag egentligen insåg hur fantastiskt varmt det var, var när jag stannade. Då märkte man snabbt hur det började rinna svett både här och var, kroppen var ju så gott som genomblöt.

Jag är uppe i Uppland igen för ett tag och det finns verkligen väldigt fina vägar här. Nu såhär i semestertider är det i princip inga bilar heller, riktigt cykelvänligt. Jag har ju ett visst “tvång” över att hålla igång bra i sommar eftersom det bara är 5.5 veckor kvar till Haute Route, så det kommer bli en hel del cykel och löpning fram tills dess.

Inte klagar jag för det, I love it! Semester är inte lika med fläskmester!

Jag håller på att sakta men säkert flytta upp min cykelbränna, benen speciellt är ju chokladbruna över knäna medans låren är rätt så vita. 10 cm uppåt är målet, oklart om det kommer lyckas dock, den är rätt så inbränd redan. Marmotte brände verkligen in färgen till typ skelettet.

Oavsett ser jag ut som en Zebra i badkläder och det gör egentligen ingenting, men jag tänker att det kan vara trevligt om man åtminstone kan ha lite kortare shorts till vardags utan att se ut som ett cykelmiffo (fast det kanske jag gör oavsett i och för sig?).

Snikbilder från La Marmotte

Posted on 2014/07/10 by Karolina

Utefter La Marmotte så stod det officiella fotografer och knäppte kort (och inofficiella för den delen också). Tyvärr är jag för snål för att köpa bilderna för minst(!) 20€ (styck) så jag nöjer mig med snikvarianten av dem istället. Bilderna är ju riktigt fina, men priset känns inte riktigt värt. Eller kanske om man hade fått se dom på riktigt innan, men den möjligheten finns ju inte. Svårt att se hur det ser ut när det är en stor logga över halv bilden.

Hur som helst så gillar jag dom två första extra mycket, glädjen över att köra nedför Galibier överskuggar verkligen tröttheten som fanns i kroppen efter 150 km och nästan 4000 höjdmeter! Jag längtar tillbaka!! Tror detta är, efter Puig Major – Soller på Mallorca, den roligaste utförskörningen jag någonsin kört.

Annars då?
Jo, men jag är stenförkyld. Riktig mansförkylning. Som att be om det att flyga hem dagen efter loppet när kroppen är som mest nedbruten, men vad ska man göra? Jag har tid att vara sjuk nu så det gör inget. Tror snarare det är bra så får kroppen tid att vila extra. Jag känner mig pigg i benen och har längtat efter att cykla enda sen jag kom hem. Men kroppen är nog tröttare än jag vill medge. Igår somnade jag vid 19-tiden, klev upp vid 22 för att titta på fotbollen men orkade med ungefär 60 minuter och sen sov jag hela natten fram till 8 i morse utan problem. Några dagar till med extra sömn så är säkert både Marmotte och förkylningen ur kroppen lagom till början på nästa vecka!

Tills dess blir det väl varm choklad frysandes under duntäcket samtidigt som det är 30(!) grader utomhus. Kontraster!

Mont Ventoux – The long story

Posted on 2014/07/02 by Karolina

Mont Ventoux går att nå från tre håll, det tvistas om vägen upp från Bedoin eller Malaucene är tuffast. Jag följde ett GPS-spår för Gran Fondo Mont Ventoux och det visade sig att den gick upp via Malaucene. Redan när man är flera mil från berget så sticker dess storlek och topografi som är rätt utmärkande i jämförelse med andra berg runt omkring ut rejält (toppen är det där vita i bakgrunden av det gröna berget).

Jag cyklade från en liten by vid namn Beames d´Venise och mot Malaucene och början på stigningen. Startpunkt för GF Mont Ventoux alltså!

Tyvärr hade jag inte gjort min läxa riktigt innan för GPS-spåret tog en liten omväg via några små byar och vips hade jag nästan 1000 höjdmeter på GPS:en redan innan jag nått Malaucene. Därefter började den 21 km långa stigningen upp mot Mont Ventoux! Denna legendarisk klättring som jag egentligen tänkte ta mig an förra året, men då var jag förkyld när jag var på semester i området.

21 km, 1558 höjdmeter och 7.5% i snittlutning… det låter väl egentligen inte så illa? Spontant tycker jag inte det, efteråt är jag mer skeptisk.
Jag märkte ganska snabbt att det här inte var en bra dag, mina baksidor som ändå fungerat bra i berg strulade. Andningen låg i halsen och inte hade jag med mig min astmamedicin eftersom jag inte behövt den på ett bra tag (då glömmer man lätt bort den). Början av stigningen är förhållandevis snäll och 5-6% var inga problem att fixa. Sen började det jobbiga, långa bitar med 10% eller värre, km efter km.

Att det strular ibland när man anstränger sig rejält fysiskt är det ju inte så mycket att göra åt, det är ingen som har en toppdag varje dag. Däremot att ha en mer strulig dag när man ska cykla 21 km förhållandevis rakt uppför är ju ingen höjdare och inte direkt var man vill kämpa emot som spär på det jobbiga. Klättringen i sig är jobbig, man behöver inte fler saker som är jobbiga. Efter 12-13 km började det bli rejält tungt. Jag var tvungen att stanna med jämna mellanrum och andas. Släppa ner andningen, stretcha benen, sitta i diket och vila och så vidare. Efter cirka 16 km så kommer man upp på en alpstation där det tillfälligt flackar ut lite, sen är det 5 km kvar som är rätt branta och jobbiga. Här blev det riktigt tungt och många vilopauser. En av det bästa stunderna i mörkret är ändå när det är 3 km kvar och man kör runt hörnet och toppen torna upp sig förhållandevis nära (ändå 320 höjdmeter kvar här ungefär). Det är en underbar vy och riktigt häftigt att ha upplevt.

Att nå toppen efter så mycket möda är ju magiskt, helt fantastisk. När det var 7 km kvar var jag helt klar med att jag skulle kliva av. Det lät ungefär såhär i huvudet “det går inte, det är för långt kvar, jag orkar inte, benen fungerar inte, jag kan inte andas, jag lägger gps:en i bilen, jag tar taxi hem, jag rullar ner för stupet för ingen kommer ändå märka att jag är borta, jag låtsas som att jag aldrig försökt ta mig upp så får ingen något veta” och så vidare, sen tänkte jag ganska snabbt att när kommer jag vara här igen? Antagligen inte de närmaste åren, hur länge skulle jag inte ångra mig om jag klev av? Även fast jag bitvis behövde stanna och andas var och varannan km så var det värt det, alla dagar i veckan! Titta på utsikten och landskapen liksom! Det är väl värt lite ångest för att få den?

Men helt ärligt människor, klättringen är inte så illa egentligen! Jag hade ju andra problem som spädde på, för en frisk och normalstark människa så är det jobbigt men inte övermäktigt. Det är ingenting, egentligen, vem som helst som klarar av att anstränga pannbenet kan ta sig upp! Men det gör ont, ganska ofta, men det får man tillbaka på toppen i form av fantastisk utsikt och sen får man njuta av en underbar utförskörning. Jag körde ner igen via den tredje vägen som går ner till Sault och där är stora bitar bara 4-5% (den snälla sidan om ni vill försöka er på klättringen men ha det lite snällare första 16 km, sista 6 km är samma som från Bedoinhållet).

Någon som är sugen? Just do it! Packa ner cykel och tant och dra iväg, ett minne för livet, lätt!

Tips: En bra sida som beskriver alla tre klättringarna upp till Mont Ventoux!

Skeppsholmens GP – Herrar B

Posted on 2014/06/21 by Karolina

När jag var ute på Skeppsholmen i onsdags så hade jag egentligen inte tänkt stanna mycket längre än för ungdomarna och Herrar A! Men sen när Herrar B började ställa upp sig så gick det liksom inte att cykla hemåt. Utan jag stannade i alla fall halva deras lopp och hann ta en del bilder även på dom.

Tyvärr har jag ingen aning om hur själva loppet gick eftersom jag lämnade i förtid (inte för att jag minns något från dom andra loppen ändå, så det spelar ju ingen roll, men i alla fall).

Lite bilder nedan, och i vanlig ordning finns det ett webalbum HÄR fullproppat med ytterligare ett gäng bilder för den som är mer nyfiken!