Ännu en tidig morgon, i morse var jag INTE sugen på att cykla, inte det minsta. Jag låg kvar i sängen och drog mig extremt länge och åt sen frukost på 5 minuter och gav mig iväg mot starten med halvbra med tid.
Väl vid start kändes det jobbigt att det dels började med 30 km mer eller mindre bara uppför och det var jobbigt att veta att det skulle ta 8-9 timmar att ta sig i mål idag. 
Be inte en tvärblind gubbe ta kort på dig om du inte vill ha en extrem närbild, tips bara!
Starten gick och det var uppför relativt omgående, 3 km i konvoj och sen var det bara cykla på. Jag fann mig själv ganska ensam men såg Anj hela tiden en bit framför. Så många andra syntes inte till, jag visste dock att ett gäng på 3-4-5 personer var bakom så jag kände ingen press (ingen av dom gick i mål idag för övrigt).
Efter bara 5-6 km började jag fundera på vart kvastbussen var, om jag inte skulle ta och hoppa in i den i alla fall. Sen tänkte jag på vilken känsla det skulle lämna resten av livet och vilken känsla det skulle lämna resten av livet att fortsätta. Att fortsätta innebar ju bara smärta i några timmar till så det fick bli så även om det kändes väldigt segt.
Klättringen gick och jag nådde till slut topp nummer ett för dagen!
Därefter utför bara en kort stund och sen var det uppför till topp nummer två för dagen nästan omedelbart. Även om den lutade väldigt snällt väldigt länge så det kan man inte klaga över. Det gick ganska “enkelt” ändå att ta sig upp till topp nummer två (av fem) och det kändes skönt att dagen ändå flöt på så väldigt bra fast den började så segt.
Sen var det dags för en längre utförskörning och sen dags för lite plattkörning innan de tre sista topparna. Här hade mitt liv kunnat ta slut, eller åtminstone det här äventyret. Först ser jag inte riktigt vägvisningarna så bra så när jag väl upptäcker en färdriktnings-pil som pekar snett åt höger i en 180-graderssväng och jag är på väg mer åt vänster så blir det bredsladd och släpp med bakhjulet i 50 knyck för att komma in i rätt fil och inte in i mötande trafikfält (fälten var avdelade med en betongmur). En halv hjärtattack och mycket nöjd över att ha klarat mig från fall.
Sen rullar jag vidare och det går undan, då får jag bakhjulspunktering bara sådär. Vet inte om jag körde på något men i 60 knyck så börjar bakhjulet pysa och det är bara bromsa in så snabbt som möjligt och stanna. Ingen fara här men såklart irriterande. Jag börjar byta slang och sen kommer Greame som är den enda personen efter mig som har en rimlig chans att gå i mål (resten har tagit kvastbussen de flesta andra dagarna). Jag vinkar honom vidare och meddelar att det är ok. Byter slang och trycker i en C02-patron och är nog iväg igen inom 4-5 minuter max. Jag får även sällskap av en safety-MC som stannar och frågar om jag är ok, vilket jag meddelar att jag är, men då parkerar han bakom mig för att se till att jag reder ut läget. Mycket lyxigt.
Sen skulle nästa 20 km kunna vara hämtade ur Tour de France (det kändes så i alla fall), när den här MC:n eskorterar mig hela vägen till nästa klättring. Han ligger bakom och varningsblinkar, han åker framför mig i alla rondeller/korsningar och visar vägen samt stoppar trafiken (förvisso fanns det funktionärer överallt men ändå). Det kändes ungefär som om jag jagade ledarklungan i någon tävling. Mycket underhållande. Egentligen jagade jag bara Greame och Anj som jag visste var de två sista cyklisterna på banan.
Greame fångar jag in med 2 km kvar av dagens tredje klättring, Anj har jag sett på håll men insett att hon nog är 5 minuter före. Lagom på toppen säger Fergus att jag klarade cut:en med 2(!!) minuter. Puh!
Därefter gör den galne mannen mig sällskap bort mot dagens två sista klättringar. Vi lämnar Greame bakom oss på toppen av berget och jag såg honom inte mer under dagen men han klarade tiden i mål sa han när jag såg honom efteråt.
Det är ett väldigt jobbigt parti bort mot nästa klättring, det är böljande upp och ner men aldrig så mycket att man får någon fart med sig utan det är små klättringar titt som tätt, det tar. Fergus kör ifrån mig i varje mindre klättring men väntar snällt in mig på krönen. Ganska snart fångar vi in Anj och en annan tjej, + Christan (enbenscyklisten som kör alla tre HR i år). Det känns oerhört skönt att se Anj för jag trodde när jag punkterade att jag inte skulle se henne först i mål.
Sen når vi dagens sista klättringar som är lite av två-i-ett. Två klättringar men bara 600 meters nedförskörning mellan så det är väl nästan en klättring, jag hade inte fattat det så jag trodde det skulle vara betydligt mer nedför. Sen börjar helvetet, det är jättebrant, oerhört brant, skitbrant, j´vla-skitbrant. Ingen hade förväntat sig det, alla pratade om det efteråt. Det är varmt, solen har börjat steka och Garmin visar 35 grader. Jag måste stanna titt som tätt och vätska.
Jag tror jag ska dö, jag står och steker i solen och inväntar en hjärtattack så glider “Mr Haute Route”-himself upp bredvid i en bil (grundaren av loppen). Jag tänker att nu får slöfocken skämmas. Han frågar om jag är ok, vilket jag är men väldigt varm. Han berättar att det är brant, brant, brant och sen släpper det av lite och sen är det visst brant igen. Jag vill dö men försöker hålla skenet uppe. Det finns ett magiskt filmklipp med honom där han säger någonting om att om man har ett kg för mycket kommer man komma ihåg den där chokladbiten man åt i julas, jag tänker att han undrar nog säkert hur många chokladaskar jag ätit i år. Han önskar lycka till och glider iväg och jag cyklar vidare.
Jag når toppen och är så glad, fyller flaskorna som tagit slut och dricker 5-6 muggar cola. Sen rullar jag mot dagens sista topp, den lilla biten nedför känns knappt. Efter en liten stund får jag sällskap av Fergus som meddelar att Greame är 5 km bakom och han väntar in honom på sista toppen istället. Fergus försöker köra i mitt tempo en bit men drar ifrån ungefär halvvägs och det gör inte mig så mycket för jag är mest trött. Lyckligtvis är det inte så brant så det går förhållandevis ok att nå sista toppen även om jag är väldigt trött. Väl där står Anj och väntar och vi är mycket nöjda tillsammans. Tidtagningen är stoppad för dagens värsta utförskörning väntar. Dessutom har någon kraschat och brutit något, men inget allvarligt, så vi blir ombedda att stanna kvar där vi är för ambulanshelikopter är på väg och ska landa. Den dröjer lyckligtvis så vi får ok att åka vidare efter en stund.
Sen utför på världens vackraste väg men tyvärr med brutalt dålig asfalt. Här är det bara hålla i styret och hoppas på det bästa. När vi är nere i botten och faran är över så halvattackerar en hund mot mitt framhjul i relativt hög fart och dagens tredje (eller femtiofjärde) hjärtattack är ett faktum. Usch, hundar är verkligen oberäkneliga i bland.
Sen defilering mot mål, fortfarande stekande hett och några små uppförsbackar men ingenting som inte är ok när man är så nära mål! Ännu en dag i hamn! Med 55 minuter tillgodo till cut-off:en!
Dagens smolk i bägaren är Fergus som tydligen krockade med en Ponny(!) på väg ner för sista klättringen (Ponnyn är ok). Men Fergus är på sjukhus men ska tydligen vara ok men behöver kolla sin axel, jag håller tummarna för att ingenting är skadat så han inte missar sista dagen imorgon. Vem ska då dra mig på platten?
Ursäkta nu om det blir för självcentrerat här en stund. Men när jag har duschat och är på väg för att hänga lite med Niels innan dagens prisceremoni ska börja så kommer en av tjejer från organisationen fram och meddelar att jag är allas(!) hjälte. Det är tydligen mig man pratar om på KOM-radion och alla är superimponerade. Jag frågade Niels lite senare om jag verkligen är SÅÅÅÅ himla tjock men han sa att i det här sällskapet så drar jag upp BMI´t ganska mycket. Vilket ju är sant, för det är mest spinkiga medelåldersmän och jag här. Jag tycker det behövs fler annorlunda karaktärer som visar att man inte behöver vara en spinkig gubbe för att göra sånt här! Tröttsamt och alldeles för mainstream. Mer halvtjocka unga kvinnor, tack! Oavsett så var hon tjejen mycket trevlig och det var väldigt roligt att hon kom fram och berättade. Hon hade till och med bott i Stockholm och jobbar på franska skolan på Stora Essingen, bara en sån sak. Men jag märker ju utefter banan på framför allt dom här MC-gubbarna som poppar upp varje dag med världens största leenden när dom passerar vinkades att dom är lite imponerade. Oavsett så är det världens härligaste stämning här! Det är sorgligt att det är över imorgon! Mycket!
6(!) down, 1(!) to go!!
