Så, dags för dagen D och antagligen det sista värsta som den här veckan bjuder på. Överlever man imorgon så överlever man det mest, etapp 7 är väldigt snäll så imorgon är sista riktigt tunga dagen.

Förutom att kroppen börjar bli trött, benen börjar bli trötta så börjar rumpan bli rätt så irriterad på att cykla. Jag har dessutom ett par byxor som har en sömm som inte går så bra (har jag kommit på nu), så efter att sömmen gav viss irritation för någon dag sedan så har det undan för undan blivit bara värre. Idiom och assoskräm can only do soooo much! Det finns nog ingen räddning på mitt rumpskav, det är bara lida och låta det läka ihop när veckan är över. Men det är en kamp nog så jobbig att behöva uthärda sista 2 dagarna. Suck, vad onödigt.

Etapp 6:

– Start: Argelès – Gazost 7.30
– Mål: St-Jean-Pied-De-Port (12.25 – 17.05)
– Längd: 150 km
– Höjdmeter: 3350 m+/3600 m-

Etappen då? Vad ska man säga? Jag vill inte säga någonting som antyder att det inte ser så farligt ut för det kommer antagligen vara ännu en dag i lidandes tecken. Lyckligtvis är det färre höjdmeter i förrgår (500 meter färre) och 30 km längre vilket betyder att det inte är lika branta klättringar. Det tror jag gynnar mig mer, jag börjar tröttna på branta klättringar.

Höjdprofilen:

Dagens stigningar i detalj:
• Col du Soulor, 1474m altitude, 967 metres altitude gain over 18.5km (5.2%)
• Col d’Aubisque, 1709m altitude, 240 metres altitude gain over 10km (4.1%)
• Col de Marie-Blanque, 1035m altitude, 577 metres altitude gain over 11.5km (4.1%)
• Col d’Ahusquy, 1078m altitude, 833 metres altitude gain over 14.5km (4.5%)

Ingen klättring snittar mer än 5% och återigen vill jag inte antyda att det ser “lugn ut” men det ser betydligt bättre ut än höjdprofilen i förrgår. Jag gissar att det blir ännu en jobbig dag i sadeln men betydligt mer hanterbar än i förrgår, det är förhoppningen i alla fall. Sista biten upp för Tourmalet i förrgår var verkligen för hemsk.

Det här blir fin fint det, inte så mycket att göra annat än att bara köra på! 5 down, 2(!) to go!

Dags för ännu en etapp, närmare bestämt nummer 5 i ordningen! På schemat stod TT uppför Tourmalet (18.3 km, 1500+ höjdmeter) fast från den sidan vi åkte nedför igår.

Eftersom jag är så långt nere i resultatlistan och ärligt talat inte bryr mig om någon placering hit eller dit så var planen att ta det extremt lugnt. Jag tog taxi upp till starten istället för att cykla 19 km i halvjobbigt motlut. En annan deltagare i loppet som bodde på samma hotell och såg min taxi var snabb med att fråga om han fick åka med och han sa flera gånger på vägen upp att jag räddat hans dag. Dessutom regnade det när vi åkte upp och de få som var på väg upp med cykel såg inte så glada ut.

Väl på plats så hann vi med en långfika innan start!

Min game-plan för dagen var att ta det lugnt, stanna vid de två depåerna som erbjöds och kanske stanna och fotografera lite någon gång längst vägen upp. Tyvärr var den första depån i en liten by och ingen annan stannade så jag ville åtminstone ge sken av att jag försökte cykla fort så jag cyklade bara förbi den och stannade istället utanför byn. Där blev det lite fotograferande, drickpaus och lite hejande på övriga som passerade. Vi startade ju med 30 sekunders mellanrum med de långsammaste först, så såklart att mängder av människor skulle passera mig under dagen.

Dagens första lagkamrat att passera mig blev Paul, han drog förbi ungefär halvvägs. Jag tyckte han cyklade ganska fort för att ta det lugnt men det verkade dom flesta göra. Är det bara jag som har förstått det här med vilodag? Ärligt talat så kände jag mig lite som en turistattraktion en sekund, jag står och fotograferar och dricker vatten och degar medans övriga deltagare stånkar förbi med maxpuls. Jag rökte inte och åt choklad samtidigt i alla fall, alltid något.

Ju längre upp för Tourmalet ju vackrare blir det, engelsmannen som jag delade taxi med berättade att han har en vän som cyklat uppför Tourmalet FEM gånger och han har ALDRIG sett toppen för att det varit så dimmigt och disigt. Vi hade lite dimma på morgonen men sen sprack det upp till ännu en fantastisk dag. Helt otroligt vilken tur med vädret vi haft den här veckan, magiskt!

Sista biten var lite jobbig, då snittlutar det på 10% i 1 km men det gick ju bra det också, precis innan sista km började så passerade även dagens andra lagkamrat Niels. Lite skrik och hejarop och sen var jag uppe och där mötas av världens jubel var jättehärligt.

Tror jag stannade minst 5 gånger på vägen, kanske inte för att jag egentligen behövde utan mer för att faktiskt få njuta av dagen. Det var såklart en jobbig dag eftersom jag cyklade uppför i över 2h, men det blev betydligt mindre ansträngande än för alla andra som verkligen körde på i hög fart. För en del kanske det straffar sig imorgon, vi får se!

Såklart var det roligt att cykla med alla andra och inte längst bak med 5-8 andra. Det var roligt att få se alla andra i laget på cykel och det var väldigt skönt att unna sig en väldigt lugn klättring utan någon som helst tidspress. Kan inte resterande två dagar också vara såhär? Snälla? På vägen ned så mötte vi en kossa på vägen, det är helt fantastiskt vad djuren här vara trampar ut i vägen. Det är ingen fara för sikten är alltid så himla god där dom är, men dom är verkligen inte skygga för vare sig bilar eller cyklister.

5 down, 2 to go!
Imorgon blir det jobbigt på riktigt igen.

Sammanfattningen från gårdagens monsteretapp är nu äntligen ute! Lyckligtvis klippte dom inte in mig den här gången (när jag cyklade och snyftade uppför Tourmalet), men Niels och min nya kamrat Anj som hade det nästan tuffare än mig uppför Tourmalet fick vara med flertalet gånger.

Jätteroligt återigen att titta på gårdagen i komprimerat format, fast dagen kändes liiiite längre än 3 minuter för oss som var där ute och kämpade.

“Vilodag” idag, det betyder TT uppför Tourmalet. Jag tänker INTE köra TT, jag tänker köra en riktig mysdag. Det är individuell start och ingen cut off, min start går strax efter 10. Vid 8.10 kommer en taxi och hämtar mig plus cykel och kör oss de 19 km uppför som det är till starten. Dom andra tänker cykla dit, jag tänker INTE ta ut mig en meter för mycket imorgon.

Lat? Njao. Smart? Ja, mer åt det hållet. Sen kan jag såklart rulla de 18.5 km det är nedför berget plus de 19 km som det är till byn där vi bor efteråt. Men inte 19 km extra uppför, jag vägrar.

Etapp 5:

– Start:Luz Saint Sauveur (10.06)
– Mål: Col du Tourmalet
– Längd: 18.5 km
– Höjdmeter: 1500 m+

Är väl inte så mycket att säga om saken, var smart och håll ner tempot och rulla bara igenom så lugnt som möjligt. Imorgon blir en riktigt tung dag så det är ingen idé att ta ut sig i onödan idag.

Höjdprofilen:

Det börjar snällt och slutar elakt, ungefär som resten av veckans etapper varit. Känns skönt att få en kort dag äntligen, det blir onekligen rätt tröttsamt med 6-7-8 timmar i sadeln flera dagar i rad.

4 down, 3 to go!

Monsteretapp på agendan, över 3500 höjdmeter fördelade över bara 120 km. Återigen en varm dag utlovades så jag smorde in mig rejält innan med solskydd. Normalt brukar jag vara “inbränd” såhär års, men solen tar extremt bra här nere.

Start 8.00 och lite sovmorgon vilket kändes skönt, först kortege i 2 km (precis lagom långt) och sen dags för dagens första klättring på 15 km.

Därefter bar det uppför i 15 km som sagt, det var en fantastisk fin morgon och fantastiska vidder. Man såg serpentinerna extremt långt i förväg och även fast det såg väldigt brant ut på håll så var det helt klart hanterbart när man väl var där.

Jag kände mig förvånansvärt fräsch, även om benen såklart skriker brutalt om man försöker trycka på lite hårdare (det är bara glömma). Återigen var jag i bottenskrapet och ganska ensam men lyckades i alla fall köra om 2 stycken på vägen upp.

Sen bar det nerför igen (idag var verkligen bara en upp och nerför dag, nästan ingenting platt). Det kändes inte alls så farligt med första klättringen så jag kände mig lite kaxig och tänkte att det här blir väl en ok dag ändå. Men tjena…

Först ner och sen dags för dagens andra klättring, det började extremt jobbigt genom en liten by där det lutade 16-17% i förvisso bara 100 meter men det kändes ändå. Sen gick det uppåt i cirka 10 km i 6-7-8-9%. Inte så himla farligt utan hanterbart. Här kom Fergues ikapp mig och jag tänkte att nu kanske jag är illa ute, men det försäkrade han mig om att det inte alls var någon fara.

Mosade på hela vägen upp och var ganska trött när jag kom upp, men helt ok ändå. Nästan mer jobbigt mentalt än i benen. Dessutom vill min puls inte gå upp utan jag blir andfådd på 20-30 slag lägre nivå än normalt. Tror kroppen börjar känna av ansträngningen lite.

Väl på toppen så bad jag en av loppets MC-läkare att fotografera mig och han insisterade på att vara med på bilden själv (jag tror jag fått ett litet fan här). Han åker omkring hela dagarna och vinkar när han kör förbi och känns som en “typisk” go och glad fransk gubbe. Mycket charmigt och det hjälper faktiskt när man är trött. Han pratar inte så bra engelska, men han fått fram något i stil med “strooong girl”.

Därefter var det bara åka utför igen, fick även stanna en snabbis och saxa mellan några hästar som tyckte vägen var bra att stå mitt i.

Sen dags för dagens “höjdpunkt”, Tourmalet. Sammanfattning angående dagens sista klättring går i stil med resten av veckans “fy f´n i h*lvete”. Det börjar ok i botten, det går några km och det går bra. Det är ungefär 15 km att klättra varav väl de sista 13 km typ aldrig går under 7-8-9-10% speciellt ofta (om dom ens gör det alls).

Jag cyklar på i början men sen börjar lidande bli olidligt. Jag vet att det finns en depå när det är ungefär 4.5 km kvar. Jag siktar in mig på den och orkar absolut inte tänka på att det är 4.5 km till efter den. 3.5 km från depån är det dags att ta dagens första stopp. Jag lutar mot en bergvägg i en minut ungefär och låter kroppen vila lite. Sen är det bara fortsätta. 1.5 km från depån är jag tvungen att gå av cykeln en liten stund och vila. Fergues har passerat tidigare och meddelat att det är gott om tid så det är ingen stress vilket känns extremt skönt för jag är helt slut.

Stannar en kort stund i depån, fyller flaskorna och hinkar cola. Sen är det bara fortsätta, nästan bara 4 km kvar. Det är extremt tungt. Med 3 km kvar måste jag stanna igen, det går inte mer, det är för jobbigt. Med 2 km kvar stannar jag igen och står och gråter en stund vid vägkanten för att det är så tungt. Vid 1 km samma sak, helt surrealistiskt och inte så mycket att göra åt. När jag börjar rulla igen kommer såklart film-teamet och trycker upp filmkameran i ansiktet på mig. Jag säger inte ett ord, stirrar ner i marken och hoppas att dom ska försvinna. Han springer i cirklar och filmar och jag fortsätter stirra ner i marken tills han försvinner.


Med 500 meter kvar kommer Fergues och möter upp och meddelar att nu är det nära. Sen åker han ner och möter Anj som är 4-5 minuter efter mig (vi har kört om varandra till och från under hela dagen). Hon är riktigt slut vid toppen och börjar gråta.

MEN ÄNTLIGEN UPPE!!
Vilket himla svinigt lopp det här är, såhär några timmar efteråt känns det “inte så farligt” utan snarare ganska bra. Men jag tror inte man står och gråter vid vägkanten om det är “inte så farligt“.

Sen var det bara rulla nästan 40 km rakt ned, otroligt härligt (samma väg som vi ska upp imorgon). Imorgon väntar Tourmalet igen, fast nu från hållet vi åkte nedför idag. Andra gången på ett dygn, fantastiskt.

I mål mötte jag en kille som jag cyklat till och från med under dagen, tyvärr minns jag inte hans namn, men han är jättehärlig och har till och med sina föräldrar med som åker bil med under etapperna (hans mamma verkar dessutom Power walk:a vissa av klättringarna, coolt). Han berättade i alla fall när jag sa att jag stod och grät på Tourmalet att han gjorde exakt samma sak när 4 km återstod. Känns ändå skönt att det inte bara är jag utan att vi var några stycken som hade det lite tungt.

Annars en ok dag i sadeln och 30 minuter till cut off:en så ingen fara där! 4 down, 3 to go!