Återigen fick Team Sverige lite air time, jag gillar speciellt Niels dans i början. Fantastiskt fint, klockrent att ha på film!

Jag upprepar mig säkert alldeles för mycket men för oss som är med så är dom här filmerna verkligen underbara att titta på efteråt. Väldigt snyggt regisserat och man lyckas verkligen fånga alla nyanser av den här totalt galna resan som vi alla går igenom under veckan.

Nästan dagens höjdpunkt förutom att rulla i mål såklart!

Nu börjar det bli jobbigt på riktigt och idag kommer nog den svinigaste dagen av dom alla. Jag höll nästan på att börja gråta igår på briefingen när dom presenterade dagens etapp. Puh! Usch! Fy f´n! Herregud! Skjut mig! Och så vidare…

Etapp 4:

– Start: Bagnères De Luchon 08.00
– Mål: Argelès Gazost (12.05-16.00)
– Längd: 119 km
– Höjdmeter: 3800 m+/3900 m-

Jag vet inte ens vad jag ska säga om det här, start 8 är i alla fall skönt för då får man sova lite extra. Uppstigning vid 7 räcker nog, även om jag fått en ovana av att vakna ganska exakt 5 och sen ha lite svårt att somna om. Sen är det bara ett rent helvete från start till mål ungefär, den ena klättringen värre än den andra. Titta bara?

Höjdprofilen:

Tripp, trapp och trull. Vad är det där liksom? På briefingen igår nämndes “väggar” med 15-16% i flera hundra meter. Herregud, jag kommer dö. Överlever man den här dagen så överlever man allt. Det kommer däremot INTE gå speciellt fort. Jag hoppas cut:en inte är i farozonen, det är ju mycket nedför också så förhoppningsvis borde det gå bra.

Jag vet återigen inte vad jag ska säga, det börjar ok med den första stigningen. Den kommer vara jobbig, men minst jobbig för dagen. Sen är ju början av Hourquette bland det värsta jag sett, puh. Där kommer det ta emot. Sen att avsluta med Tourmalet är ju bara det galet.

Skönt återigen att inte behöva avsluta med en stigning utan få rulla ut benen nedför och på platten en stund innan målgång.

Nu är det bara hålla tummarna för att benen håller. Det börjar tyvärr antydas till kramp här och var i benmusklerna så jag hoppas att dom inte ger upp under morgondagen utan att dom orkar med. Fy f´n, nu finns det ingen återvändo! 3 down, 4 to go!

Till och börja med kan man ju undra varför jag döper dessa inlägg till “kort” RR, hur ser den långa versionen ut då?

Dagen började lagom tidigt med start 7.30, därefter följde 27 km kortege. Om jag tyckte kortege var coolt igår så tycker jag kortege är coolt i typ max 5 km idag. När vi rullade var det bara 8-9 grader, men eftersom det varnades för ännu en väldigt varmt dag så valde jag att inte ta något annat än kort-kort på mig. Det är inte lönt att behöva släpa runt på en väst i bakfickan hela dagen för att det är kallt 1-2h på morgonen.
Brun = ja! Väl insmord och glansig = ja! Tröttglad = ja!

7.30 gick som sagt starten och sen rullade vi ut på huvudgatan i lagom lugn takt. Det var ganska kallt, och lagom roligt att behöva bromsa sig utför och köra gummisnodd i 27 km. Men med tanke på hur många vi är, 200 personer, så gick det extremt välordnat till. Jag har precis lärt mig att man skriker “slow” alternativt “slowing” och sträcker upp stopp-handen när det saktas in. Ju mer det saktas in, desto högre skriker folk. Går det över till en kraftig inbromsning så övergår “sloooowing” till något i stil med “slloooooooooooooöööööööööh“. Bara ett form av brölande, varje gång lät det som om ett gäng fyllegubbar var på väg hem från krogen. Men hindrar det folk från att köra in i varandra så är det väl bra.

Sen small starten på riktigt och tidtagningen började och kortege avslutades och alla släpptes lösa i sin egen takt. Första klättringen för dagen, 15 km uppför i lagom lugn takt med lagom lutning.

Det var återigen överhört vackert på väg upp mot toppen, att cykla i dom här landskapen när solen reser sig är hur häftigt som helst. Nu började även värmen att tillta och det kändes än så länge skönt för det var som sagt lite i kallaste laget med kort-kort och 8-9 grader. Även om +30 grader som det snart blev inte heller är så behagligt oavsett klädsel.

Trots att första stigningen inte var så brant så kändes det mentalt jobbigt att behöva klättra så länge. Det känns att huvudet också börjar bli trött.

Efter dagens första klättring väntade en utförslöpa och sen var det en rejäl transportsträcka på nästan 30 km nere i dalen.

Jag bävade inför att behöva ta transporten helt ensam, men så dök den räddade ängeln upp. Mr Kvastcyklist Fergues (det är alltså ingen fara att stöta på honom först i sista klättringen, då ska man bli stressad). Han gick in framför mig när han kom ikapp och jag åkte med på rulle och vi turades om att dra. Det gick i bra takt och vi låg långa stunder i +35km/h. Efter ett tag kom vi ikapp en australiensisk man som jag träffat lite till och från, och sen kom vi ikapp Christian (legenden som cyklar alla tre HR och dessutom med bara ett ben, makalöst bra). Vid det här laget så verkade Fergues nöjd med att ta dragjobbet och jag hade inga ambitioner på att ta slut på mig så jag låg på hans rulle hela vägen till nästa depå. Mycket skönt, hade säkert tagit 10-20 minuter längre tid att cykla den sträckan själv. Väl vid depån så tackade jag för draghjälpen, fyllde om mina flaskor, och drog vidare mot dagens andra klättring.

Fram till den här punkten hade det ändå känts ganska ok men nu började det bli jobbigt på riktigt. Solen låg på konstant, Garmin visade 33-34-35 grader långa stunder och det gick bitvis ganska brant uppför. Att nå toppen kändes oerhört skönt, klättringen var bara 9 km och började rätt snällt så även fast det var jobbigt så kändes den inte jättelång. Men värre skulle det bli!

Klistermärke med alla stigningar på varje etapp på, mycket användbart!

Dagens sista stigning var brutal, kanske inte brutal i sig utan snarare i kombination med allting. Den började ganska snällt vilket kändes skönt, men sen blev det bara värre och värre. Solen låg på, benen började bli trötta, kroppen i övrigt började bli trött, huvudet började bli trött och så vidare. Det var liksom ingenting som var speciellt piggt efter över 6h i sadeln. Det var verkligen en kamp att ta sig upp och alla MC:S med medicinsk personal, media MC:n, filmteamet som filmade min smärta 4 km från slutet, Mavic-bilen som åker förbi och hejar stup i kvarten m.m. gav verkligen den lilla extra energi som krävdes för att orka ta sig upp. Jag stannade en gång med cirka 2.5 km kvar för det var så jobbigt så jag behövde vila lite men utöver det tog jag mig upp i ett svep.

Väl på toppen var det återigen någon som stack fram en filmkamera framför ansiktet och jag vet inte vad jag sa, men förhoppningsvis klipper dom bort det för det såg nog för hemskt ut. Därefter hittade jag Anj och 2 killar ur Team Salty Balls (lång historia) och vi fyra bestämde oss för att cykla resterande 30 km i mål tillsammans. Först var det runt 11 km rakt nedför där vi körde alla i egen takt och sen samlade vi ihop oss i botten och rullade i ett fint led hela vägen i mål i samlad trupp. Bitvis gick det plågsamt långsamt (en del kan verkligen inte cykla på platten/nedför) men jag tänkte att bättre att spara sig för vad som komma skall. Tror benen gillade att få cykla ned lite på riktigt.

Nästan 8 timmar senare rullade vi i mållinjen mycket nöjda över dagen, 1h till cut:en ungefär så ingen stress där vilket var jätteskönt!

Vi tappade en lagmedlem lagom till fotograferingen, men att få nya vänner är det som sagt inga problem med på det här eventet.

3 down, 4 to go!

En gång är flax, två gånger borde väl betyda framtida filmstjärna-material?

2:45 in i klippet ses jag passera min nya gode vän Anj, som var tvungen att vila lite under gårdagens sista klättring.

Jag tror vi i bottenskrapet får lite mer tid framför kameran eftersom vi lider lite mer. Eller så är vi bara lite snyggare, vem vet? Jag blev filmad typ 3 gånger idag så kanske får jag vara med på dagens film också. Det kan ju hända att dom har tröttnat på mig, så rolig är jag nog inte.

Oavsett så är verkligen filmerna extremt skickligt regisserade, fantastiskt att se! Jag ska definitivt försöka spara dom här klippen på något sätt, för det kommer verkligen vara något man vill se om och om och om igen! Hela den här resan är ett stort minne för livet!

Nu börjar det onekligen kännas att man lever, jag har tyvärr lite problem med magen som gör sig av med maten i alldeles för hög fart. Så jag är lite orolig för att jag inte hinner få i mig nog med näring. Men det löser sig nog!

Etapp 3:

– Start: Ax 3 Domaines 07.30
– Mål: Bagnéres de Luchon (12:50-16:45)
– Längd: 161 km
– Höjdmeter: 2550+/2600-

Start 07.30 redan, det betyder tidig uppstigning. Jag börjar bli lite trött så jag satsar på att uppstigning 6.15 räcker ungefär, det borde det göra. 161 km är en lång sträcka, lyckligtvis är det “bara” 2550 höjdmeter, vilket ändå känns lite skönt även fast det är ganska mycket. Återigen ska det bli väldigt varmt, jag laddar med mycket resorb sport och High5-zero! Jag börjar även känna lite i huvudet att värmen tar, jag har tjockt hår och när hjälmen sitter på och solen ligger på i timtal så tar det verkligen på skallen.

Höjdprofilen:

Jag ska sluta säga att det ser snällt ut, för ingenting här nere är speciellt snällt. Det börjar alla inse efter bara två dagar. Det är tre tunga stigningar och lyckligtvis en hel del lugn och ro där mellan. Skönt att för första dagen på den här veckan inte behöva avsluta med en klättring utan få rulla in med lite mer respekt.

Dagens stigningar:

Jag vet inte vad jag ska säga, den första är lång och lugn, 15 km och inte ens 5% i lutning. Den andra är ju ingenting att tala om först sista 3-4 km, första biten går det ju knappt uppför (jämfört med riktiga berg alltså). Den tredje är väl värst för dagen, speciellt eftersom man är tröttast där. Men den är bara 6 km och när hemlängtan sätter in blir allt enklare.

Den blir nog bra det här, är bara att köra för allt vad benen håller!