Dags för andra dagen på det här galna äventyret, start vid 8.00 och vårt hotell hade inte frukost så det åt vi vid starten. Därefter var det bara slänga in sin ryggsäck i lastbilen och vänta på startskottet. Det var en väldigt kylig morgon och vindväst kändes obligatoriskt eftersom nästan 30 km utförsåkning väntade första delen av dagen.
Ja, jag har fått “lite färg”!

På grund av säkerhetsrisker av olika slag så åkte vi i kortege första 8 km, sen började tidtagningen och alla släpptes loss. Jag tycker det är hemskt mäktigt att glida igenom de små byarna i samlad trupp. Det blir en rätt cool effekt med 200 cyklister, MC:s, ambulanser, poliser, servicebilar m.m. Även om det just utför är lite smått irriterande också för jag vill gärna köra på där!

Men efter att startskottet gått på riktigt så kom VÄRLDENS bästa utförslöpa, jag skojar inte när jag säger att jag låg i över 60 km/h i flera km. Det var nog en av det bästa utförslöporna någonsin, jag körde även om en MC (eller flera) varav en kom ikapp på platten och applåderade i luften när han passerade mig. Jag körde även om ganska många cyklister vilket är skönt för då vet jag att jag får sällskap sen när det går uppför. Vore jag långsam nedför så skulle jag nog inte ha en chans här.

Därefter blev det två små klättringar som uppvärmning, det var bara några km styck och ingen lutning att prata om. Sen blir man alltid fint applåderad när man når toppen, oavsett om man är först eller sist eller där mellan.

Därefter bar det ner igen och transport bort mot dagens stora utmaning, 15 km klättring med över 8% i snitt (usch). Det här var en ganska jobbig bit, utförslöpan i början var dålig och man fick alltid upp världens fart men så svängde det hela tiden så det gick aldrig att ta nytta av farten. Olidligt tråkigt faktiskt. Sen kom vi ner i dalgången och cyklade i ett irriterande motlut i säkert 20 km, eller kanske mer.

I motlutet så blev jag även fotograferad av en funktionär, från en bil, med dennes mobilkamera. Ändå ganska bra foto givet förutsättningarna. Jag kan ju meddela att om man åkte hit ensam (vilket jag i och för sig inte gjort) så får man snart hundratals nya kompisar. ALLA (typisch i alla fall) är verkligen hur trevliga som helst. Funktionären som fotograferade mig i farten är extremt trevlig. Hon kom glatt efter målgång när jag satt och väntade på massage och förklarade att hon fått världens bästa bild på mig och så vidare. Skulle det hända på typ Vättern? Kanske, men antagligen inte. Klockrent!

Motlutet i dalgången var hemskt, här började jag även bli orolig för att hinna upp för dagens värsta klättring i tid. Jag hade nämligen för mig att “cut off:en” på toppen gick 12.50! Jag tänkte att om jag har 2h på mig så har jag gott om tid, 1h50min kanske går, mindre går inte. När jag nådde botten efter oändligt lidande i motlutet så hade jag 1h45min. Suck. Jag brukar aldrig behöva köra klättringar under press men det här blev hemskt.

Jag försökte köra på så fort det bara gick, men långa stunder gick det knappt i 7-8 km/h. Jag struntade i depån halvvägs, drog bara förbi. Jag led extremt bara för att jag inte ville missa tiden redan nu. Med 6-7 km kvar börjar jag inse att det kommer nog inte gå, med 3-4 km vet jag att det kommer inte gå, med 1-2 km kvar undrar jag om jag läst fel för varken kvastbil eller kvastcyklist har passerat och vi är ändå ganska många (ett tiotal) som kommer upp på fel sida om 12.50! Med 500 meter kvar cyklar Fergues om mig (kvastcyklisten) och meddelar att det är 7 bakom, han säger inget om tiden men jag tänker att om cut:en redan gått (klockan var nästan 13.00 när jag kom upp) så borde inte han vara här. Väl uppe säger han att det är en stund kvar innan cut:en går. Jag är inte övertygad ändå för jag vet vad jag läste innan, men jag tänker att skönt att jag tog ut mig nästan totalt typ i onödan.

Med 1 km kvar av klättringen ungefär! 100% pain!

Jag vet när målet stänger, och vill inte slösa en minut, så jag lämnar depån på toppen efter bara några få minuters lugn och ro! Nu går det utför igen, länge. Nästan 20 km innan det är dags för dagens sista klättring. 8.3 km med 8% i snittlutning.

Dagens sista klättring är bara en enda stor hemlängtan, det är ingen idé att känna efter utan bara köra. Jag vet att jag har över 2h på mig innan målet stänger och det är nog dagens lyckligaste stund när jag inser att jag INTE behöver jaga en tid under en klättring till idag. I botten möter jag Niels och Des som gått i mål redan och är på väg till byn där vi ska bo för natten. Det ger jättemycket energi, hela vägen uppför möter jag cyklister, okända som kända, och säkert mer än 75% skriker något uppmuntrande hejarop på vägen. Med 4 km kvar möter jag Paul som meddelar att det är inte mer än 5.5 km kvar och det går även nedför sista biten. Jag hör bara att det är 1.5 km mer än vad jag tror (jag har passerat “5 km to finish” sen länge och dör lite på insidan över hans nyheter.

Det är bara cykla vidare och inte göra så mycket åt det, jag stannar två gånger på vägen upp och dricker lite och andas ut. Jag har jättegott om tid och känner att jag bara vill spara mig så mycket som möjligt för resten av veckan. På vägen upp cyklar jag och en australiensisk tjej, Anj, om varandra. Hon cyklar om mig och jag cyklar om henne när hon stannar, vi har gjort varandra sällskap till och från hela dagen. Med 1 km kvar kommer hon ikapp mig igen och vi cyklar sista biten i mål tillsammans, det är ingen som försöker spurta i från den andra utan vid ser bara till att ligga bredvid varandra och njuta av att dagen äntligen är över.

Fy f´n är min sammanfattning. 40 minuter tillgodo i mål, jag klarade alla tidsgränser och det tog väl runt 6h att ta sig i mål idag.

Återigen, fy f´n! Det tog rejält på orken idag, speciellt med den långa klättringen där jag jagade en felaktig “cut“. Jag känner mig redan rejält trött och det är 5 dagar kvar. Tror tröttheten i kroppen är mycket värre än tröttheten i benen, benen känns mer än ok än så länge men jag är riktigt trött. Men, det är inte så mycket att göra åt det än att vila så mycket som möjligt och ladda för morgondagen! 2 down, 5 to go!

Dag 2, fortfarande pigg och fräsch så det är bara köra på i lagom takt!

Etapp 2:

– Start: Font Romeu 08.00
– Mål: Ax 3 Domaines (11:45-15:35)
– Längd: 120 km
– Höjdmeter: 3000 m+/3300 m-

Start redan vid 8 betyder väl uppstigning vid 6, helt ok, inte omänskligt tidigt och mitt i natten. 3000 höjdmeter och 12 mil står på schemat, det är ändå en rejäl portion höjdmeter som ska avverkas under dagen. Väderprognosen är fortfarande lovande så det gäller att hålla sig rejält med vätska och vara smart i värmen.

Höjdprofilen:

Höjdprofilen ser ur ett personligt perspektiv EXTREMT bra ut första halvan, den där terrängen äter jag till frukost 365 dagar om året. Stigningarna som är utmärka går aldrig över 5% och det är ju mesta dels utför hela vägen till stigning nummer tre som är RÄTT rejäl. Med betoning på rätt. Här kommer min 32a komma till användning.

De sista två stigningarna:

Rött är över 10%, det är en hel del rött här. Jag bävar, kraftigt. Ena stigningen är 14.9 km med snittlutning på 8% och den sista 8.4 km med en snittlutning på 8.5%. Ingen av klättringarna ser ut att bjuda på mycket vila heller. Det går konstant uppför, jag är glad för att det är lite blått (och extremt lite grönt) ibland för det kommer vara en lättnad att gå från +10% till 6-7%.

Bara andra dagen, gäller att hålla sig lugn och inte slösa för mycket energi och ta ut sig för hårt. Det är fortfarande 5 dagar kvar efter idag liksom!  1 down 6 to go!

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men tänker att tiden är knapp och sömnen är tyvärr att prioritera. Jag tror den här veckan handlar delvis om att orka cykla, men kanske främst om att lyckas återhämta sig från all cykling. Men nog om det. 7 gick bussen från hotellet, 10.30 stod vi uppställda på torget i Ripoll och redo för start av Haute Route Pyrenees 2014 och första etappen! Såklart var det en gigantisk fotofest innan och vi lyckades även bli uppraggade av Haute Routes officiella fotograf för en fantastiskt fin lagbild. Niels var sur för att hans kadensmagnet saknades efter cykeltransporten Efter startskottet gick så blev det karavan ut ur stan för säker långsam färd innan vägarna blev större och behagligare. Jag har aldrig varit med om en masterstart i Sverige som gått i lugn takt så fältet vart samlat men det här gick exemplariskt till. Sen sprack fältet upp när bilarna släppte loss alla och jag hamnade helt ensam ganska omgående. Vi är alltså 205 deltagare och jag är såklart bland bottenskrapet. Jag är för bra för att vara med de allra sämsta och för dålig för att vara med “stora massan“. Dessutom kör jag för långsamt uppför för att få sällskap och för fort nedför/på platten för att få sällskap med de personerna som är lika långsamma uppför. Så, uppför blir jag kanske omkörd av några enstaka och nedför kör jag om några enstaka. Men vad gör det? Jag har bara en gång känt mig ensam idag och det var när det var platt i några km och blåste kraftig motvind, jag vara nere på 17-19 km/h vissa stunder och då hade jag gärna haft en rygg framför mig. Men ingenting fanns det där att skydda sig bakom. Hur som helst så gick dagen bra, men det var tyngre än förväntat. Banprofilen såg ganska snäll ut men 2500 höjdmeter är ändå 2500 höjdmeter, dessutom i +30 grader nästan hela dagen. Det började snällt upp till Coll de Merolla dock, bara 259 höjdmeter på strax över 11 km och det kändes knappt som om man körde uppför. Här var man ju fortfarande i extas över att äntligen vara igång, helt fantastiskt kändes det. Det kan kanske vara så att det även fälldes en lite glädjetår eller två under dagens första utförskörning. Kanske låter smörigt men det var f´n helt fantastiskt. Sen blev det genast värre uppför Coll de la Creueta, 11 km kvar vid den här skylten men då hade man redan kört 7 km uppför. Jag tycker inte om så jättelånga klättringar, föredrar när man får lite återhämtning mellan varven. Här blev jag även omkörd TVÅ gånger av Fergues (kvastcyklisten), dock har han ju förklarat att man behöver bara oroa sig om man blir omkörd av honom under dagens sista klättring. Jag hade tydligen bara 10 personer efter mig här och några trodde han skulle hamna i kvastbussen, jag kände mig ganska lugn ändå med att inte behöva hamna där. Blev även intervjuad i farten här, 2:11 in i klippet.. Uppe på toppen satt Fergues och väntade, jag hade 35 minuter tillgodo så det var ingen fara. Lyckligtvis såg jag honom inget mer under dagen. Sen bar det ner igen och lite upp och sen mycket ner. Världens härligaste utförskörning en bit där det gick att ligga i 55-60 km/h i några km. Pyreneerna har verkligen inga serpentiner utan långa svepande vägar som ringlar sig fram. Omgivningarna är underbara också med naturen och djurlivet. Dagens sista klättring blev mest en värmefråga med över 34 grader och strålande sol rätt i skallen. 11 km och ingen gigantisk lutning så det gick ok även om det tog en stund. Gick i mål som 197 med mycket god mariginal till tidsgränsen så det kändes skönt. Är man på mariginalen dag 1 så är man nog körd för eller senare under veckan. Börjar man med god mariginal finns det hopp.

Nu är bara ladda vidare mot mordagens monster (två REJÄLA klättringar i slutet av morgonens etapp, snittlutning på 8.1% över 15 km på den ena). 1 down, 6 to go!

Sen måste jag bara säga att få vara del av det här arrangemanget är så häftigt. Det är följe-MC överallt med längst banan, även jag som akterseglad och relativt ensam blir servad. Sista 5 km idag hade dom även vatten med sig som dom åkte omkring med och frågade om man ville ha. Det är ambulanser som åker med hela vägen, det är Mavic-bilar i mängder, fotografer, film-team, poliser som stoppar trafiken (även när jag ENSAM kommer i stora högtrafikerade rondeller så står dom där och stoppar bilarna). Det förhöjer verkligen upplevelse med så mycket.

Nästan 12 månader sedan anmälan, all ångest, all träning, all nervositet. NU är det dags att få utlopp för allting. ÄNTLIGEN är ingen överdrift här! Håll tummarna för att jag håller ut hela veckan, jag ska göra mitt bästa!

Etapp 1:

– Start: Ripoll 10.30
– Mål: Front-Romeu (13.25-16.35)
– Längd: 93 km
– Höjdmeter: 2500 m+/1450 m-

Tidig morgon avgår bussen från Barcelona, alla blir upplockade utanför sina respektive hotell. Cyklarna är incheckade redan och transporteras till starten. Starten går 10.30, beräknad tidsåtgång för etappen är mellan 3-6h beroende på hur fort det går (det är ett REJÄLT spann representerad här alltså). Jag hoppas personligen att det inte tar mer än max 5h, det borde det inte göra (kanske jag inte säger i eftermiddag när det tog typ 10 timmar).

Höjdprofilen:

Jag tycker ändå det ser tryggt ut, som första etapp känns det som en bra början. Inte för mastigt på en gång. Det kommer bli mastigt, det kommer bli fruktansvärt, det är bara njuta av lugnet så länge det går.

De två första stigningarna är egentligen “samma” och är ungefär 20 km.

Det ser ändå förhållandevis lugnt ut, behaglig lutning och några rejäla chanser till återhämtning när det lutar åt “rätt” håll helt plötsligt.

Den sista knäppen på höjdprofilen har jag inte lyckats hitta någon information om alls, så jag antar att det är lugnt. Jo mer skräckinjagande en klättring är, desto mer svämmar nätet över med information om densamma. Hittar man ingenting = klättringen är iiiingenting!

Håll tummarna nu för att jag får en bra start, 0 down 7 to go!

Efter vi var ute och cyklade så svidade vi om till vanliga kläder och tog cyklarna ner till Haute Route Race Village. Village antyder ju att det är något gigantiskt område men det var typ 7-8 tält och en bike park.

Vi var ju tvungna att lämna både cykel och cykelväska vid området som ligger 4 km från hotellet ungefär. Efter lite funderande kom vi överens om att det var enklast att lämna cykeln och hämta HR-kit:et med väskor, nummerlappar, kläder m.m. och sedan ta en taxi tillbaka till hotellet. Vid 18 var det nämligen första “Race briefing:en” och då behövde vi ändå åka ner en gång till så då passade vi på att lämna våra cykelväskor.

Nere på området i alla fall så fick vi våra cyklar och hjälmar kollade, sen var vi godkända för att hämta ut nummerlappar, kläder och väskor.

Därefter lastades cyklarna på lastbilar för transport till starten imorgon.

Under briefingen senare på kvällen så höll kvastcyklisten Fergues låda, han meddelade att om man ser honom på första klättringen = ingen fara, han värmer upp. Ser man honom i mitten av loppet = ingen fara ändå, han bidrar bara med positiv energi, ser man honom däremot under dagens sista klättring så är det mer än dags att börja snabba på. Jag tror jag kommer se honom lite, men förhoppningsvis bara under början av dagen och inte på slutet. Jag upplever tidsgränserna som mycket generösa så det borde vara lugnt, hoppas jag.

Innan kvällen var över hann vi även ta ett fint lagfoto!

Nu är det inte så mycket mer att göra än att hålla tummarna att allt håller som det ska och köra så hårt det går! Imorgon blir det en lugn start, jag hoppas jag kan hålla mig lugn också. Många varnar för att veckan blir betydligt tuffare om man inte klarar av att ta det lugnt de första dagarna.