De här långa dagarna börjar ta död på mig nu… 

166 km och nästan 9 timmar i sadeln, helt sjukt, det är så skönt att imorgon är sista dagen. Jag är så trött så det här blir ett väldigt kort blogginlägg, fast det kanske inte gör så mycket för egentligen skriver jag ju typ bara samma saker. Något berg, lite misär och lidande och sen är jag i mål, ungefär så var idag igen.

Först Triple Crown-foto vid startbågen!

Sen klättrade vi 66 km rakt upp i himmelriket, de första 27 km var ut ur Bolzano och mot Passo Gardena. Det var uppför från start och när Gardena började så hade vi redan klättrat några hundra meter under den första timmen. Gardena är ju sen 31(!) km med ett snitt på ungefär 5%, den här etappen har jag fasat, långa klättringar blir för mycket. I fjol så regnade det på den här etappen och jag började gråta när 10 km återstod till toppen för det var så kallt och ruskigt, idag var det sol i alla fall och inte en tår. 
Sen uppför Furcia som var fruktansvärd mitt i, 4 km där det var +12% långa stunder. Sjukt jobbigt, det var varmt och solen stekte men det gick ju det med. På vägen ned så explossionspunkar jag bakhjulet och har tur som inte vurpar. Byter slang och sen kommer en man ut ur ett hus med en riktig pump så jag behövde inte köra CO2 (dock hade jag precis skruvat i patronen så den var ju körd ändå, men ändå). När vi står och pumpar så börjar mannen skrika och jag förstår inte vad som händer. Vänder mig sedan om uppåt och ser hur 2 cyklister kommer åkande, varav en av dom andra svenskarna, och samtidigt så hoppar två rådjur ut på vägen. Kan vara det mest bisarra jag sett, har ingen aning om rådjuret hoppade över eller framför svensken, men det såg helt sjukt ut. Herregud vilken tur att ingen vurpade, det var säkert 12-14% utför där det hände och det var inte mycket marginal mellan cyklisten och djuret. Typisk frekvens man vela ha på film.På grund av min punka så fick jag sedan köra 55 km i motvind, motlut och allmän misär helt ensam, alla andra var ju redan borta när jag var färdig. Aldrig svurit och skrikit så mycket fula ord på cykeln förut, höll på lägga mig ner i diket och börja gråta flera gånger. Jag hatar motlutsdalgångar, det är fruktansvärt. 2-3% i evigheter och evigheter, usch! 

Många fula ord och spontana läten sista biten, tur att ingen annan var i närheten för det var ingen bra sekvens för mig. Jag hade inte energi för 166 km idag, det var åtminstone 2h för mycket. Det börjar faktiskt kännas nu att det är dags att lägga av, det börjar rycka lite här och var i benen och mitt vänsterben tycker inte om att åka utför längre.

Skönt att rulla i mål idag och veta att imorgon är sista dagen! 20 etapper och imorgon sätter vi pricken över i:t med etapp 21 och sen ska jag njuta så mycket av det här. Känns som om det var år sedan jag flög ner till Biarritz och samtidigt har det gått så himla fort. Det är helt sjukt att det är över imorgon men samtidigt oerhört skönt!

Håll tummarna för att allt håller som det ska sista dagen!

Etapp: 6 (totalt: 20 av 21)
Start: Bolzano
Mål: Cortina d’Ampezzo
Längd: 150 km
Höjdmeter: +3600 m

Passo Gardena, 2,121M (1st category), 1,851M+ over 31.3KM, 5.9% avg

Passo Furcia, 1,759M (2nd category), 547M+ over 7.9KM, 7.3%

Passo Tre Croci, 1,809M (1st category), 187M+ over 3.9KM, 4.7%

Tvångstanken fortsätter… 

Idag har varit en fantastiskt bra dag, äntligen en sån där underbar dag då verkligen allting bara stämmer och fungerar. I morse så kom Philippie med goda nyheter, vi var tillbaka i sammandraget efter våra respektive fadäser på etapp 5 i alperna (jag var ju stekt med 10 km kvar, förkyld, dålig mage, dåliga ben och missade tiden). Nu är jag tydligen tillbaka igen i resultatlistan, varför de tog sån tid bryr jag mig inte om, kul att rätt blev rätt till slut.

Start 07.00 från Bormio och det var över 10 grader redan då så det kändes att vi skulle få en varm dag. Första klättringen var Gavia, så det började egentligen med 25.5 km uppför från Bormio, snittlutning på 5% och det var lite varierande runt 3-4% och sen 7-8%. 
Det kändes som om jag nästan flög över Gavia, visst kände jag av mina ben när det blev lite brantare och då var jag inte kaxig men utöver det så gick det som en dans och solen sken. Fast vi var uppe på över 2600 meters höjd så var det inte kallt, utan solen värmde.

Därefter väntade en smått obehaglig utförskörning, första biten utför på Gavia är inte rolig. Det är stup på flera hundra meter och inget räcke, det är kostig, dålig asfalt och knappt brett nog att möta en bil. Lyckligtvis så var tidtagningen avstängd så det var ju bara ta det lugnt så var det ingen fara. Jag åkte på ganska bra ändå och passerade säkert 20-30 personer på vägen ned. Jag älskar verkligen att åka utför, det är så himla roligt, inbillar mig att tekniken blivit så mycket bättre dom här veckorna också så jag kan åka fort utför säkert. Det är en så himla skön känsla att susa ner för bergen och känna fartvinden.

Efter Gavia väntade Passo del Tonale, runt 10 km med 6% i snitt så det var ingen jätteklättring. Kändes skönt att ha börjat dagen med den värsta klättringen. Det gick kanon att ta sig upp för Tonale och inte så många av dom jag susat om nedför tog mig uppför igen. Normalt så är det ju gången för mig, jag susar om folk utför/platten och dom susar om mig uppför. Men det är helt ok, bara roligt att träffa sina medcyklister hela tiden.

Sedan väntade nästan 60 km i dalgången och det var inte vilken dalgång som helst, utan dalgång med medlut. Dalgång med motlut är så jobbigt (det får vi imorgon) medans dalgång med medlut gör att man flyger fram. Trodde i vanlig ordning att jag skulle få göra jobbet ensam men vi lyckades faktiskt bilda en liten grupp på 4 som höll ihop hela vägen. Eller vi var bara 3 som orkade göra jobbet, men ändå, så himla roligt var det.

Sen var det bara tacka för draghjälpen och samarbetet när sista klättringen började (eller egentligen började vi klättra lite redan innan klättringen så här, med 20 km kvar sprack vår grupp upp). Kändes skönt att ha fått göra lite tillsammans med andra och att det funkade.

Sista klättringen upp mot Passo del Mendola var inte så mycket att skriva hem om, det var lite varierande med 4-6% och sen avslutades det hela med 4 km med 2%-snitt. Lyckades köra på bra och kändes skönt att rulla över sista tidtagningsmattan uppe på toppen och veta att dagen mer eller mindre var över. Jobbet var gjort!

Sen fick vi rulla 25 km ner till Bolzano där vi spenderar natten för vidare färd mot Cortina imorgon! Idag var det en underbar dag som avslutades med +30 grader och imorgon ser ut att bli varmt också. Bortsett från att mina fötter sväller när det är varmt så är det skönt med värme och jag är så himla nöjd över att hittills bara haft 2 regndagar på 19(!) etapper.
Inte många foto-vid-målgången-tillfällen kvar nu…

Nu återstår bara 2 etapper, imorgon är en “liten” prövning och sen är det bara rulla hem segern på söndag. Jag hoppas det går bra imorgon så jag bara kan njuta av sista dagen på söndag och defilera i mål. Det ska bli så skönt att äntligen få gå i mål på riktigt!

Idag började även sambon sin färd med bil från Sverige, efter målgång på söndag så ska vi spendera en vecka i Europa på väg hem mot Sverige. Ska bli så skönt med semester och verkligen bara vara spontan och ta dagen som den kommer.

Etapp: 5 (totalt: 19 av 21)
Start: Bormio
Mål: Bolzano
Längd: 144 km
Höjdmeter: +3500 m

Passo di Gavia, 2,652M (1st category), 1,428M+ over 25.6KM, 5.6% avg

Passo del Tonale, 1,884M (2nd category), 563M+ over 9KM, 6.3%

Passo della Mendola, 1,363M (1st category), 409M+ over 8.2KM, 5%

Vet inte varför jag lägger upp den här varje dag, blivit som en tvångstanke… 

Bergstempo!! Sista gången för det här äventyret och vad passar då bättre än Stelvio för andra gången inom 24 timmar? Nu visste jag ju vad som väntade också, kände mig peppad på start och redo för en kort dag. Efter tidigare veckor har jag lärt mig vad call-time innebär så jag anlände till start en halvtimme “försent” men fick ändå köa en kvart innan det var min tur att ge mig iväg. Kändes perfekt time:at med andra ord!

Jag brukar dela in långa klättringar i 5 kms delar, det blir enklare att ticka av då och känna att jag kommer någonstans. Stelvio från Bormio är ungefär 21.5 km och efter de första 1.5 km så var det dags för dagens första 5 km. Det är ju en väldigt ombytlig klättring och den första femman gick ganska rakt genom skogen längst bergssidan och genom lite tunnlar och några små  serpentiner på slutet. Andra femman var ungefär likadan, det blir lite mer serpentiner på slutet precis innan “serpentinväggen” närmar sig och där dök även 10 km to finish-skylten upp. Den här gången visste jag ju dock vad som väntade och det kändes skönt att veta hur resten av vägen såg ut så jag inte kunde lura mig själv igen. 
Strax efter 10 km to finish-skylten dök dagens enda depå upp och jag stannade faktiskt jättesnabbt och fick flaskan fylld och drog en mugg cola. Sedan en rejäl knuff i ryggen och iväg igen, känns knappt som man tappar någon tid alls på att stanna så snabbt. Efter vattentorsken på väg upp igår så kändes det lika bra att ta sig an andra halvan med fyllda flaskor, vore ju synd att klappa igenom sista 3-4 km idag också precis som igår. 
Efter serpentinväggen så byter ju klättringen helt skepnad och det är öppet landskap och en rak väg i flera km som väntar. Här hade jag målvittring igår, idag visste jag att det var 7-8 km kvar och ingen mening att ta ut segern i förskott. Cyklade på och kom fram till 5 km to finish-skylten mycket tidigare än jag trodde vilket kändes skönt. 
Sista 3.5 km väntar återigen lite serpentiner innan toppen nås, tyvärr drog jag en eker på bakhjulet här och suck. Försökte cykla med öppna bromsar men hjulet var tvärskevt. En medcyklist stannade och skruvade upp bakbromsen ännu mer och sa åt mig att cykla vidare, “det är ingen fara“. Cyklade vidare en bit men någonting tog i på varje varv så det gick väldigt segt och kändes inte värt. Tyvärr betyder även bergstempo att mycket av organisationen har ledigt också, så att få hjälp en dag som denna är inte det lättaste.

Efter ett tag så lyckas jag i alla fall stanna ena läkarbilen och dom ringer på Mavic. Vet inte om snubben i Mavicbilen var på lunch men det tog säkert en kvart innan han dök upp. Jag hann se en MC få släpp och köra av vägen, jag hann heja på vad som kändes 200 medtävlande som passerade och jag hann även börja gå när jag tröttnade. Efter tag så dyker han dock upp och jag får snabbt ett nytt bakhjul och kan cykla vidare. Tyvärr var det en 11-28 och jag är så lycklig för att jag har en 11-32 på min egen cykel. Herregud vilken skillnad det är på 28-30 och för att inte tala om 28-32. Skulle inte klara mig med bara en 28a, det skulle inte gå, mina benmuskler skulle lämnat kroppen för länge sen. Såklart inga problem att nå toppen sen med så mycket vila, men känns surt att återigen få sista 2-3 km förstörda idag igen, men men, shit happens och imorgon är en ny bra dag!  Efter målgång så rullar jag ner till hotellet och dushcar/äter och fixar lite. Sen tar jag med mig mitt lånehjul och beger mig till race village och hoppas på det bästa. När jag kommer fram så står ena Mavic-mannen med mitt hjul och har precis fixat det. Jag fick vänta kanske 3 minuter innan jag kunde ta det och gå tillbaka till hotellet. Det är så fantastiskt bra så det finns inte, lite av det som vi betalar för på det här äventyret, att få saker fixade och inte behöva lägga energi på det själva. Det gör allting så mycket lättare! 

3 etapper kvar nu, det ska bli så skönt att få återgå till det normala snart igen!