Märks på pulsen nu att kroppen är sliten igen..

Start 7 i morse och jag kände mig lite piggare när jag vaknade, mindre snuvig men lite rossligare i luftrören kanske men inte så farligt. Starten var tydligen 10 km nedåt, vilket kanske inte alla hade uppfattat, jag anlände dit med 3 minuter tillgodo och hamnade sist. När vi rullade iväg kom det fortfarande cyklister ned från berget med sina ryggsäckar, surt att missa tåget. Någon rullade till och med starten med ryggsäcken på.

Lunkar på i vanligt tempo över dagens första klättring och det går bra, jag är inte sist men det är inte speciellt många efter heller. Drar vidare mot dagens andra klättring och när det återstår ungefär 6-7 km så blir jag varse att kvastbussen är på G idag och dom har tydligen plockat upp typ 20 personer och vi har inte många minuter tillgodo. Paniken blir ju total, är det något man inte vill så är det ju att bli kvastad. Men döm om min förvåning när det ändå finns lite energi i kroppen och jag kan öka ett snäpp. Rullar över toppen med god marginal och vet att jag kommer plocka massa tid i stundande utförskörningen. Jag är så glad att jag är så förhållandevis bra på att köra utför, för jag plockar verkligen 5-10 minuter på de som är runt omkring mig på de längre utförskörningarna. Tid som de sen måste ta igen uppför som jag får gratis utför bara för att jag vågar släppa på bromsen. 
På väg upp mot dagens sista klättring så tittar jag hela tiden mig om ryggen för medcyklister och kvastbuss. Men ingenting syns till. Jag är helt förvånad när jag lyckas ta mig de 15 km upp utan att bli upphunnen. Det känns skönt och nu vet jag att etappen är i hamn. Det väntar 25 km varav majoriteten är utför så det är ingen risk att någon ska komma ikapp mig där direkt, oerhört skön känsla. Positiva vindar, äntligen!!  Rullar över mållinjen med energi och väl innan cut off:en, helt otroligt. Nu ska vi ju inte ropa hej för tidigt, jag är fortfarande risig. Men det var skönt med en dag med lite mer positiv känsla, de senaste 4 etapperna har verkligen till stor del varit skit. 

Tyvärr står jag fortfarande som DNF efter jag missade tiden igår, jag förstår inte varför dom håller på som dom gör. För mig betyder ju DNF att man inte gick i mål, jag tycker det är så himla tröttsamt att ge DNF till oss som kommer “för sent”. Vi har ju fortfarande genomfört hela etappen. Ska ge det ett försök och gnälla lite sen, men annars så struntar jag i det. Jag vet ju vad jag genomfört och inte och det räcker gott och väl för min del!

Imorgon Geneve och del 2 av den här resan avklarad, så himla skönt!!

Etapp: 6 (totalt: 13 av 21)
Start: Courchevel
Mål: Megeve
Längd: 134 km
Höjdmeter: +3400 m

Col du Tra, 1,308M (2nd category), 771M+ over 9.9KM, 7.8% avg

Cormet de Roselend, 1,968M (1st category), 1,170M+ over 19.2KM, 6.1%

Col des Saisies, 1,650M (2nd category), 905M+ over 15.8KM, 5.7%

Fy fan vilken misär det är nu alltså.. 

Igår tog jag mig i kragen efter bergstempot och gick till en av race-läkarna och förklarade mina magproblem. På typiskt franskt manér så skriker han såklart “diiiiaaaarrréeee” så alla 10 i läkarteamet kan höra. Dock så gjorde medicinen jag fick under, för efter jag tog den så har jag klarat mig från vattenfall baktill vilket är väldigt skönt. Bara en förkylning att oroa sig för då. Gick och la mig vid 20 igår och somnade innan 21, sov gott till 6 i morse.

Starten var 7 och jag hade tänkt mig att ha en positiv approach till dagen, för jag vet att jag tar mig i mål även om förkylningen är jobbig och gör det tyngre än vad det borde vara.

Rullar bakvägen över Telegraph från Valloire, sen vidare mot Col de Chaussy som vi körde halva delen av på Marmotte i fjol. I vanlig ordning tog det ett tag att komma igång och det flög snor överallt första biten. Sen till Madeleine så var kroppen vaken och jag tog mig upp med inte allt för stor möda. Tyvärr har jag ingen toppen energi så det går ju långsamt, jag måste hålla tillbaka och kan inte pressa för hårt för jag är ju trots allt sjuk.

Sen kom någon onämnbar klättring på typ 4-5 km och därefter gick det utför. Uppför sista klättringen mot Courchevel där vi bor för natten så dog jag helt med 10 km kvar. Det fanns noll energi kvar och trots att jag åt och åt och åt så hjälpte det inte. Det var en otrolig pina att ta sig upp och jag kan faktiskt inte ens förstå att jag tog mig upp för egen maskin. Såklart missade jag cut off:en, men i vanlig ordning varken kvastcyklister eller kvastbuss i närheten så vad vet jag, kanske ändrar dom resultatet eller så har jag en DNF. Jag kan inte påstå att jag orkar bry mig längre, så länge jag rullar över mållinjen varje dag är jag nöjd. Det är så himla sjukt tråkigt att vara förkyld och inte ha någonting att ge, jag ställer ut cykeln på morgonen och snurrar runt benen men det finns ingenting där, ingen push alls.  Fin utsikt från hotellrummet i alla fall… alltid något… 

Om 2 etapper når vi Geneve och vilodag på riktigt väntar, jag hoppas jag orkar ta mig i mål sista dagarna så har jag i alla fall genomfört hela HR Pyrenées och HR Alps. Sen om jag fortsätter med den här förkylningen så vet jag inte om kroppen klarar 7 etapper till. Men vi får se, en dag i taget så länge det går, inte så mycket annat att göra. Sjuk besvikelse är det hur som helst att det blev såhär, så tidigt, fan alltså!! F*TT APA!!!!!!!!

Etapp: 5 (totalt: 12 av 21)
Start: Valloire
Mål: Courchevel
Längd: 141 km
Höjdmeter: +4200 m

Col du Chaussy, 1,533M (2nd category), 1,034M+ over 13.8KM, 7.5% avg

Col de la Madeleine, 2,000M (1st category), 1,135M+ over 14.4KM, 7.9%

Courchevel, 1,850M (1st category), 1,232M+ over 18.1KM, 6.8%

Sådär ska en aktiv vilodag se ut, nästan i alla fall.. 

Alla som varit i närheten av en Haute Route vet ju varför man kallar bergstempodagen för vilodag. För att få en dag som är 1-2h istället för 6-8h är faktiskt att anse som vila. Det är den bästa dagen under veckan och något som alla mer eller mindre längtar till. Sen kan man ju välja vilken approach man väljer att ta till just själva bergstempot, är det ett race eller ska jag trampa ur benen? Jag har alltid tagit bergstempodagen som en dag att ta det lugnt, normalt brukar det placera mig låååångt ned i resultatlistan idag. Men vem bryr sig?

Sov i alla fall närmare 10(!) timmar inatt, även om jag vaknade någon gång under tiden så var det väldigt skönt. Jag var verkligen ett vrak igår när jag gick i mål, helt dränerad. Såklart är jag fortfarande snuvig och lite seg, men mycket sömn hjälper.

Min call-time för dagen var 8:30 men efter Pyrenéerna visste jag att eftersom starten går 9 och jag var nummer 63 i ordningen så skulle jag kunna rulla ner till start vid typ 9. Ofantligt skönt med en lugn morgon, hinna sova ut ordentligt, slösurfa lite i sängen och äta lite frukost och inte behöva ha stresspanik redan innan 6 på morgonen.

Tempot då? Ja då, upp kom jag, det var ju trots allt bara 18 km och 7% ungefär! 
Måste ändå säga att Galibier är lite vackrare från Lautaret som vi klättrade från igår. Från Valloire är klättringen lite mer stängd och inte riktigt lika vacker. Dock är det egentligen ingenting att klaga på för det är väldigt vackert på båda sidorna.

Jag tog det hur som helst väldigt lugnt och blev snabbt omkörd av de sista 10 personerna i min startgrupp. Sedan var det 5 minuter till startgruppen därefter och det tog ganska lång tid innan dom började komma ikapp. Bergstempodagen körs med omvänd startordning, sista rankad startar först och så går det iväg cyklister med 20 sekunders mellanrum.

Klättringen gick ändå ganska snabbt och kroppen kändes ok, inte toppen men inte misär heller. Efter att ha slagits med mängder med demoner senaste dagarna så fanns det inte att spår av det idag, idag var det bara lugnt och fridfulla tankar.

4.5 km från målet fanns en depå och jag tog mig till och med tid att stanna för lite apelsiner. Jag kommer ju ändå inte vinna etappen så vad spelar 1-2 minuter för roll?

Sen är ju sista km den jobbigaste och när jag såg ut som ett riktigt härk med munnen helt öppen och russinansikte så dök det upp en kamera i nyllet. Jag hoppas inte den bilden publiceras någonstans för då får jag nog skämmas. Det kan ha varit den fulaste minen hittills på hela Haute Route, möjligen i hela mitt liv, total misär-ansikte faktiskt.
Nu är det viloläge i soffan och det kändes skönt att lägga sig här och samtidigt titta ut genom vardagsrumsfönstret och se dom sista cyklisterna ge sig upp för Galibier. Jag bor 1.5 km uppför klättringen ungefär så det är mitt i händelsernas centrum. Lyckligtvis kör organisationen bussar med oss så vi slipper gå/cykla upp hit. Den energin finns inte.

Nu sova middag och sen ner på “byn” (Valloire) och köpa lite knark och yoghurt!

Edit: Här finns en artikel om mig på Haute Routes hemsida, lite faktafel men jag antar att det var jag som sa fel eftersom han fångade mig direkt efter en lång etapp tidigare i veckan! Precis efter målgång kan man säga vad som helst, det finns ingen sortering.