Sista dagen och rulla ur benen var planen precis som i Pyrenéerna för drygt en vecka sedan. Medans alla andra rundar av och har sin absolut sista dag så har ju jag en vecka kvar så det gäller att inte vara för ivrig och dra iväg i någon slags spurtattack direkt.

Start 7.00 och tyvärr var magen inte på sitt bästa humör, igen. Det började ju på etapp 3 men blev sedan bättre efter etapp 4 när jag fick medicin från läkaren. Men efter målgång igår så drog det igång igen, middagen kom ut direkt, dagens frukost kom ut direkt och det var ju inte direkt med något lugn i magen som jag stod på startlinjen. Förkylningen verkar däremot bli bättre och bättre dag för dag, känns knappt längre. Måste säga att det är helt fantastiskt att man kan bli både förkyld och frisk under en och samma Haute Route. Normalt när jag blir förkyld så sitter det i i veckor men inte den här gången, magiskt.

Sista etappen var 122 km (innan gemensam konvoj) och runt 2000 höjdmeter, lätt väl? 
Veckans sista “riktiga” klättring avklarad och därefter väntade bara lite slakmota och några km med ett snitt på mellan 2-4%. Tyvärr var min mage inte alls glad och tidigare har jag ju klarat mig under etapperna men idag behövde jag stanna två gånger och gå på toa. Ni kan ju förstå hur lätt det är att göra nummer två utefter vägen när man cyklar. Det kryllar ju inte direkt av toaletter och även om ett dike väl fungerar så kräver nummer två ett lite mer skyddat område. Någon slags spärr finns det ju, fast jag är cyklist, så två gånger in i skogen och sen vidare igen. Alla med magproblem vet ju att det faktiskt blir bättre av att få ut sakerna, men energinivåerna är ju kanske inte dom bästa med dålig mage. Lyckligtvis var det en förhållandevis lätt etapp så jag överlevde hela vägen till mål även om det var varken speciellt stilfullt eller snabbt. Skönt med vila imorgon! 

Återigen lyckas jag släpa mig i mål, men det ger ju ingen mersmak. Det är fantastiskt att avsluta vecka 2 av Haute Route och jag kan inte förstå att jag överlevt såhär länge. Efter etapp 3 när förkylningen kom smygande och jag hade magproblem för första gången så hade jag redan kastat in handduken. Jag gick omkring i målområdet som något febervrak och orkade knappt ta mig till hotellet. Jag började planera för logistiken att ta sig från Valloire till Geneve och flyga hem och avbryta. Jag började planera för hur jag skulle göra med semesterveckan i Europa med sambon efter målgång i Venedig och så vidare.

Jag var i princip redan ute mentalt, det var så ledsamt men att jag sen lyckades överleva resten av veckan känns som något under. Jag inbillar mig ändå att det inte ska behöva vara såhär jobbigt, har dom andra samma problem och demoner? Några TC:are jag pratat med har ju också funderat på vad dom gör här och är det inte dags att åka hem och så vidare? Kanske inte så konstigt att dessa tankar kommer upp. Det är däremot jobbigt att det inte är cyklingen i sig som tar fram dom utan att det är någon jobbig diarremage som vägrar ge med sig och en förkylning (som förvisso släppt) som gjort allt så mycket jobbigare. Jag inbillar mig att det hade varit lite bättre om kroppen gillat läget mer.

Nu firar vi däremot segern, vecka två avklarad och inbillar mig att jag är första svenska kvinna som genomfört två Haute Route efter varandra. Vad som än händer nästa vecka så känns det grymt att jag har överlevt två veckor, det är en seger i sig!  Dagens lyckligaste stund, hämtad av sambon så jag slapp cykla 20 km konvoj till Geneve

Då var det tydligen äntligen dags för målgång på alpveckan, helt otroligt vad fort det gått. Bara hålla tummarna för att dagen flyter på, det är ju en förhållandevis lätt dag så det borde inte vara några konstigheter utan ganska lätt som en plätt!

Etapp: 7 (totalt: 14 av 21)
Start: Megeve
Mål: Geneva
Längd: 146 km
Höjdmeter: +2500 m

Aravis, 1,487M (2nd category), 586M+ over 11.7KM, 5% avg

Colombière, 1,618M (2nd category), 713M+ over 12.5KM, 5.7%

Terramont, 1,096M (3rd category), 212M+ over 9.2KM, 2.3%

Cou, 1117M (3rd category), 174M+ over 4.4KM, 3.9%

Märks på pulsen nu att kroppen är sliten igen..

Start 7 i morse och jag kände mig lite piggare när jag vaknade, mindre snuvig men lite rossligare i luftrören kanske men inte så farligt. Starten var tydligen 10 km nedåt, vilket kanske inte alla hade uppfattat, jag anlände dit med 3 minuter tillgodo och hamnade sist. När vi rullade iväg kom det fortfarande cyklister ned från berget med sina ryggsäckar, surt att missa tåget. Någon rullade till och med starten med ryggsäcken på.

Lunkar på i vanligt tempo över dagens första klättring och det går bra, jag är inte sist men det är inte speciellt många efter heller. Drar vidare mot dagens andra klättring och när det återstår ungefär 6-7 km så blir jag varse att kvastbussen är på G idag och dom har tydligen plockat upp typ 20 personer och vi har inte många minuter tillgodo. Paniken blir ju total, är det något man inte vill så är det ju att bli kvastad. Men döm om min förvåning när det ändå finns lite energi i kroppen och jag kan öka ett snäpp. Rullar över toppen med god marginal och vet att jag kommer plocka massa tid i stundande utförskörningen. Jag är så glad att jag är så förhållandevis bra på att köra utför, för jag plockar verkligen 5-10 minuter på de som är runt omkring mig på de längre utförskörningarna. Tid som de sen måste ta igen uppför som jag får gratis utför bara för att jag vågar släppa på bromsen. 
På väg upp mot dagens sista klättring så tittar jag hela tiden mig om ryggen för medcyklister och kvastbuss. Men ingenting syns till. Jag är helt förvånad när jag lyckas ta mig de 15 km upp utan att bli upphunnen. Det känns skönt och nu vet jag att etappen är i hamn. Det väntar 25 km varav majoriteten är utför så det är ingen risk att någon ska komma ikapp mig där direkt, oerhört skön känsla. Positiva vindar, äntligen!!  Rullar över mållinjen med energi och väl innan cut off:en, helt otroligt. Nu ska vi ju inte ropa hej för tidigt, jag är fortfarande risig. Men det var skönt med en dag med lite mer positiv känsla, de senaste 4 etapperna har verkligen till stor del varit skit. 

Tyvärr står jag fortfarande som DNF efter jag missade tiden igår, jag förstår inte varför dom håller på som dom gör. För mig betyder ju DNF att man inte gick i mål, jag tycker det är så himla tröttsamt att ge DNF till oss som kommer “för sent”. Vi har ju fortfarande genomfört hela etappen. Ska ge det ett försök och gnälla lite sen, men annars så struntar jag i det. Jag vet ju vad jag genomfört och inte och det räcker gott och väl för min del!

Imorgon Geneve och del 2 av den här resan avklarad, så himla skönt!!

Etapp: 6 (totalt: 13 av 21)
Start: Courchevel
Mål: Megeve
Längd: 134 km
Höjdmeter: +3400 m

Col du Tra, 1,308M (2nd category), 771M+ over 9.9KM, 7.8% avg

Cormet de Roselend, 1,968M (1st category), 1,170M+ over 19.2KM, 6.1%

Col des Saisies, 1,650M (2nd category), 905M+ over 15.8KM, 5.7%

Fy fan vilken misär det är nu alltså.. 

Igår tog jag mig i kragen efter bergstempot och gick till en av race-läkarna och förklarade mina magproblem. På typiskt franskt manér så skriker han såklart “diiiiaaaarrréeee” så alla 10 i läkarteamet kan höra. Dock så gjorde medicinen jag fick under, för efter jag tog den så har jag klarat mig från vattenfall baktill vilket är väldigt skönt. Bara en förkylning att oroa sig för då. Gick och la mig vid 20 igår och somnade innan 21, sov gott till 6 i morse.

Starten var 7 och jag hade tänkt mig att ha en positiv approach till dagen, för jag vet att jag tar mig i mål även om förkylningen är jobbig och gör det tyngre än vad det borde vara.

Rullar bakvägen över Telegraph från Valloire, sen vidare mot Col de Chaussy som vi körde halva delen av på Marmotte i fjol. I vanlig ordning tog det ett tag att komma igång och det flög snor överallt första biten. Sen till Madeleine så var kroppen vaken och jag tog mig upp med inte allt för stor möda. Tyvärr har jag ingen toppen energi så det går ju långsamt, jag måste hålla tillbaka och kan inte pressa för hårt för jag är ju trots allt sjuk.

Sen kom någon onämnbar klättring på typ 4-5 km och därefter gick det utför. Uppför sista klättringen mot Courchevel där vi bor för natten så dog jag helt med 10 km kvar. Det fanns noll energi kvar och trots att jag åt och åt och åt så hjälpte det inte. Det var en otrolig pina att ta sig upp och jag kan faktiskt inte ens förstå att jag tog mig upp för egen maskin. Såklart missade jag cut off:en, men i vanlig ordning varken kvastcyklister eller kvastbuss i närheten så vad vet jag, kanske ändrar dom resultatet eller så har jag en DNF. Jag kan inte påstå att jag orkar bry mig längre, så länge jag rullar över mållinjen varje dag är jag nöjd. Det är så himla sjukt tråkigt att vara förkyld och inte ha någonting att ge, jag ställer ut cykeln på morgonen och snurrar runt benen men det finns ingenting där, ingen push alls.  Fin utsikt från hotellrummet i alla fall… alltid något… 

Om 2 etapper når vi Geneve och vilodag på riktigt väntar, jag hoppas jag orkar ta mig i mål sista dagarna så har jag i alla fall genomfört hela HR Pyrenées och HR Alps. Sen om jag fortsätter med den här förkylningen så vet jag inte om kroppen klarar 7 etapper till. Men vi får se, en dag i taget så länge det går, inte så mycket annat att göra. Sjuk besvikelse är det hur som helst att det blev såhär, så tidigt, fan alltså!! F*TT APA!!!!!!!!