Igår på briefingen fick vi ju reda på ett Stelvio skulle strykas och det var många många många besvikna cyklister i rummet. Orsaken sas vara vädret, det skulle snöa över 2500 höjdmeter och dessutom bara vara några grader där uppe. Helt förståeligt att man inte vill riskera något, men ändå. Det var dessutom regn i prognosen för hela dagen så folk skulle vara nerkylda redan innan vi skulle nå Stelvio. Suck!
Återigen sov jag som skit, vaknade tio gånger under natten, flera gånger hörde jag hur det ösregnade ute. Vaknade med världens påsar under ögonen, såg ut som om någon gett mig en rak höger (jag kände mig ungefär så också). 08.00 var min start, 75 km (varav 55 km med tidtagning) och dåligt väder, perfekt.
Jag trodde jag hade gott om tid när jag 7.45 var färdig och bara skulle ta på mig skoskydden och sen gå (hade väl 200 meter till starten från hotellet). Att ta på sig någonting som påminner om diskhandskar på fötterna tog tydligen väl lång tid för när jag kom ner i lobbyn så såg jag att klockan var 7.57(!). PANIK! Kastade mig iväg till starten, dumpade väskan och kunde rulla iväg ungefär 1 minut senare. Timing! Dagen till ära var vi tillsagda att ha vår reflexväst på oss på grund av vädret, men jag råkade tyvärr “glömma” min (men bakljuset var på iaf).
Vi började ju dagen med samma klättring som igår, dessvärre var ju vädret inte tipp topp direkt. Det var molnigt och man såg inte bergen genom alla moln. Det regnade lyckligtvis inte och var ändå 8-10 grader. Till skillnad från igår så var jag mer rätt klädd idag, jag hade till och med en tjock underställströja på mig. Ungefär det sista jag packade ner var ju den tröjan, “men det kanske blir riktigt kallt någon dag, då är den här bra att ha” och mycket riktigt var den guld idag. Vi hade fyra klättringar, alla på runt 2300-2500 meters höjd framför oss och vi åkte aldrig mycket längre ner än 1900 höjdmeter så det var ju som upplagt för kyla.
När jag närmade mig toppen av Berninapasset så tittade faktiskt solen fram och det kändes fantastiskt att få lite sol trots att termometern ändå bara visade 8 grader. Men jag var ju på väg uppför och hade bra med kläder så jag frös inte alls.
Var faktiskt tvungen att stanna en gång på väg ner från Berninapasset och ta bilderna ovan. Det var så fantastiskt vackert att se vägen slingra sig nedåt i dalen så jag var tvungen att försöka fånga det på bild. Förlorade inte så mycket tid på det ändå och vem bryr sig om tid hit och tid dit egentligen? Det är ju inte som om jag vinner tävlingen ändå. Efter Berninapasset så lämnade vi Schweiz och svängde in i Italien och här kommer vi befinna oss resten av veckan när vi slutligen når Venedig på söndag.
Sen följde tre klättringar ( Forcola di Livigno, Passo d’Eira och Passo Foscagno) som dessvärre inte är så mycket att skriva hem om. Visst, det var jobbigt, mina ben sitter redan på planet hem till Sverige och det känns när man försöker trycka att det är surt. Men det blev inte så mycket idag, vädret var ok, mellan 6-10 grader och inte en droppe regn, vi hade lite sol bitvis men inte var det så mycket. När vi nådde Foscagno efter 55 km och tidtagningen var slut och dagen över så var det mest en besvikelse. Vad var det här? Kom igen? Måste ju vara den kortaste etappen i Haute Routes historia (bortsett från alla bergstempon då såklart).
Jag rullade besviket ner de 20 km till Bormio och tittade bistert bort mot Stelvio.. Haute Route kör ju med “The highest and thoughest cyclosportive in the world” och inte är det här speciellt tufft just nu. I år har man även instiftat sloganen “Don´t crack under pressure” och igår var det nog självaste organisationen bakom som inte klarade trycket när man strök Stelvio. Problemet här är att det är alldeles för mycket cyklister här som inte är van vid något under 20 grader och sol. Att folk fick problem igår på bergstempot när det var kallt och regnade hjälpte nog till när beslutet om att stryka Stelvio togs.
Visst, det var kallt på toppen och det har snöat i natt och det är klokt att inte vilja vara ansvarig för att 10-20-30 personer hamnar i ambulans för att dom inte kan klä sig efter väder, men jag tror det hade gått att cykla upp. Det hade gått att vända på 2500 meters höjd innan snön också om vägen var isig t.ex., allt utom att stryka hela klättringen hade varit bättre. Man hade kunnat avvakta vädret idag och tagit beslutet när första cyklist nådde foten av berget. Vi fick inte en droppe regn och när solen lös när vi nådde Bormio! Visst var det skönt med en kort dag, men det är inte därför jag är här..
Kommer antagligen få äta upp det här rätt snart, men i alla fall..
Dom goda nyheterna är att jag klättrat och är numera kvinna nummer 15 (tror vi är 25 totalt, men några har DNF:at någon etapp så det är nog bara 20 som har ett fullständigt resultat) och bland alla har jag klättrat till plats 305! Farligt nära 2xx..
Dags för etapp 4 och STELVIO!!! St. Moritz – Bormio 96km | 3560M + | 1890M – Ascents of the day
Passo del Bernina, 2330m (2nd class), 700m of altitude gain over 22.5km, 3% average
Forcola di Livigno, 2315m (2nd class), 263m of altitude gain over 3.95km, 6.7% average
Passo d’Eira, 2208m (2nd class), 176m of altitude gain over 2.7km, 6% average
Passo Foscagno, 2191m (2nd class), 488m of altitude gain over 11.1km, 4.3% average
Passo dello Stelvio, 2758m (1st class), 1448m of altitude gain over 19.5km, 7.4% average
Idag är det dags för en “riktig” etapp igen, “vilodagen” är över och nu är det dags att spendera ännu en lång dag på cykeln. Vi kommer att lämna St Moritz och ta Berninapasset som vi klättrade på bergstempot igår, det känns tryggt med välbekanta vägar. Det är ju en bra klättring för mig så det ska bli skönt med en lättare start.
Sen kommer vi vara “där uppe” som ni kan se på höjdprofilen. Det är tvåtusenmetersdagen och vi kommer landa på hela 5 toppar över 2200 höjdmeter och knappt vara under 1700 höjdmeter under dagen. Det är bara innan Stelvio när vi åker ner hela vägen till Bormio som vi är nere på “vanlig” höjd, därefter bär det ju upp mot Stelvio. Eftersom vi bor nere i Bormio så betyder även detta att man kommer möta dom som redan gått i mål när man är på väg upp, jag tror det kan bli bra, det ger alltid energi när folk skriker peppande saker när dom är på väg ned och du själv på väg upp.
Jag oroar mig lite lite för vädret, jag hoppas det inte blir något spöregn utan att temperaturen håller sig runt 8-12 grader där uppe och att vi kanske till och med får se solen. Det ska till och med vara 16-17 grader nere i Bormio innan vi börjar klättringen mot Stelvio. Blir det däremot 7-8 grader och spöregn så kommer mina händer inte bli glada, igen. Jag håller tummarna för bra väder, så kommer det bli en grym dag!
Nästan hela etappen är med i tidtagningen = äntligen en chans till att klättra lite i resultatlistan! Jag tror etappen passar mig, korta klättringar (förutom Stelvio) och inte så brant, det kommer nog bli bra, hoppas jag! Fick lite råd från InfoCrank-gänget förutom som jag ska försöka följa idag så får vi se hur det går! KUL ska det bli i alla fall.
EDIT: SNÖ i prognosen för Stelvio så klättringen är struken. Vilket fiasko. Veckans bästa klättring borta ur matchen. Bara75 km idag alltså. Gud så tråkigt.
Idag var det bergstempo på schemat, 13 km med tidtagning och 9 km transport innan som inte räknades med i själva tempot. Passet vi skulle uppför var Passo del Bernina.
Det bästa med dagen måste ändå ha varit SOVMORGON! Min call time var 10.00 och då var det start för de första 75 personerna, jag sov till strax innan 8 och kunde ta det lugnt på morgonen. Drog upp gardinerna och såg utsikten utanför fönstret för första gången (igår var det mörkt när jag tittade ut), tyvärr syntes inga berg på grund av dimman men däremot detta urschweiziska hus. Ännu mer tyvärr regnade det.
Ganska exakt klockan 10 så lämnade jag och cykeln hotellet för att rulla mot start och två minuter senare var jag där och ställde mig i kö. Temperaturen var väl runt 12 grader och jag velade länge om jag skulle ha västen på eller av, men eftersom jag hellre ville klättra i Sverigetröjan (när blev jag så fåfäng?) så skippade jag västen. En kille bakom mig i kön frågade skämtsamt om jag förväntade mig varmare temperaturer uppe på toppen som låg en bit över 2300 meter. Jag tänkte att västen går ju alltid att sätta på igen och det är ju inte som om den gör hela skillnaden i världen heller.
Uppe på startpodiet blev jag igenkänd av (nu skulle jag vilja skriva kvinnans namn, men det har ju glömt, men hon var med i Pyrenéerna ifjol också) och hon frågade om jag inte skulle komma tillbaka för två Haute Route nästa år. Jag svarade något i stil med “Well, I might, you never know” men tänkte väl att varför inte komma tillbaka för TRE? Men det ska man ju inte tänka på här, nu var det fokus dagens etapp och bergstempo.
Vi startade med 20 sekunders mellanrum och det regnade rätt friskt när jag gav mig iväg, men inte så farligt kallt utan helt ok och jag saknade inte västen så mycket.
Nu blir det här en rätt kort historia men det var ju å andra sidan bara 22 km vi klättrade idag. Det regnade i varierande grader hela tiden, det duggade lite ibland och ibland regnade det på lite mer men ändå helt ok. Det blev kyligare och kyligare ju längre toppen man kom, temperaturen låg stadigt någonstans mellan 8 och 6 grader. Det var en klättring som passade mig utmärkt, inte så brant utan väldigt lätt lutning och snittlutningen låg väl under 5% till och med tror jag. Jag passerade en del som startat innan och på slutet blev jag dock lite mer passerade av nästkommande startgrupp.
Det var skönt att nå toppen efter strax över 1h totalt ute och det kändes väldigt skönt att vara i mål för dagen. Jag hade tur och det sprack upp lite precis när jag gick över mållinjen, det slutade till och med regna för en liten stund vilket var skönt. Men eftersom det var så kallt och jag var genomblöt så var det inte på tal om att stanna kvar. I fjol uppe på toppen av Tourmalet stannade vi alla på toppen och väntade på varandra och fotograferade oss med mera men här ville ingen vara kvar på toppen.
På med vindvästen och sen dags att snabbt bege sig utför igen. Ju längre ner jag rullade desto mer började det regna och jag tyckte synd om dom som var på väg upp. Jag försökte ta några fotografier på vägen ned men efter bara någon km var mina händer isbitar så jag la snabbt undan kameran och höll krampaktigt i styret istället. Tyvärr märkte jag även här att min bakbroms inte riktigt fungerade (idag igen, fast jag hade en annan cykel igår), jag stannade och kollade på den men såg inget uppenbart fel och klossarna gick ju emot fälgen så jag förstod inte vad som var fel. Eftersom det var svinkallt och jag var stelfrusen så hade jag ingen lust att undersöka saken vidare utan rullade vidare och förlitade mig på frambromsen och att hålla en låg fart och långt avstånd till allting framför mig, det gick rätt så bra.
Det var vidrigt kallt, hela vägen, fruktansvärt, jag trodde aldrig det skulle ta slut. Det spöregnade ju längre ner jag kom och jag tyckte verkligen synd om dom som var längst ner i klättringen, dom fick verkligen spöregn hela klättringen. Händerna hade slutat fungera sen länge så det var bara hålla sig så långt ifrån framförvarande som möjligt för det fanns knappt några bromsar och definitivt ingen snabb reaktionsförmåga i händerna.
Hur jag ska lösa situationen till imorgon då det finns regnrisk i kombination med låga temperaturer vet jag inte riktigt. Niels har köpt diskhandskar, jag vet inte om det hjälper mig? Jag har ju långa fingrar på mina handskar och det är grymt, men dom är inte vattentäta och i kombination med kylan så blir det för kallt. Dom fungerar i Sverige när det är kallt och regnar (men då är det ju oftast ändå en bit över 10 grader). Kanske inte skadar att testa diskhandskar åtminstone?
När jag kom ner till St Moritz så tog jag snabbt beslutet att “f*ck Race Village, jag ska till hotellet och duscha och bli varm innan jag sätter mig ner och äter och bokar/går på massage“. Sagt och gjort så hoppade både jag och cykeln in i duschen och värmde upp oss. Fördelen med Kråkslottet är ju att eftersom det inte finns någon reception så finns det ingen som kan skälla på dig för att du tar upp cykeln på rummet. Däremot hade någon städat mitt rum under dagen så det finns faktiskt människor i byggnaden?
Dagens tips är mina grymma skoskydd som jag köpte precis innan Haute Route, jag var förbi CykelCity för att köpa några vanliga regnskydd. Det enda som fanns i svart var dessa och jag hade ju inte köpt dom om det funnits några “vanliga”. Det är rent gummi, påminner om diskhandskar, dom sitter tight runt fotleden så allt vatten som kommer på dina ben inte rinner ner i skorna. Däremot kraschade jag ju hål i båda två igår så det kommer ju in vatten genom hålen som jag tillverkat själv men det är ju en annan sak.
Imorgon är det TVÅTUSENMETERSDAGEN och STELVIO!!!!
Vi kommer alltså vara “där uppe” mest hela dagen och går bara ner på någorlunda normal höjd innan vi tar oss an Stelvio. Jag avvaktar väderprognosen på kvällens breifing innan jag får panik över min handsk-situation. Ryktet säger dock att det kanske åtminstone blir 8-10 grader där uppe och till och med lite SOL! Fast även lite regn, men dugg går bra, det är spöregnet som är för mycket. Den som lever får se!
Mer om det senare…
Dags för bergstempo då! St. Moritz – Passo del Bernina 22.5km | 700M+ | 0M-
Ascent of the day (ITT) Passo del Bernina, 2330m (2nd class), 700m of altitude gain over 22.5km, 3% average
Nej, men vad ska man säga mer om det här? Det ska kanske regna, lite dugg får vi nog räkna med och prognosen säger att det bara blir mellan 8-12 grader så det gäller väl att klä på sig rejält då antar jag. Jag som tänkte ha Haute Route Sverigetröjan, då kan jag väl inte trycka på mig en vindväst också? Prekärt läge.
13 km tidtagning och det är bara trycka sitt bästa, berget är ju som syns nedan inte så brant så det borde gå bra. Ska bli kul att få tillbaka wattmätaren igen och se sina siffror.
Förhoppningsvis känns inte kraschen något vid start, men det får vi väl se antar jag!
En av behållningarna (beroende på hur man ser det) är att vi bor på nytt hotell varje natt, man vet aldrig riktigt vad man får. Det är dock alltid bra standard, mellan 2 och 4 stjärnor (ofta 3, ibland 4 och i princip aldrig 2). Nästkommande två nätter bor vi dock kvar i St Moritz och jag bor på världens kråkslott. Dessutom uppköpt av hotellet bredvid så det är i princip övergivit (receptionen är tom, restaurangen är tom, det är bara möbler och NOLL människor i detta gigantiska hotell som är hämtat från typ 1800-talet). Jag ska fotografera lite sen och delge er, det är fantastiskt. Som hämtat ur The Shinning. Dessutom står vissa rum helt öppna, och porten är öppen så det är bara kliva in. Jag har fått en suite helt för mig själv så jag klagar inte på någonting. Men nog om det.
I morse så ringde klockan i sedvanlig ordning en bit innan 6, gäst. Jag sov inte bra, det var varmt och jag vaknade hela tiden. Desto härligare att dra upp gardinerna och mötas av den här vyn. Helt fantastisk vy från balkongen, gör ju vem som helst pigg och glad. Frukosten gick knappt ner, som vanligt, jag har problem att äta så tidigt och när jag anstränger mig så mycket så blir jag bara illamående när jag ska äta. Det blir som ett jobb att äta, det är bara trycka ner skiten och intala sig att “it´s good for you”. Idag var det start i tre vågor, 7.00, 7.20 och 7.40! Jag startade 7.00 tillsammans med dom 140 cyklisterna som placerat sig längst bak, sen nästa grupp på 140 7.20 och därefter de “bästa” 7.40! Niels spenderade ju lång tid med sin havererade cykel igår så han fanns otippat nog också med i 7.00-starten, skönt med sällskap.
Starten gick och det blev fri fart direkt, vilket var skönt. Däremot är det “sådär” att åka 10 km utför med 140 andra galningar. Dom flesta kan ju cykla, men en del är lite “sådär”. Men det är bara hålla avstånd och vänta på att fältet ska smetas ut. Efter utförslöpan så skulle det vara totalt 57 km utan tidtagning fram till första klättringen. Terrängen var varierande med korta stigningar på bara några serpentiner och sen utför eller relativt platt. Det var många runt omkring och vi blev snabbt en förhållandevis stor grupp på platten och jag låg väl ganska långt bak i den.
Sen händer tyvärr en tråkig incident efter knappt 30 km när vi möter en buss på en raksträcka med fri sikt men någon newbe bestämmer sig för att trycka hårt på bromsen ändå. Det fortplantar sig snabbt bakåt och killen framför mig hinner inte med och går på hjul och drar i marken och jag har noll chans att undvika att följa med. Han bröt framgaffeln och jag styret, kolfiber-shit. Utöver lite skrap, trasiga kläder, gigantisk lårkaka och femton blåmärken så är jag ok (och han klarade sig bra också). Jag försökte vrida tillbaka styret men det lät som chipsmos så det var bara inse faktum. 40 minuter senare fick vi fortsätta på varsin fin gul lånecykel från Mavic. Min hade inte ens kompakt utan här kör vi med 53-39 i bergen tydligen.
Problemet nu var bara att alla som jag skulle ha en chans att kunna hänga på redan hade passerat. 7.20-gruppen har passerat sen länge och att jag skulle hänga på 7.40-gruppen med loppets 140 snabbaste cyklister finns ju inte på kartan. Det visar sig dock när dom kommer ikapp att det faktiskt inte går så hiskeligt fort. Det är ju ingen tidtagning så jag antar att alla sparar sig. Jag lägger mig bakom och när andra hinner ikapp så släpper jag snällt förbi dom, finns ingen mening att försöka bråka om positioner med det här gänget för alla är ju bättre cyklister än mig.
Bara någon km från vätskekontrollen vid 57 km där tidtagningen startar så går någon långt bak på hjul och jag är glad att jag låg några meter bakom för jag kan enkelt bromsa in och passera vid sidan. Men tråkigt att så snabbt igen behöva bli påmind om hur små marginaler det är inom cyklingen.
Jag stannar och fyller mina flaskor på kontrollen och förbereder mig sen för dagens längst stigning. Från 57 km till 113 km och där i mellan så var det mestadels uppför dock med lite utför och platta bitar. Den ihållande stigningen var väl någonstans strax över 15 km, det verkar vara lite oklart var den började.
Det följer en bit med uppför, utför, platt om vart annat och det är Fukarpasset vi är på väg mot men jag har inte riktigt koll på när klättringen börjar. Den är utmärkt som 15 km på våra stickers men alla har ju sett på banprofilen att det börjar långt innan det. Jag cyklar på och åker förbi en Fukarpass Open-skylt och antar att det är väl nu det börjar. Klättringen börjar inne i skogen och det känns skönt att äntligen vara där.
Ganska snabbt så tonar någonting majestätiskt upp sig i bakgrunden och det är bisarrt nästan att titta upp. “Herregud, är det dit vi ska?” och “Nu vet jag vad jag gör nästkommande timmar i alla fall” eller varför inte “undra hur långt upp jag skulle vart på dom där 40 minuterna jag stod och väntade på Mavic?” och så vidare.
Lika magiskt som det är att titta upp dit man är på väg, lika magiskt är det att titta ner och inse vart man precis varit och hur långt man klättrat redan.
När jag kommer runt nästa hörn så inser jag att “shit, det kanske är DET DÄR berget vi ska uppför?” och mycket riktigt blir det så! En bit fram så svänger vägen åt Fukarpasset och berget som döljer sig bitvis bland molnen är målet för dagens första riktiga klättring.
Jag klättrar på, det är ungefär 11 km kvar när jag inser vilket berg jag ska upp på och det är bara harva på. Jag har hela dagen blivit störd av min “Ass Saver” och inser väl här någonstans att jag satt dit den åt fel håll på Mavic-cykeln. Inte undra på att den stack ut på framsidan av sadeln… ehrm. #tröttmössa!
Precis som igår blir jag lite låg på energi ju längre klättringen går, jag passerar en järnvägsövergång och hör varningssignalerna men bommarna går inte ned och det lyser inte rött. Jag överväger att stanna då den ligger i en dold kurva, ungefär då inser jag att det är alpkossorna med bjällror som låter. Jag tror det var dom som lät när jag hörde glassbilen tidigare under dagen också, tror inte det konceptet finns i Schweiz och definitivt inte med Hemglass-musiken. Det duggar väldigt lite bitvis och temperaturen kryper nedåt, men det är ingen fara och jag fryser inte utan det är ok. 2 km från toppen står Photorunning-fotografen och tar dagens idolbild, jag har slutat bry mig sen länge om att försöka le och se oberörd ut, energin finns inte för det. Intressant det där ändå när man når det där stadiet när man liksom inte är närvarande och verkligen inte bryr sig om någonting, “och hej, där var det en trottoarkant 2 mm från framhjulet, well what ever“, eller “oj, nu var jag nästan i vänsterfilen i den här dolda serpentinen, well, what ever“, eller “oj, där körde jag ner i det där hållet, well det var väl lika bra det, what ever“.
Jag börjar nynna på Icona Pop – I love it, “I crashed my car into the bridge. I watched, I let it burn. I threw your shit into a bag and pushed it down the stairs. I crashed my car into the bridge. I don’t care, I love it. I don’t care.” och passar på att tänka något i stil med att den där Mavic-cykeln skulle lätt kunna åka utför ett stup utan att jag skulle bry mig. Fast såhär efteråt så är det såklart inte på kartan att jag skulle göra det.
När jag når toppen så börjar det precis regna och termometerna visar 7 grader men jag är ack så nöjd att vara där uppe. Folk runtomkring står i dunjackor, dubbla tjocktröjor och det syns även en och annan mössa. Och där kommer jag i kort-kort och mår “bra”.
Sen börjar den sista färden, det kändes i alla fall som om det kunde blivit det. Det är SÅ kallt, redan på toppen så inser jag ju hur kallt det är och det blir ännu mer tydligt så fort jag börjar rulla. Jag tappar helt förtroende för cykeln och bakbromsen tar först när man har reglaget tryckt hela vägen mot styret och knappt ens då händer det speciellt mycket. Armarna och händerna är iskalla, trots långa handskar, det hjälper inte. Det regnar och jag tänker att jag ska ta på mig glasögonen men jag vågar inte släppa styret med händerna (och då har ni att göra med någon som släpper styret, tar fram kameran ur bakfickan och fotograferar när det går i 50-60km/h utför). Men här är det klippt. Det går inte, allting är för stelt så det är ingen mening.
Världens tråkigaste utförslöpa följer, jag meskör för jag litar inte på cykeln och det är så kallt. När dalen närmar sig och det dessutom slutar regna så känns det magiskt, äntligen. Jag försöker veva igång händerna och armarna och dom kommer tillbaka ganska snabbt. En roligare och rakare utförskörning väntar nu på vägen fram till den avslutande 10 km´s klättringen uppför Oberalppasset!
Väl där så möter jag dom som varit uppe och vänt och gått i mål redan, Race Village är nere i Andermatt där klättringen började alltså. Jag tänker återigen, “undra hur mycket längre upp jag varit på 40 minuter“, det känns återigen tråkigt att vara där jag är.
Det går långsamt att ta sig upp men det går, jag harvar bara på och den känns ändå ganska ok. När jag når toppen så är det återigen lite kyligare, 10 grader men inte som uppe på Fukarpasset med regnet och 7 grader, USCH! Rullar snabbt ner igen och möter de sista tävlande som är på väg upp.
Rullade in på plats 368 idag, tror jag, tappade 2 platser bland damer tror jag också. Jag vet inte exakt, men det är tråkigt att bara uppför är med i tidtagningen för det är ju inte det jag är bra på. Fattar inte varför det är så i Schweiz, längtar till Italien nu (2 dagar dit). Förhoppningsvis kan det bli mycket bättre placeringar när HELA etapperna räknas, inte bara det som gynnar bergsgetterna.
Sen när jag rullar ner till Race Village och mot Mavic-tältet så ser jag ett under!
Min cykel sitter i mekstället och det är redan ett nytt styre på med exakt samma mått som jag hade. Till och med lilla ringklockan har dom flyttat över. Det visar sig sedan att Magnus Bäckstedt som också är här och kör kände igen min cykel och sa åt dom att byta ut styret. Han kör ju också Crescent och InfoCrank, så därav igenkännandet. Tyvärr så blev det ju inte så mycket InfoCrank-watt idag så det får bli revansch imorgon!
Här är dagens film, min rygg syns denna gång:
Imorgon är det “vilodag”, det vill säga ett bergstempo på 22 km (fast bara 13 är tidtagna) och sen inget mer än det. Jag tycker vilodagen kommer åtminstone en dag för tidigt i år, men det är bara gilla läget. Det är start närmare 10.30 för mig (helt individuell start eftersom det är tempo, så det blir roligt), vi startar i stigande ordning så det här är dagen som man normalt sett går i mål tillsammans med sina vänner som typ ligger 200 placeringar före i resultatlistan.
I fjol på bergstempot uppför Tourmalet (de där dagarna då vi klättrade uppför Tourmalet två gånger inom loppet av 24 timmar) så tog jag det ju lugnt, för att spara mig, men imorgon tänkte jag faktiskt behålla hedern och ta i lite också.
Haute Route kör ju med “The highest and thoughest cyclosportive in the world” och inte är det här speciellt tufft just nu. I år har man även instiftat sloganen “Don´t crack under pressure” och igår var det nog självaste organisationen bakom som inte klarade trycket när man strök Stelvio. Problemet här är att det är alldeles för mycket cyklister här som inte är van vid något under 20 grader och sol. Att folk fick problem igår på bergstempot när det var kallt och regnade hjälpte nog till när beslutet om att stryka Stelvio togs.
