De här långa dagarna börjar ta död på mig nu…
166 km och nästan 9 timmar i sadeln, helt sjukt, det är så skönt att imorgon är sista dagen. Jag är så trött så det här blir ett väldigt kort blogginlägg, fast det kanske inte gör så mycket för egentligen skriver jag ju typ bara samma saker. Något berg, lite misär och lidande och sen är jag i mål, ungefär så var idag igen.
Först Triple Crown-foto vid startbågen!
Sen klättrade vi 66 km rakt upp i himmelriket, de första 27 km var ut ur Bolzano och mot Passo Gardena. Det var uppför från start och när Gardena började så hade vi redan klättrat några hundra meter under den första timmen. Gardena är ju sen 31(!) km med ett snitt på ungefär 5%, den här etappen har jag fasat, långa klättringar blir för mycket. I fjol så regnade det på den här etappen och jag började gråta när 10 km återstod till toppen för det var så kallt och ruskigt, idag var det sol i alla fall och inte en tår. 
Sen uppför Furcia som var fruktansvärd mitt i, 4 km där det var +12% långa stunder. Sjukt jobbigt, det var varmt och solen stekte men det gick ju det med. På vägen ned så explossionspunkar jag bakhjulet och har tur som inte vurpar. Byter slang och sen kommer en man ut ur ett hus med en riktig pump så jag behövde inte köra CO2 (dock hade jag precis skruvat i patronen så den var ju körd ändå, men ändå). När vi står och pumpar så börjar mannen skrika och jag förstår inte vad som händer. Vänder mig sedan om uppåt och ser hur 2 cyklister kommer åkande, varav en av dom andra svenskarna, och samtidigt så hoppar två rådjur ut på vägen. Kan vara det mest bisarra jag sett, har ingen aning om rådjuret hoppade över eller framför svensken, men det såg helt sjukt ut. Herregud vilken tur att ingen vurpade, det var säkert 12-14% utför där det hände och det var inte mycket marginal mellan cyklisten och djuret. Typisk frekvens man vela ha på film.
På grund av min punka så fick jag sedan köra 55 km i motvind, motlut och allmän misär helt ensam, alla andra var ju redan borta när jag var färdig. Aldrig svurit och skrikit så mycket fula ord på cykeln förut, höll på lägga mig ner i diket och börja gråta flera gånger. Jag hatar motlutsdalgångar, det är fruktansvärt. 2-3% i evigheter och evigheter, usch!
Många fula ord och spontana läten sista biten, tur att ingen annan var i närheten för det var ingen bra sekvens för mig. Jag hade inte energi för 166 km idag, det var åtminstone 2h för mycket. Det börjar faktiskt kännas nu att det är dags att lägga av, det börjar rycka lite här och var i benen och mitt vänsterben tycker inte om att åka utför längre.
Skönt att rulla i mål idag och veta att imorgon är sista dagen! 20 etapper och imorgon sätter vi pricken över i:t med etapp 21 och sen ska jag njuta så mycket av det här. 
Känns som om det var år sedan jag flög ner till Biarritz och samtidigt har det gått så himla fort. Det är helt sjukt att det är över imorgon men samtidigt oerhört skönt!
Håll tummarna för att allt håller som det ska sista dagen!
Sista gången, nu ska jag sluta… 
