Tvångstanken fortsätter… 

Idag har varit en fantastiskt bra dag, äntligen en sån där underbar dag då verkligen allting bara stämmer och fungerar. I morse så kom Philippie med goda nyheter, vi var tillbaka i sammandraget efter våra respektive fadäser på etapp 5 i alperna (jag var ju stekt med 10 km kvar, förkyld, dålig mage, dåliga ben och missade tiden). Nu är jag tydligen tillbaka igen i resultatlistan, varför de tog sån tid bryr jag mig inte om, kul att rätt blev rätt till slut.

Start 07.00 från Bormio och det var över 10 grader redan då så det kändes att vi skulle få en varm dag. Första klättringen var Gavia, så det började egentligen med 25.5 km uppför från Bormio, snittlutning på 5% och det var lite varierande runt 3-4% och sen 7-8%. 
Det kändes som om jag nästan flög över Gavia, visst kände jag av mina ben när det blev lite brantare och då var jag inte kaxig men utöver det så gick det som en dans och solen sken. Fast vi var uppe på över 2600 meters höjd så var det inte kallt, utan solen värmde.

Därefter väntade en smått obehaglig utförskörning, första biten utför på Gavia är inte rolig. Det är stup på flera hundra meter och inget räcke, det är kostig, dålig asfalt och knappt brett nog att möta en bil. Lyckligtvis så var tidtagningen avstängd så det var ju bara ta det lugnt så var det ingen fara. Jag åkte på ganska bra ändå och passerade säkert 20-30 personer på vägen ned. Jag älskar verkligen att åka utför, det är så himla roligt, inbillar mig att tekniken blivit så mycket bättre dom här veckorna också så jag kan åka fort utför säkert. Det är en så himla skön känsla att susa ner för bergen och känna fartvinden.

Efter Gavia väntade Passo del Tonale, runt 10 km med 6% i snitt så det var ingen jätteklättring. Kändes skönt att ha börjat dagen med den värsta klättringen. Det gick kanon att ta sig upp för Tonale och inte så många av dom jag susat om nedför tog mig uppför igen. Normalt så är det ju gången för mig, jag susar om folk utför/platten och dom susar om mig uppför. Men det är helt ok, bara roligt att träffa sina medcyklister hela tiden.

Sedan väntade nästan 60 km i dalgången och det var inte vilken dalgång som helst, utan dalgång med medlut. Dalgång med motlut är så jobbigt (det får vi imorgon) medans dalgång med medlut gör att man flyger fram. Trodde i vanlig ordning att jag skulle få göra jobbet ensam men vi lyckades faktiskt bilda en liten grupp på 4 som höll ihop hela vägen. Eller vi var bara 3 som orkade göra jobbet, men ändå, så himla roligt var det.

Sen var det bara tacka för draghjälpen och samarbetet när sista klättringen började (eller egentligen började vi klättra lite redan innan klättringen så här, med 20 km kvar sprack vår grupp upp). Kändes skönt att ha fått göra lite tillsammans med andra och att det funkade.

Sista klättringen upp mot Passo del Mendola var inte så mycket att skriva hem om, det var lite varierande med 4-6% och sen avslutades det hela med 4 km med 2%-snitt. Lyckades köra på bra och kändes skönt att rulla över sista tidtagningsmattan uppe på toppen och veta att dagen mer eller mindre var över. Jobbet var gjort!

Sen fick vi rulla 25 km ner till Bolzano där vi spenderar natten för vidare färd mot Cortina imorgon! Idag var det en underbar dag som avslutades med +30 grader och imorgon ser ut att bli varmt också. Bortsett från att mina fötter sväller när det är varmt så är det skönt med värme och jag är så himla nöjd över att hittills bara haft 2 regndagar på 19(!) etapper.
Inte många foto-vid-målgången-tillfällen kvar nu…

Nu återstår bara 2 etapper, imorgon är en “liten” prövning och sen är det bara rulla hem segern på söndag. Jag hoppas det går bra imorgon så jag bara kan njuta av sista dagen på söndag och defilera i mål. Det ska bli så skönt att äntligen få gå i mål på riktigt!

Idag började även sambon sin färd med bil från Sverige, efter målgång på söndag så ska vi spendera en vecka i Europa på väg hem mot Sverige. Ska bli så skönt med semester och verkligen bara vara spontan och ta dagen som den kommer.

Etapp: 5 (totalt: 19 av 21)
Start: Bormio
Mål: Bolzano
Längd: 144 km
Höjdmeter: +3500 m

Passo di Gavia, 2,652M (1st category), 1,428M+ over 25.6KM, 5.6% avg

Passo del Tonale, 1,884M (2nd category), 563M+ over 9KM, 6.3%

Passo della Mendola, 1,363M (1st category), 409M+ over 8.2KM, 5%

Vet inte varför jag lägger upp den här varje dag, blivit som en tvångstanke… 

Bergstempo!! Sista gången för det här äventyret och vad passar då bättre än Stelvio för andra gången inom 24 timmar? Nu visste jag ju vad som väntade också, kände mig peppad på start och redo för en kort dag. Efter tidigare veckor har jag lärt mig vad call-time innebär så jag anlände till start en halvtimme “försent” men fick ändå köa en kvart innan det var min tur att ge mig iväg. Kändes perfekt time:at med andra ord!

Jag brukar dela in långa klättringar i 5 kms delar, det blir enklare att ticka av då och känna att jag kommer någonstans. Stelvio från Bormio är ungefär 21.5 km och efter de första 1.5 km så var det dags för dagens första 5 km. Det är ju en väldigt ombytlig klättring och den första femman gick ganska rakt genom skogen längst bergssidan och genom lite tunnlar och några små  serpentiner på slutet. Andra femman var ungefär likadan, det blir lite mer serpentiner på slutet precis innan “serpentinväggen” närmar sig och där dök även 10 km to finish-skylten upp. Den här gången visste jag ju dock vad som väntade och det kändes skönt att veta hur resten av vägen såg ut så jag inte kunde lura mig själv igen. 
Strax efter 10 km to finish-skylten dök dagens enda depå upp och jag stannade faktiskt jättesnabbt och fick flaskan fylld och drog en mugg cola. Sedan en rejäl knuff i ryggen och iväg igen, känns knappt som man tappar någon tid alls på att stanna så snabbt. Efter vattentorsken på väg upp igår så kändes det lika bra att ta sig an andra halvan med fyllda flaskor, vore ju synd att klappa igenom sista 3-4 km idag också precis som igår. 
Efter serpentinväggen så byter ju klättringen helt skepnad och det är öppet landskap och en rak väg i flera km som väntar. Här hade jag målvittring igår, idag visste jag att det var 7-8 km kvar och ingen mening att ta ut segern i förskott. Cyklade på och kom fram till 5 km to finish-skylten mycket tidigare än jag trodde vilket kändes skönt. 
Sista 3.5 km väntar återigen lite serpentiner innan toppen nås, tyvärr drog jag en eker på bakhjulet här och suck. Försökte cykla med öppna bromsar men hjulet var tvärskevt. En medcyklist stannade och skruvade upp bakbromsen ännu mer och sa åt mig att cykla vidare, “det är ingen fara“. Cyklade vidare en bit men någonting tog i på varje varv så det gick väldigt segt och kändes inte värt. Tyvärr betyder även bergstempo att mycket av organisationen har ledigt också, så att få hjälp en dag som denna är inte det lättaste.

Efter ett tag så lyckas jag i alla fall stanna ena läkarbilen och dom ringer på Mavic. Vet inte om snubben i Mavicbilen var på lunch men det tog säkert en kvart innan han dök upp. Jag hann se en MC få släpp och köra av vägen, jag hann heja på vad som kändes 200 medtävlande som passerade och jag hann även börja gå när jag tröttnade. Efter tag så dyker han dock upp och jag får snabbt ett nytt bakhjul och kan cykla vidare. Tyvärr var det en 11-28 och jag är så lycklig för att jag har en 11-32 på min egen cykel. Herregud vilken skillnad det är på 28-30 och för att inte tala om 28-32. Skulle inte klara mig med bara en 28a, det skulle inte gå, mina benmuskler skulle lämnat kroppen för länge sen. Såklart inga problem att nå toppen sen med så mycket vila, men känns surt att återigen få sista 2-3 km förstörda idag igen, men men, shit happens och imorgon är en ny bra dag!  Efter målgång så rullar jag ner till hotellet och dushcar/äter och fixar lite. Sen tar jag med mig mitt lånehjul och beger mig till race village och hoppas på det bästa. När jag kommer fram så står ena Mavic-mannen med mitt hjul och har precis fixat det. Jag fick vänta kanske 3 minuter innan jag kunde ta det och gå tillbaka till hotellet. Det är så fantastiskt bra så det finns inte, lite av det som vi betalar för på det här äventyret, att få saker fixade och inte behöva lägga energi på det själva. Det gör allting så mycket lättare! 

3 etapper kvar nu, det ska bli så skönt att få återgå till det normala snart igen!

Etapp: 4 (totalt: 18 av 21)
Start: Bormio
Mål: Passo Dello Stelvio
Längd: 21 km (bergstempo)
Höjdmeter: +1600 m

Stelvio, 2,758M (1st category), 1,629M+ over 21.1KM, 7.7% avg

Samma mönster som tidigare, låg puls fast jag tycker att jag tar i… 

Start 08.00 från ett kylslaget Saint-Moritz men äntligen lite sovmorgon! Igår behövde vi sitta på en buss i 3.5h efter målgång uppe på gotthardpasset så det kändes skönt att få sova lite längre idag. Jag äter frukost på hotellrummet numera (har köpt egna saker), efter så många nätter borta så är det känslan av hemma jag saknar mest. Det vill säga, köpa din egen mat och äta i lugn och ro vid matbordet. Många hotellrestauranger är rätt stökiga på morgonen så jag föredrar helt klart lugnet man får på sitt eget rum efter 3 veckor iväg.

På start fick jag frågan om jag visste vem Emma Pooley är? Men hallå, vem vet inte det? Alla ni som inte är cykelintresserade är förlåtna, ni andra inte. Mediateamet ville göra ett litet reportage med henne och mig, om två olika typer av sätt att tackla Haute Route. Emma var bara på gästspel idag (hon körde dock hela Alpveckan 2015). Så, dagens första 30 km fick jag äran att cykla med Emma Pooley runt omkring. Jättetrevlig tjej och supersympatisk och vänlig, kändes som “vem som helst” och totalt avslappnad.
Vi rullade iväg i 0-gradigt väder och efter en bit i skuggan så visade Garmin -1 grad och jag fick vibbar från i fjol när det var samma typ av kyla fast då även med regn. Nu visste vi att det skulle bli varmt och så fort vi kom upp en bit och in i solen så började det värma direkt vilket var väldigt skönt. Jag är glad att jag tog långa fingrar för jag hann bli rejält kall om fingrarna ändå innan vi fick upp värmen. Kände mig så lycklig över att det inte skulle regna, minnen från i fjol finns kvar och att inte behöva uppleva det igen var så skönt. 
Om vi ska prata om dagens cykling så var det 5 toppar på över 2000 meters höjd som stod på schemat. Men egentligen var det bara Stelvio som räknades idag, så dagen kan sammanfattas kort med före och under klättringen upp mot Stelvio.

De 4 första topparna var samma som vi tog i fjol, sedan blev det ju inget Stelvio på grund av vädret. Måste säga att sträckningen är underbart vacker och rolig att cykla. Vi började med Berninapasset, vidare in i Italien och Forcola di Livingo, sedan Passo d’Eira och avslutningsvis Passo Foscagno. Upp och ner om vartannat och bortsett från Bernina som är 15 km (fast bara ett snitt på 3.5%) så var dom andra mellan 2-5 km långa och 5-6%.

Efter Foscagno stannade klockan och utförsåkning ned mot Bormio väntade och därefter monstret för dagen, Mr Stelvio!! Äntligen! 19.5 km och 7.4% i fantastiskt fint väder.

Sen började det, Stelvio!!
Jag hade som plan att ta det lugnt, för jag hade 4 timmar till cut-off:en nere i botten av klättringen och så lång tid tar inte ens jag på mig att cykla 19 km. För övrigt så har jag verkligen inga kommentarer om cut off:er och regelverk längre. Igår var jag bara 15 min på rätt sida och körde på rätt bra hela dagen. Idag tog jag det lugnt och hade 1h45min tillgodo. Hur kan det vara så inkonsekvent i år? Jag fattar inte. Och igår fick flera som missade cut off:en ändå ett resultat, så vissa dagar är cut off:en stenhård och andra dagar är den bara på låtsas och ingen bryr sig. Herregud, hur kan man inte följa sina egna regler? Baah!!

Oavsett så var det i alla fall skönt att ta sig an berget helt utan tidspress! 
Efter 7-8 km så tornade en vägg av serpentiner upp sig och jag trodde att “det är det här som är Stelvio“. Serpentinerna började när det var 10 km och 700 höjdmeter kvar och jag fick inse halvvägs uppför dom att det inte var så långt som jag hoppats på. Klättrar på och allt känns bra, km tickar ner och det går bra. Men tyvärr så spelar jag nog mig själv ett mentalt spratt när jag tror att serpentinväggen är det mesta av Stelvio för jag tar ut segern i förskott och börjar räkna hem klättringen när det återstår 6-7 km. 
Klättrar på, klarar serpentinväggen och viker runt hörnet och möts av dalen nedan. Herregud, hur lång är den där vägen? Var tar den slut? Hur kan det vara 7 km kvar?? 
Dalen visar sig vara rätt så lång, det går segt och börjar bli mosigt, flaskorna börjar ta slut. Jag når äntligen 5 km skylten och är förundrad över hur det fortfarande kan vara så långt kvar, jag var ju nästan uppe redan i mitt huvud. När 4 km återstår tömmer jag flaskorna och det blir mer och mer misär, jag har inte lust med mer klättring. Försöker fylla flaskorna men hittar inget vattendrag och ingen att be om hjälp heller. Tänker att jag nog inte kommer törsta ihjäl sista biten och ger upp tanken på mer vätska.

Stannar flera gånger sista km och det är segt, jag inbillar mig att jag har lite svårare att andas när jag når över 2400-2500 höjdmeter, tycker mig ha känt samma sak tidigare veckor. Det var samma med Galibier, det känns som om andningen blir lite störd av höjden. Hur som helst så tar jag ju mig upp, men det var inte snyggt sist 3-4 km. Jag brukar normalt kunna glänsa med min uthållighet men inte idag. 
Sen blev det lite fotografering och lite mer fotografering och därefter bara rulla ner samma väg igen till Bormio där vi nu bor två nätter. FÖR IMORGON SKA VI UPP FÖR STELVIO IGEN!! Var det någon som inte hörde?? Jo, imorgon VÄNTAR STELVIO IGEN!!