Jag sa ju att det sista inlägget ännu inte var skrivit även fast jag tänkte det (det kanske är 5 kvar, eller något, sen ska jag låta er slippa ältandet, jag lovar!).

På varje etapp så filmades det med stationära kameror, jag har faktiskt inte alls noterat dom här kamerorna speciellt ofta. Att dom funnits vid tidtagningsmattorna har jag noterat, men det har även funnits kameror lite var som helst längst vägen men dessa har jag nog inte alls noterat. Kan ju hända att det var tillräckligt jobbigt att cykla utan att leta kameror?

Hur som helst, filmerna kostar tyvärr pengar och det har jag inget utbyte av att betala för utan det räcker med bilder (officiella och egna). Däremot fick vi etapp 4 gratis i dagarna. Jag bara måste dela med mig, det är så fantastiskt.

Det är så mycket lidande i mitt ansikte, typ mest hela tiden. Det var ju under etapp 4 som jag hade ett litet sammanbrott sista 2 km innan jag nådde toppen av Tourmalet. Jag tycker nästan det syns i ansiktsuttrycken från hela filmen. Det gör ont, det är segt, det är smärta och det är inte så mycket glädje utan mest en kamp.

Sen när jag tuffar mig uppför Tourmalet med knapp styrfart (näst sista sekvensen med massa bilar i bakgrunden) så ser det ju verkligen ut som om jag ska välta för att det går så långsamt. Ser ut som om jag ska börja gråta vilken sekund som helst också, oerhört roande (nu i efterhand i alla fall).

Kul med ett filmklipp, lite roande och väldigt beskrivande om hur det kändes!

Jag tänkte att jag skulle runda av Haute Route-snacket med ett sista (Läs: det är typ minst femton inlägg kvar om saken) litet(!) inlägg om avslutningen och firandet som följde på kvällen efter loppet. Det blev tyvärr inte så storslaget som man kanske kunde ha förväntat sig.

Jag vet fortfarande inte om jag kommit till insikt med att det faktiskt är över och att jag faktiskt genomfört loppet. Det gick så fort, plötsligt var vi bara där, mitt i allt och lika plötsligt var det över och lika plötsligt var jag hemma i vardagen igen. Vad hände?

På sista etappen så gick vi ju i mål uppe på en klättring, det var ombett att åka ner därifrån förhållandevis snabbt för det fanns inte så mycket plats för oss där uppe. Vilket gjorde att det var ju bara funktionärer och inte så mycket cyklister när man väl kom dit. Även fast det kändes fantastiskt att ha klarat cut-off:en sista dagen och ha gått i mål på riktigt så kändes det lite märkligt eftersom det inte var där firandet var.

Lyckligtvis hade Anj och Kate dröjt sig kvar tillräckligt länge vid depån där uppe så jag fick lite kompissällskap vid min målgång. Det kändes väldigt roligt att se dom.

Anj lyckades till och med få oss fotograferade med en icke-svettig-apparatur…

Sen anslöt John och var så glad så över att få ha cyklat i mål och för att ha fått sällskap under så stor del av dagen och framför allt var han nog väldigt glad över att inte ha blivit upplockad av kvastbussen och det förstår jag. Mavic-Fred kom rullade sen också och han är en historia för sig. HELA veckan har han åkt i sin Mavic-skåpbil nere vid oss slöfockar, upp och ner i bottendelen av fältet och kollat att ingen fått haveri. VARJE gång han passerat med bilen har det varit med rutan nedvevad och ett “Gogogoogogogo” har basunerats ut VARJE gång han kört förbi. Efter halva veckan fick man även föräras med ett “Gogogogogo Karrroooooo” och det var ännu roligare. Han har även pace:at fram Fergus ibland, vilket känts orättvist ibland och ibland inte. Stackars Fergus har ju cyklat alla tre Haute Route efter varandra i ett helt annat tempo än sitt eget så han förtjänar nog att få hänga lite på Mavic-bilen ibland.

Just här ville jag dock strypa någon när dom drog ifrån mig med bilen i ett uppförslut.

Men avslutningen då?
Efter att ha gått i mål på toppen var det nästan 25 km nedrull till St Jean de Luz för en mer festlig målgång med alla andra och för att få medalj och finisher-tröja (den fulaste jag någonsin sett, usch). Vägen dit var halvjobbig med någon onödigt lång uppförsbacke men det kändes ändå hanterbart med tanke på att firandet med alla vänner väntade. Att nå dagens andra mållinje och ett gigantiskt jubel var såklart underbart. Extra plus för Niels som verkligen visat vilken fin människa han är den här veckan. Varje dag har han funnits i målområdet när jag behagat dyka upp och varje dag med ett leende och en kram. Han kunde ju tänkt på sig själv och gått till sitt hotell och vilat, men inte då. Veckans hjälte!

För att vara missnöjd över avslutningen låter jag inte vidare missnöjd väl?
Problemet med alla uppdelade målgångar var ju att man hela tiden väntade på något större, något mer. Sen kortege mot Biarritz och det var faktiskt väldigt roligt att åka i mer storslagen stil sista 15 km. Men det var alldeles för långt och för-bilen/MC:arna var alldeles för dåliga på att köra. Som någon sa “man kör i 28 km/h uppför och 18 km/h nedför“, problemet som jag upplevde var att bilen släppte på oss cyklister med fart i alla nedförsbackar och sen bromsade man in oss i alla svackor. Vilket betyder att så fort vi fått upp farten blev det kraftig inbromsningar för alla och i princip NOLL fart med sig uppför. Det var förhållandevis kuperat så det var lika farligt och irriterande varje gång. Faktiskt den absolut enda gången jag känt mig obekväm med säkerheten under Haute Route var under den sista kortegen, riktigt uselt kört av för-truppen. Kändes som ett under att ingen kraschade. Men om man inte ska gnälla allt för mycket så var det ett väldigt fint inslag i loppets avslutning så förslagsvis kortare sträcka framöver och kanske en bättre förtrupp som förstår hur inbromsningar m.m. påverkar en stor grupp med cyklister.

Vad hände sen då?
Nu rullade vi i mål för TREDJE gången under dagen (nere i Biarritz precis vid havet) och det var såklart ännu skönare att äntligen veta att nu var det äntligen färdig-cyklat. Det blev en kort prisceremoni för dagens vinnare och sen försvann alla dock iväg till sina hotell m.m.

Jag lämnade in min cykel i bike-parken medans prisceremonin pågick och när jag var på väg därifrån så mötte jag Graham (som jag sa någon gång att jag skulle berätta mer om). Graham är head-funktionär, eller head-organisatör (förlåt, men jag minns inte hans titel) men han var någon form av ansvarig för människorna i organisationen. Han höll alla säkerhetsbriefings på kvällarna. Han samlade in våra ryggsäckar samt vinkade oss hej då på morgonen och hälsade oss i mål varje eftermiddag.

Spelar ingen roll hur sent man anlände, Graham var där (här hade faktiskt till och med jag gått i mål sen länge dock).

Och ni vet hur det börjar, man är obekanta med varandra, det börjar lite trevande med ett god morgon och inlämning av ryggsäcken varje morgon. Det övergår sakteligen till ett “Goooooood morning Karrooooooooooo, goood luck toooday” och ett leende större än solen när man rullar i mål senare under dagen. Och övergår sedan till världens största kram i målområdet i Biarritz och ett tack för att man deltagit i loppet. Hur ofta händer det? Kan ni se framför er hur Eva-Lena Frick går runt i Stadsparken i Motala och kramar folk efter Vätternrundan och tackar för deltagande? Ok, Vättern är lite större, dålig jämförelse. Men ändå! Men berätta inte för dom andra, men jag tror inte det var så många andra som fick den kramen och tacket. Jag tolkar det som att Graham tröttnat på spinkiga medelåldersmän i stora lass (förlåt, ni är också välkomna såklart men variation förnöjer och behövs).

Jaha, men vad har jag att vara missnöjd över?
Det börjar jag nästan också fundera över, men antiklimax kom sedan på banketten på kvällen när det var dags för firande på riktigt. Det man liksom väntat på hela dagen. 3-4 glas rosé och en öppen bar som inbjöd till betydligt mer kan ju låta som en bra kombination? Men inte när man cyklat nästan 40 timmar senaste veckan. ALLA var bara trötta och redan innan 21 började jag snegla på klockan samt byta rosét mot vatten. Väntan på bussen tillbaka till hotellet som gick 22.30 kändes som längre än hela loppet och firandet blev väldigt kortvarigt och ganska obefintligt. Inte alls som jag hade målat upp det i huvudet.

Vad som däremot livade upp festen var massage-gänget som glatt ville fotografers med mig och Niels. Jag vet inte varför, dom kanske bara var glada över att slippa massera våra svettiga ben mer? Men att få massage varje dag har verkligen räddat mina ben en hel del. Det har varit extremt avkopplande och bra för välbefinnandet också.

Missnöjd är nog ett starkt ord att ta till, men firandet som jag gått och väntat på hela dagen blev liksom aldrig av. Nästan gång(!) ska jag fira bättre och mer under sista delen av sista etappen, för då kommer jag veta att sova lockar mer än alkohol och firande på kvällen. Jag får ändå medge att jag är extremt nöjd med sista dagen och att loppet nog tagit förstaplatsen från IronMan Kalmar 2012 när det gäller bästa idrottsupplevelse i mitt liv. Jag har en straffspark i en final i en fotbollscup i tonåren (jag la normalt aldrig straffar, så den där minns jag) ganska högt upp men jag tror nog HRP vinner även den matchen!

Oförglömligt och fantastiskt! Lite sorgligt att konstatera att ett nytt deltagande i Haute Route nog inte kommer innebära samma fantastiska upplevelse. Gäller att leva på den här länge med andra ord och komma ihåg hur fantastiskt det var!

Jag måste ju skriva en sista RR från den sista etappen av HR, hur skulle det annars se ut? Nu har jag unnat mig några dagars semester och är tyvärr(!) hemma i Sverige igen.

Etapp 7 då?
Trots att det var start 8.30 blev det ingen sovmorgon, för vi bodde 13(!) km från starten och bussen ner till starten gick redan vid 7-tiden. Det blev inte många timmars sömn för jag var alldeles för kvällspigg dagen innan och somnade nog inte först en bra stund efter midnatt. Men sista dagen, vad gör det?

Dimma vid start och varningar om att första nedförskörningen eventuellt skulle plockas bort från tidtagningen. Dom gör så för att folk ska köra försiktigt vid dåliga förhållanden, mycket exemplariskt. För mig spelar det ingen roll, jag ville mest bara överleva och ta mig i mål innan cut off:en för en sista gång!

Start, pang, extremt fuktig morgon. Trots att min puls antytt mer och mer under veckan att jag knappt är levande så rann det fukt om hela kroppen. Det började nästan direkt med dagens första klättring. Det märktes att folk var taggade för sista dagen och de flesta stack  i världens fart. Jag tänkte att jag ska INTE bränna allt krut nu och cykla in i väggen någonstans längst vägen för 75 km och 1800 höjdmeter är ändå en ansträngning nog så jobbig.

För första dagen fick jag sällskap större delen av dagen, nämligen av loppets äldsta deltagare John, 67 år. John och hans son skulle åka HR, men hans son var tvungen att jobba i sista minut och John åkte hit ensam från Portland. Vad John inte visste, som hans son antagligen visste, var vilken nivå loppet var på. John hade nog räknat med lite mer lugn och att få cykla i sin egen takt (han blev dessvärre upplockad av kvastbussen de flesta dagarna men han verkade nöjd ändå). Han var i alla fall mycket nöjd över att få åka på min rulle och sa tidigt “jag kommer suga ditt hjul HELA dagen“. Jag tröttnade dessvärre på att klättra med någon på min rulle så jag drog ifrån honom med någon km av dagens första klättring (men sen åkte vi om/med varandra större delen av dagen ändå). Det var trevligt att ha lite mer sällskap än de andra dagarna.
Dimman lättade i precis rätt tid och vi kunde köra utför med tidtagning!

John som dragit ifrån mig på nedförskörningen (jag vet, jag borde skämmas som blir ifrånkörd utför av en pensionär men jag tänkte mest att jag skulle låta honom vinna, eller inte), plockade jag in i slutet på dagens andra klättring. Han orkade inte hålla mitt hjul så jag kunde defilera upp på toppen strax innan honom (som om det nu spelar någon roll, men ändå). Sen kör gubben ifrån mig utför IGEN(!), jag har ingen energi att bry mig om att jaga honom utan vill bara köra mitt eget lopp och tänker att “vänta du bara gubbe, vänta bara“!

Mycket riktigt kommer jag ikapp honom på platten som leder fram till dagens sista klättring, det är platt, uppför, platt, uppför och väldigt tråkigt i alldeles för många km. Jag kör om John och han klagar på lite ryggont och stannar en stund och sträcker ut, sen ser jag honom inte mer först efter mållinjen.

När jag passerar tidtagningsmattan i botten av dagens sista klättring som leder upp till mållinjen så vet jag inte riktigt vad jag ska tänka. Funktionärerna nere i botten är superglada och hejar högljutt. Jag vet att jag har över 2 timmar på mig att klättra 5 km i typ 5-6%s lutning och jag vet ju att jag kan hinna få en eller två hjärtattacker på vägen men ändå hinna i mål i tid. JAG KOMMER FIXA DET! Klättringen är inte ens jobbig, det är bara en defilering mot mål. Allt är underbart, ingenting kan gå fel!

Klättringen går superfort och snabbt kommer veckans skönaste skylt!

Precis innan toppen står Fergus och lurar(!), honom har jag inte sett på HELA dagen. Stackarn har väl tröttnat på alla slöfockar och cyklat i mål sen länge och ägnar sig väl åt lite välgörenhet sista timmarna innan målet stänger. Han skriker att nu är det bara 200 meter kvar och cyklar med mig till målet. ÄNTLIGEN!

Alla funktionärer är där och massor av MC-gubbarna, Mr Haute Route-himself är på plats och gratulerar (och jag tänker snabbt att jag borde fråga honom om han inte har lite choklad och se hur han reagerar men jag låter bli!). OCH att se Graham (det kommer mer om honom sen) vid mållinjen leendes en allra sista gång är fantastiskt.

I DID IT! IN YOUR FACE HAUTE ROUTE!!!

Sen försökte vi ta ett segerkort jag, Kate och Anj men min kamera var nog lite nedsvettad utan att jag märkte det. Jag bjuder på den ändå!

Därefter blev det nedrull mot St Jean de Luz för lite lunch och lugn och ro innan sista kortegen mot Biarritz, den sista avslutande delen av Haute Route Pyrenees 2014!





Nej, badklädsparet var INTE med i loppet (tyvärr missade jag att få speedos-gubben med magtröja på bild, den skulle ni sett).

Men det kommer ett till inlägg senare med lite mer avslutningsreflektioner!

En sista glimt av Team Sweden går att se på det avslutande klippet från Haute Route Pyrenees 2014. Återigen ett jättefint klipp och faktiskt lätt (Läs: väldigt mycket) sorgligt att titta på det såhär några dagar senare hemma i Sverige igen.

Jag har ju minne som en guldfisk för det enda jag känner just nu är, “igen, igen, igen, igen, IGEEEEEEEEEEEN“. Även fast jag vet att jag till exempel under etapp 6 när jag hade långtgående funderingar på att bryta faktiskt tänkte att “inte i h*lvete kommer jag någonsin göra om det här, jag är väl inte efterbliven heller?”. Men tänk vad snabbt man glömmer det dåliga och bara minns det bra. Tur är väl det kanske!

Veckans kortaste RR, I DID IT!

För några timmar sedan rullade jag som sista lagmedlem över mållinjen innan cut-off:en och kan numera officiellt titulera mig Haute Route Pyrenees 2014 FINISHER!! Nu blir det fira som aldrig förr och kanske en längre RR någon annan gång. Vilken resa!