Det är både magiskt och sorgligt att sista etappen närmar sig med stormsteg. Vad tomt och annorlunda det kommer bli sen när det är över. Det är helt otroligt vad veckan har gått fort även om det bitvis varit mycket smärta och lidande.

Etapp 7:

– Start: St-Jean-Pied-De-Port, 8.30
– Mål: Anglet Basque Coast, (12.58 at km 75)
– Längd: 115 km
– Höjdmeter: 1800 m+/1900 m-

115 km imorgon men det är bara 75 km inkluderat i loppet och sen är tidtagningen avslutad för veckan. Därefter väntar kortege ner till Biarritz. Det är alltså 75 km som står mellan mig och finisher-tröjan. Håll tummarna för att allt håller som det ska så ska vi nog kunna ta hem det här. Let´s!!

Höjdprofilen:

Tre stigningar och efter den här veckan tänker jag inte ens börja med att säga någonting om att det ser ok ut. För det har varit så mycket överraskningar och branta stekheta klättringar så det är mycket möjligt att det blir exakt samma sak imorgon, den som lever får se. 1800 höjdmeter är i alla fall bättre än +3000 höjdmeter så det kan man ju vara nöjd över.

Klättringarna i detalj:

Det blir KUL det här! Hemlängtan och nedförsbacke hela dagen!

6(!) down, 1(!) to go!

Ännu en tidig morgon, i morse var jag INTE sugen på att cykla, inte det minsta. Jag låg kvar i sängen och drog mig extremt länge och åt sen frukost på 5 minuter och gav mig iväg mot starten med halvbra med tid.

Väl vid start kändes det jobbigt att det dels började med 30 km mer eller mindre bara uppför och det var jobbigt att veta att det skulle ta 8-9 timmar att ta sig i mål idag.
Be inte en tvärblind gubbe ta kort på dig om du inte vill ha en extrem närbild, tips bara!

Starten gick och det var uppför relativt omgående, 3 km i konvoj och sen var det bara cykla på. Jag fann mig själv ganska ensam men såg Anj hela tiden en bit framför. Så många andra syntes inte till, jag visste dock att ett gäng på 3-4-5 personer var bakom så jag kände ingen press (ingen av dom gick i mål idag för övrigt).

Efter bara 5-6 km började jag fundera på vart kvastbussen var, om jag inte skulle ta och hoppa in i den i alla fall. Sen tänkte jag på vilken känsla det skulle lämna resten av livet och vilken känsla det skulle lämna resten av livet att fortsätta. Att fortsätta innebar ju bara smärta i några timmar till så det fick bli så även om det kändes väldigt segt.

Klättringen gick och jag nådde till slut topp nummer ett för dagen!

Därefter utför bara en kort stund och sen var det uppför till topp nummer två för dagen nästan omedelbart. Även om den lutade väldigt snällt väldigt länge så det kan man inte klaga över. Det gick ganska “enkelt” ändå att ta sig upp till topp nummer två (av fem) och det kändes skönt att dagen ändå flöt på så väldigt bra fast den började så segt.

Sen var det dags för en längre utförskörning och sen dags för lite plattkörning innan de tre sista topparna. Här hade mitt liv kunnat ta slut, eller åtminstone det här äventyret. Först ser jag inte riktigt vägvisningarna så bra så när jag väl upptäcker en färdriktnings-pil som pekar snett åt höger i en 180-graderssväng och jag är på väg mer åt vänster så blir det bredsladd och släpp med bakhjulet i 50 knyck för att komma in i rätt fil och inte in i mötande trafikfält (fälten var avdelade med en betongmur). En halv hjärtattack och mycket nöjd över att ha klarat mig från fall.

Sen rullar jag vidare och det går undan, då får jag bakhjulspunktering bara sådär. Vet inte om jag körde på något men i 60 knyck så börjar bakhjulet pysa och det är bara bromsa in så snabbt som möjligt och stanna. Ingen fara här men såklart irriterande. Jag börjar byta slang och sen kommer Greame som är den enda personen efter mig som har en rimlig chans att gå i mål (resten har tagit kvastbussen de flesta andra dagarna). Jag vinkar honom vidare och meddelar att det är ok. Byter slang och trycker i en C02-patron och är nog iväg igen inom 4-5 minuter max. Jag får även sällskap av en safety-MC som stannar och frågar om jag är ok, vilket jag meddelar att jag är, men då parkerar han bakom mig för att se till att jag reder ut läget. Mycket lyxigt.

Sen skulle nästa 20 km kunna vara hämtade ur Tour de France (det kändes så i alla fall), när den här MC:n eskorterar mig hela vägen till nästa klättring. Han ligger bakom och varningsblinkar, han åker framför mig i alla rondeller/korsningar och visar vägen samt stoppar trafiken (förvisso fanns det funktionärer överallt men ändå). Det kändes ungefär som om jag jagade ledarklungan i någon tävling. Mycket underhållande. Egentligen jagade jag bara Greame och Anj som jag visste var de två sista cyklisterna på banan.

Greame fångar jag in med 2 km kvar av dagens tredje klättring, Anj har jag sett på håll men insett att hon nog är 5 minuter före. Lagom på toppen säger Fergus att jag klarade cut:en med 2(!!) minuter. Puh!

Därefter gör den galne mannen mig sällskap bort mot dagens två sista klättringar. Vi lämnar Greame bakom oss på toppen av berget och jag såg honom inte mer under dagen men han klarade tiden i mål sa han när jag såg honom efteråt.

Det är ett väldigt jobbigt parti bort mot nästa klättring, det är böljande upp och ner men aldrig så mycket att man får någon fart med sig utan det är små klättringar titt som tätt, det tar. Fergus kör ifrån mig i varje mindre klättring men väntar snällt in mig på krönen. Ganska snart fångar vi in Anj och en annan tjej, + Christan (enbenscyklisten som kör alla tre HR i år). Det känns oerhört skönt att se Anj för jag trodde när jag punkterade att jag inte skulle se henne först i mål.

Sen når vi dagens sista klättringar som är lite av två-i-ett. Två klättringar men bara 600 meters nedförskörning mellan så det är väl nästan en klättring, jag hade inte fattat det så jag trodde det skulle vara betydligt mer nedför. Sen börjar helvetet, det är jättebrant, oerhört brant, skitbrant, j´vla-skitbrant. Ingen hade förväntat sig det, alla pratade om det efteråt. Det är varmt, solen har börjat steka och Garmin visar 35 grader. Jag måste stanna titt som tätt och vätska.

Jag tror jag ska dö, jag står och steker i solen och inväntar en hjärtattack så glider “Mr Haute Route”-himself upp bredvid i en bil (grundaren av loppen). Jag tänker att nu får slöfocken skämmas. Han frågar om jag är ok, vilket jag är men väldigt varm. Han berättar att det är brant, brant, brant och sen släpper det av lite och sen är det visst brant igen. Jag vill dö men försöker hålla skenet uppe. Det finns ett magiskt filmklipp med honom där han säger någonting om att om man har ett kg för mycket kommer man komma ihåg den där chokladbiten man åt i julas, jag tänker att han undrar nog säkert hur många chokladaskar jag ätit i år. Han önskar lycka till och glider iväg och jag cyklar vidare.

Jag når toppen och är så glad, fyller flaskorna som tagit slut och dricker 5-6 muggar cola. Sen rullar jag mot dagens sista topp, den lilla biten nedför känns knappt. Efter en liten stund får jag sällskap av Fergus som meddelar att Greame är 5 km bakom och han väntar in honom på sista toppen istället. Fergus försöker köra i mitt tempo en bit men drar ifrån ungefär halvvägs och det gör inte mig så mycket för jag är mest trött. Lyckligtvis är det inte så brant så det går förhållandevis ok att nå sista toppen även om jag är väldigt trött. Väl där står Anj och väntar och vi är mycket nöjda tillsammans. Tidtagningen är stoppad för dagens värsta utförskörning väntar. Dessutom har någon kraschat och brutit något, men inget allvarligt, så vi blir ombedda att stanna kvar där vi är för ambulanshelikopter är på väg och ska landa. Den dröjer lyckligtvis så vi får ok att åka vidare efter en stund.

Sen utför på världens vackraste väg men tyvärr med brutalt dålig asfalt. Här är det bara hålla i styret och hoppas på det bästa. När vi är nere i botten och faran är över så halvattackerar en hund mot mitt framhjul i relativt hög fart och dagens tredje (eller femtiofjärde) hjärtattack är ett faktum. Usch, hundar är verkligen oberäkneliga i bland.

Sen defilering mot mål, fortfarande stekande hett och några små uppförsbackar men ingenting som inte är ok när man är så nära mål! Ännu en dag i hamn! Med 55 minuter tillgodo till cut-off:en!

Dagens smolk i bägaren är Fergus som tydligen krockade med en Ponny(!) på väg ner för sista klättringen (Ponnyn är ok). Men Fergus är på sjukhus men ska tydligen vara ok men behöver kolla sin axel, jag håller tummarna för att ingenting är skadat så han inte missar sista dagen imorgon. Vem ska då dra mig på platten?

Ursäkta nu om det blir för självcentrerat här en stund. Men när jag har duschat och är på väg för att hänga lite med Niels innan dagens prisceremoni ska börja så kommer en av tjejer från organisationen fram och meddelar att jag är allas(!) hjälte. Det är tydligen mig man pratar om på KOM-radion och alla är superimponerade. Jag frågade Niels lite senare om jag verkligen är SÅÅÅÅ himla tjock men han sa att i det här sällskapet så drar jag upp BMI´t ganska mycket. Vilket ju är sant, för det är mest spinkiga medelåldersmän och jag här. Jag tycker det behövs fler annorlunda karaktärer som visar att man inte behöver vara en spinkig gubbe för att göra sånt här! Tröttsamt och alldeles för mainstream. Mer halvtjocka unga kvinnor, tack! Oavsett så var hon tjejen mycket trevlig och det var väldigt roligt att hon kom fram och berättade. Hon hade till och med bott i Stockholm och jobbar på franska skolan på Stora Essingen, bara en sån sak. Men jag märker ju utefter banan på framför allt dom här MC-gubbarna som poppar upp varje dag med världens största leenden när dom passerar vinkades att dom är lite imponerade. Oavsett så är det världens härligaste stämning här! Det är sorgligt att det är över imorgon! Mycket!

6(!) down, 1(!) to go!!

NU är jag äntligen välkommen på video igen så den här gången syns jag flåsandes någonstans i slutet av filmen (känns skönt att dom inte filmade mig när jag stod stilla och fotograferade i alla fall).

Ännu en välregisserad film, oavsett om jag är med eller ej. Tourmalet visade sig verkligen från sin bästa sida igår med sol och nästan ingen vind. Magiskt!

Så, dags för dagen D och antagligen det sista värsta som den här veckan bjuder på. Överlever man imorgon så överlever man det mest, etapp 7 är väldigt snäll så imorgon är sista riktigt tunga dagen.

Förutom att kroppen börjar bli trött, benen börjar bli trötta så börjar rumpan bli rätt så irriterad på att cykla. Jag har dessutom ett par byxor som har en sömm som inte går så bra (har jag kommit på nu), så efter att sömmen gav viss irritation för någon dag sedan så har det undan för undan blivit bara värre. Idiom och assoskräm can only do soooo much! Det finns nog ingen räddning på mitt rumpskav, det är bara lida och låta det läka ihop när veckan är över. Men det är en kamp nog så jobbig att behöva uthärda sista 2 dagarna. Suck, vad onödigt.

Etapp 6:

– Start: Argelès – Gazost 7.30
– Mål: St-Jean-Pied-De-Port (12.25 – 17.05)
– Längd: 150 km
– Höjdmeter: 3350 m+/3600 m-

Etappen då? Vad ska man säga? Jag vill inte säga någonting som antyder att det inte ser så farligt ut för det kommer antagligen vara ännu en dag i lidandes tecken. Lyckligtvis är det färre höjdmeter i förrgår (500 meter färre) och 30 km längre vilket betyder att det inte är lika branta klättringar. Det tror jag gynnar mig mer, jag börjar tröttna på branta klättringar.

Höjdprofilen:

Dagens stigningar i detalj:
• Col du Soulor, 1474m altitude, 967 metres altitude gain over 18.5km (5.2%)
• Col d’Aubisque, 1709m altitude, 240 metres altitude gain over 10km (4.1%)
• Col de Marie-Blanque, 1035m altitude, 577 metres altitude gain over 11.5km (4.1%)
• Col d’Ahusquy, 1078m altitude, 833 metres altitude gain over 14.5km (4.5%)

Ingen klättring snittar mer än 5% och återigen vill jag inte antyda att det ser “lugn ut” men det ser betydligt bättre ut än höjdprofilen i förrgår. Jag gissar att det blir ännu en jobbig dag i sadeln men betydligt mer hanterbar än i förrgår, det är förhoppningen i alla fall. Sista biten upp för Tourmalet i förrgår var verkligen för hemsk.

Det här blir fin fint det, inte så mycket att göra annat än att bara köra på! 5 down, 2(!) to go!

Dags för ännu en etapp, närmare bestämt nummer 5 i ordningen! På schemat stod TT uppför Tourmalet (18.3 km, 1500+ höjdmeter) fast från den sidan vi åkte nedför igår.

Eftersom jag är så långt nere i resultatlistan och ärligt talat inte bryr mig om någon placering hit eller dit så var planen att ta det extremt lugnt. Jag tog taxi upp till starten istället för att cykla 19 km i halvjobbigt motlut. En annan deltagare i loppet som bodde på samma hotell och såg min taxi var snabb med att fråga om han fick åka med och han sa flera gånger på vägen upp att jag räddat hans dag. Dessutom regnade det när vi åkte upp och de få som var på väg upp med cykel såg inte så glada ut.

Väl på plats så hann vi med en långfika innan start!

Min game-plan för dagen var att ta det lugnt, stanna vid de två depåerna som erbjöds och kanske stanna och fotografera lite någon gång längst vägen upp. Tyvärr var den första depån i en liten by och ingen annan stannade så jag ville åtminstone ge sken av att jag försökte cykla fort så jag cyklade bara förbi den och stannade istället utanför byn. Där blev det lite fotograferande, drickpaus och lite hejande på övriga som passerade. Vi startade ju med 30 sekunders mellanrum med de långsammaste först, så såklart att mängder av människor skulle passera mig under dagen.

Dagens första lagkamrat att passera mig blev Paul, han drog förbi ungefär halvvägs. Jag tyckte han cyklade ganska fort för att ta det lugnt men det verkade dom flesta göra. Är det bara jag som har förstått det här med vilodag? Ärligt talat så kände jag mig lite som en turistattraktion en sekund, jag står och fotograferar och dricker vatten och degar medans övriga deltagare stånkar förbi med maxpuls. Jag rökte inte och åt choklad samtidigt i alla fall, alltid något.

Ju längre upp för Tourmalet ju vackrare blir det, engelsmannen som jag delade taxi med berättade att han har en vän som cyklat uppför Tourmalet FEM gånger och han har ALDRIG sett toppen för att det varit så dimmigt och disigt. Vi hade lite dimma på morgonen men sen sprack det upp till ännu en fantastisk dag. Helt otroligt vilken tur med vädret vi haft den här veckan, magiskt!

Sista biten var lite jobbig, då snittlutar det på 10% i 1 km men det gick ju bra det också, precis innan sista km började så passerade även dagens andra lagkamrat Niels. Lite skrik och hejarop och sen var jag uppe och där mötas av världens jubel var jättehärligt.

Tror jag stannade minst 5 gånger på vägen, kanske inte för att jag egentligen behövde utan mer för att faktiskt få njuta av dagen. Det var såklart en jobbig dag eftersom jag cyklade uppför i över 2h, men det blev betydligt mindre ansträngande än för alla andra som verkligen körde på i hög fart. För en del kanske det straffar sig imorgon, vi får se!

Såklart var det roligt att cykla med alla andra och inte längst bak med 5-8 andra. Det var roligt att få se alla andra i laget på cykel och det var väldigt skönt att unna sig en väldigt lugn klättring utan någon som helst tidspress. Kan inte resterande två dagar också vara såhär? Snälla? På vägen ned så mötte vi en kossa på vägen, det är helt fantastiskt vad djuren här vara trampar ut i vägen. Det är ingen fara för sikten är alltid så himla god där dom är, men dom är verkligen inte skygga för vare sig bilar eller cyklister.

5 down, 2 to go!
Imorgon blir det jobbigt på riktigt igen.