Haute Route – Hur illa kan det vara?

När jag detaljstuderade alla etapper avHaute Route nyligen så hittade jag den här (uppmuntrande) listan på deras hemsida.

Hur illa kan loppet vara egentligen kanske ni (och jag också för den delen) undrar? Ungefär såhär tydligen:
—————————————————————————–
The Haute Route is probably NOT for you if you…
• Don’t like getting up early in the morning, for 7 days in a row
• Prefer racing on flat roads, this event is all about climbing the biggest cols
• Don’t think you are capable of averaging 15km/h on a 4000m+ climb, over 150km, on 3 cols day after 2 or 3 days in the saddle
• Think you can turn up without having really trained for it
• Are not ready to push yourself to your limit
• Are new to the sport and aren’t prepared to train adequately and/or get some experience in mountain cyclosportives
• Are expecting it to be a luxury holiday, or a cyclo-tour – its a very tough, and certainly the highest, 7 day cyclosportive
• Think that it’s possible to stay in a 4* hotel for the duration of the event every night on our best accommodation package. Very few 3* or better hotels exist in certain resorts visited by the Haute Route events.
• Believe you will be staying right next to the start line every day
• Think you can have a massage every day within an hour of arriving
• Are coming just to do fast descents – dangerous riding will not be permitted and some new speed controls are likely to be in place
• Don’t feel it’s important to come to a safety briefing each evening – despite being tired
• Are not tolerant enough to understand that we need to brief and communicate in both English and French, and that there are many different cultures present to respect
• Throw your rubbish on the road when you are cycling
• Don’t understand that investing in media and communication of the event is important, as the event needs support from sponsors and host venues in order to be able to deliver the event at a top level and keep entry costs down as low as possible, and sponsors expect a return on their investment
• Expect every detail to be perfect, in a super-complex multi-day event with big logistical challenges (even if we are striving for perfection!)
• Think the roads can be completely closed for us – they won’t be, even if the riders will benefit from a priority of way between the real start and the finish lines
• Are not prepared to stop for a rider who has had an accident, or needs help
• Are not open-minded to get along with 35+ other nationalities, all with their own different views and expectations
————————————————————————

Redan på första raden så går det utför, att ta ut sig riktigt ordentligt rent fysiskt och inte få sova ordentligt och länge är ju den värsta kombinationen som finns för min del. Jag kommer vara i trött-trans (trams?) typ mer än halva veckan.

Jag har ingen aning om hur kroppen kommer reagera på så hård ansträngning så många dagar i rad, det kommer onekligen bli rätt så “spännande” att uppleva det. Jag är redo (typ), blir man någonsin riktigt redo för det här egentligen? Redo med en lätt (läs: gigantisk) sväng av nervösångest kanske vi kan sammanfatta det med!

Bara 6 små veckor kvar tills vi sitter där i Barcelona och väntar nervöst på att tidernas äventyr ska rulla igång.
DSC_3145-1

Distanspass och halvbonk

Idag tänkte jag att jag skulle få till ett riktigt distanspass på 3-4 timmar. Ungefär 11 mil var tanken. Eftersom det är Haute Route snart (ni vet, 20.000 höjdmeter, bergsget, lättviktare och bla bla bla) så tänkte jag att det kan vara fördelaktigt att skrota de sista kilon som går innan det är dags. Jag kommer ju antagligen ta mig runt oavsett (ni ser, hon är redan kaxig, vänta tills jag ligger där i fosterställning vid frukosten 05.00 på dag 4-5 och gråter av utmattning redan innan start), men med mindre kilo kanske det blir lättare hur som helst.

Distanspass, kaloriunderskott, det kan vara en svår nöt. Det är skillnad på kaloriunderskott och svält liksom. Ingen orkar cykla helt dränerad på energi, speciellt inte ett distanspass på 3-4 timmar.

Det började bra, jag kände mig pigg och fräsch och “oj vad roligt det ska bli, och vad fint väder“. Sen cyklade jag på en stor sten mitt i den lyriska yran och drog upp ett litet hål i däcket. Detta bara efter en knapp timmes cyklande! Punkteringen var ett faktum, det tog typ 0.5 sekunder så var bakdäcket helt tomt.OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag cyklar ju inte omkring med ett däck i bakfickan så jag tänkte att det får väl hålla så länge det håller, vad kan gå fel liksom? Det blev ju ett hål så slangen syntes, men den bubblade liksom inte ut så det kändes ändå som om det kunde hålla. Lärdom till framtiden, ha alltid en bit gaffa/eltejp på en av kolsyrepatronerna. Hade varit guld värt vid ett sånt här tillfälle.

Efter lite möda lyckades jag fixa problemet och ta mig iväg igen, tyvärr brände jag en kolsyrepatron i onödan för när den var tom så hade jag en liten bubbla på däcket precis vid ventilen. Tyvärr hade slangen letat sig upp och tryckt upp däckkanten. Jag tänkte en snabbis, “men det kanske går en bit” … men efter två hjulrull så märktes det att det går INTE. Bara av med allt och fixa, ny patron och sen färdigt.

Lite avbrott i det fina flytet och sen iväg! Efter två timmar började jag bli rejält seg i huvudet och kroppen. Riktigt urlakad. Jag stannade och fyllde mina flaskor och sen hittade jag en plats i skuggan och vilade en stund. Mitt huvud gillar verkligen inte ihållande sol, inte alls. Speciellt inte om man redan är lite energitom.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Sen satt jag där en stund och gömde mig från solen och drömde om bad och kalla drycker. Jag insåg ju tyvärr snabbt att jag aldrig skulle komma fram om jag bara hängde i någons trädgård så jag kände mig tvungen att cykla iväg efter en kvart eller så. Tyvärr fortfarande rätt så energitom eftersom jag valde medvetet att inte ta något med mig att äta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag cyklade ändå på förhållandevis ok och försökte njuta så mycket som möjligt av vädret, de fina bilfria vägarna och omgivningen. Ibland när jag cyklar långt själv så har jag för vana att lyssna på musik (ja, det kan vara farligt men det är ju inte förbjudet för hörselskadade och döva att cykla direkt). Jag tycker det kan vara ganska skönt med musik ibland. Speciellt om man är riktigt trött. Rätt låt kan ju pigga upp vem som helst. Tiesto räddade mig idag, den mannen gör ju underverk med vilken låt som helst! Dagen till ära ägnade jag mig åt solosjungande med röstläge modell högt och var flera gånger tvungen att vända mig om bara för att kolla att jag verkligen var ensam på riktigt. Pinsamheten av att cykla omkring och sjunga och ha någon på rulle efter sig vet ju inga gränser. Jag klarade mig idag dock.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA
Efter drygt tre timmar så insåg jag att det här inte riktigt var värt, så jag bestämde mig för att stanna i nästa lilla ort och nödfika. Det fick bli en fulfika på ICA i metropolen Örsundsbro. En banan har aldrig smakat bättre, eller en kall cola, eller en macka med vitt bröd och kyckling. Den fikan räddade nog dagen från total katastrofdålig. Sen rullade jag vidare, fick äntligen lämna de uppländska slätterna och leta mig in på skogsvägar i skugga från solen och i skydd från den elaka motvinden som enligt Yr.no skulle vart medvind(!).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
4h10minuter senare nådde jag slutmålet och möttes av något i stil med “du ser mer sliten ut än efter La Marmotte“. Men TACK för den. Fast det kändes så också. Jag sov dåligt i natt, var trött och hade ätit för lite för att orka med ett distanspass. Solen och motvinden tog mig och då är man ganska svag.

Men det kunde vart värre. Ett bra distanspass och några gram har jag säkert gjort mig av med på vägen och allt räknas ju. Jag tror inte fikan förstörde något ur den aspekten, snarare tvärtom.

Imorgon ska jag försöka distanspass:a igen, men då blir det mycket sömn och en rejäl frukost innan så blir det nog mycket bättre än idag!

Haute Route-kostymen är ute

För att byta ämne för en stund från allt gnäll (ja, jag är färdig med det nu) så är det bara 15,5 veckor kvar till mitt superuppdrag med Team Crescent, nämligen HAUTE ROUTE! Häromdagen kom Haute Route-kostymen ut på marknaden. Prisvärt?
hauteroute
Jag tänkte för en stund att, “men åh, bara 225€ för en tröja, det var ju prisvärt“, sen insåg jag att det faktisk inte betyder 200 kr utan snarare någonting åt 2000 kr-hållet. Fast det är ju faktiskt två tröjor. Då blev det plötsligt ok va? Fast vi får 200€ rabatt det första vi får, så då blir ju tröjorna ganska prisvärda ändå för 25€.

Men jag tänker mig att jag kanske ska köpa EN tröja i alla fall så folk faktiskt förstår att jag är med i själva racet och inte är någon cyklande maskot (igen). Tror ni att man blir mer seriös och klättrar snabbare om man har rätt tröja? Det tror jag. Första dagen i alla fall, har man den röda Haute Route-tröjan (som alla andra) kommer man säkerligen sätta skräck och respekt i motståndarna för resten av veckan. Antagligen inte. Men för spänningens skull kan man ju låtsas.

Vädersnacket börjar skrämma mig lite, trots att det bara är början på september och Sydeuropa så kan det vara rätt kallt och rätt dåligt väder i bergen. 5 grader och spöregn på en topp och 35 grader och sol i nästa dal. Hur klär man sig för det? Jag kommer ju definitivt bli tagen för maskot om jag har packväska med mig. Men eftersom det var ganska dåligt väder i fjol så tror vi att lyckan har vänt och att det bara blir sol i år.

Inte ens 4 månader kvar och jag börjar redan bli nervös! Inser ni hur många höjdmeter 20.000 är? Ja, förutom det uppenbara att det är 20.000 höjdmeter så är det bisarrt mycket. BISARRT! Spelar ingen roll att det är fördelat på 80 mil.

Att ta sitt förnuft till fånga

I samband med mina två utlandsresor så har jag insett några saker och tagit några vettiga beslut för att cykelsäsongen 2014 ska bli bra och inte bara halvmesyr efter halvmesyr. Jag gör inte halvmesyrer, då kan det lika gärna vara liksom. Det var länge sedan jag konstaterade att det finns f´n ingenting den här världen kan servera mig som är omöjligt, vad jag däremot har svårare att inse är att man kanske inte kan göra precis allting samtidigt. Varför så bråttom liksom? Jag har ju några år på mig. Ganska många. Därför kommer jag sortera bort några saker, mest på grund av mina benproblem men också på grund av att jag helt enkelt varken hinner eller orkar med allting.

1: Jag kommer inte cykla Vätternrundan i år, varken med Swedbankgänget eller med någon annan grupp. Jag är ganska trött själv på mina ben som strular (som egentligen sitter högre upp i ländryggen) och det känns uttjatat och repetitivt att hela tiden komma tillbaka till att benen inte fungerar, men det är ju precis så det är. Jag har haft problem i ungefär 12 månader, i vintras gick det nästan 3 månader utan besvär, men sen började jag cykla för mycket och sen dess har det kommit och gått och ju mer jag cyklat nu på senaste tiden desto värre blir det. Det fungerar liksom inte.

Då säger några av mina vänner, men cykla med en långsammare grupp? Mitt svar är en stor suck och det är inte tempot som är problemet, det är den framåtlutade positionen på cykeln som gör att jag stryper syretillförseln till baksida lår. Skulle det bli bättre av att det tar 9-10 timmar runt Vättern istället för 8? Det kanske skulle fungera om det går så långsamt så jag inte behöver syresätta baksidan alls. Då fungerar det nog. Men det är inte värt, det finns ingen mening. Om jag skulle försöka mig på Sub8 och på sin höjd kan ta mig runt på 10 timmar, varför ska jag ställa upp och förvärra benen än mer? Det finns noll och ingen mening. I´m out!

Efter att jag bestämt mig själv för att kliva av så tog det säkert en vecka innan jag meddelade våra lagkaptener, det tog verkligen emot att säga ifrån. Men när det väl var gjort så var det faktiskt bara skönt (ok då, det var en ganska stor besvikelse också men vad ska man göra?). Jag kommer inte lämna laget, utan hjälpa till från avbytarbänken. Jag föreslog att jag skulle bli lagmaskot men blev uppgraderad till “ledarstab-member in case of need”. Känns skönt ändå att man inte bara fick ett “Ok, hej då rå“. Nu kan jag bidra med dåliga filmer, urusla och olämpliga skämt och kanske ett leende eller två!
Lagbild
Lagbild från “Dajmkrysset” … ehrm, vad heter stället på riktigt liksom?   

2: Vad som fungerar ännu mindre och vad som kanske är ännu tråkigare är att jag absolut inte på några som helst villkor kan cykla tempolopp. Det är nej och bara nej i baksidorna och det går inte. Tempo är min paradgren men sittpositionen är ju grunden till alla mina problem och sittpositionen på tempo är ju tvärvikt framåt och det stryper alla möjligheter till att par fungerande baksidor. Det känns oerhört bittert att konstatera att det jag varit bäst på och det jag absolut älskar mest med cykling är vad som fungerar absolut allra sämst. Suck. Det blir inget SM i år, även om benen skulle hinna bli bra på de 6 veckorna som är kvar så har jag ju inte kunnat träna tempo och jag åker inte till SM för att komma tvär-sist. Det finns ingen mening. I´m out!

Ingen SMACK-serie heller för närvarande! Jag som skulle krossa den i år ju! Suck.

3: Vad ska jag göra då?
Jo, vad som finns kvar är La Marmotte 5/7 och Haute Route 1/9-8/9!
10259135_587183738056164_2828930663254428035_o

GeneralProfile_pyrenees_V4

Jag borde ha sorterat bort för länge sedan och insett att man kanske ska nöja sig med ETT gigantiskt projekt per år. Nu kan jag fokusera på att erövra så många berg som möjligt i Europa och samtidigt på att försöka få ordning på benen igen. Jag fick ju ordning på dom i december och då ska jag väl kunna lyckas med det igen? Vad som är positivt är att bergsklättringen verkar fungera även om baksidorna är struliga men jag ska inte undersöka om man kan överleva Haute Route med dåliga baksidor utan fixa det innan det är dags i september.

Vi inleder med 2 veckor helt utan cykling, om jag nu klarar det, och med fokus på lite alternativträning så får vi se vad som händer. Helt hopplöst är det inte även om det känns långrandigt och jobbigt att det inte räckte med att få en förstörd säsong i fjol utan att det även smittar över på 2014. Kan det inte bara räcka nu liksom?

Slutplanering för Haute Route

De sista pusselbitarna för resan till och från Haute Route håller precis på att falla på plats. Loppet går ju från måndag 1/9 till söndag 7/9. Jag har precis lyckats bokat mig ett flyg till Barcelona redan fredag eftermiddag. Det känns ganska skönt att komma ner i god tid och hinna acklimatisera sig innan det är dags att bekänna färg. Stressa är inte behagligt, stressa när man ska cykla 790 km och 19500 höjdmeter är i allra högsta grad inte en bra uppladdning.

Nu får vi fredag kväll + 2 hela dagar till att skruva ihop cyklarna, provcykla lite, packa om våra väskor och drop:a det vi inte behöver under loppet + cykelväskan hos arrangören samt packa om det vi behöver i den officiella väskan som följer med oss under loppet. Kan ni tänka er att göra det här i panik? Det är inte så kul att upptäcka att man t.ex. glömt att lägga cykelskorna i rätt väska och den där favorittröjan som man sett sig i hela veckan den är också borta.. o.s.v… nej, tack.. både skorna och favorittröjorna ska med! Kanske några par byxor också… blir väldigt naket och obekvämt annars!

Loppet går ju från Barcelona och upp till Biarritz på franska västkusten!
general3

Sen kommer utmaningen hur man ska komma hem? Och när? Jag skulle gärna ligga på stranden, helt apatisk och nöjd, i typ 2 veckor och förtränga mitt liv hemma helt men jag har tyvärr inte riktigt tid med det. Jag sparar gärna lite semester till i sommar också, så man kan få sina fyra veckor i slapp-mode, och då finns det inte så många dagar kvar att spela med efter alla inbokade cykelresor fått sitt också.

3 nätter ska jag i alla fall unna mig i Biarritz och San Sebastian (vi flyger hem från San Sebastian så det blir kanske en natt där).
biarritz-city
Biarritz, Frankrike..

SanSebastianConcha
San Sebastian, Spanien… 

Det känns som om en liten minisemester efter loppet är bättre än att bara dra hem i panik på en gång. Biarritz och San Sebastian verkar dessutom vara två riktiga pärlor så ännu mer anledning att stanna kvar. Så kan man njuta av sitt förhoppningsvis genomförda stordåd på något lagom lyxigt hotell! Eller det behöver inte vara så lyxigt, det blir lätt sk*tnödigt när det “ska vara”, det räcker med havsutsikt, gigantisk säng och halvstor balkong. Kanske lite room service.. och champagne…. och kanske lite choklad också! Då är jag nöjd! Mer än nöjd! Torde inte vara så svår-fixat.

Så nu är det väl bara att hålla tummarna för att jag inte cyklar in i en bergvägg några dagar tidigare och får spendera minisemestern i gips-vagga. Det vore hemskt mycket waste….