Vet inte varför jag lägger upp den här varje dag, blivit som en tvångstanke… 

Bergstempo!! Sista gången för det här äventyret och vad passar då bättre än Stelvio för andra gången inom 24 timmar? Nu visste jag ju vad som väntade också, kände mig peppad på start och redo för en kort dag. Efter tidigare veckor har jag lärt mig vad call-time innebär så jag anlände till start en halvtimme “försent” men fick ändå köa en kvart innan det var min tur att ge mig iväg. Kändes perfekt time:at med andra ord!

Jag brukar dela in långa klättringar i 5 kms delar, det blir enklare att ticka av då och känna att jag kommer någonstans. Stelvio från Bormio är ungefär 21.5 km och efter de första 1.5 km så var det dags för dagens första 5 km. Det är ju en väldigt ombytlig klättring och den första femman gick ganska rakt genom skogen längst bergssidan och genom lite tunnlar och några små  serpentiner på slutet. Andra femman var ungefär likadan, det blir lite mer serpentiner på slutet precis innan “serpentinväggen” närmar sig och där dök även 10 km to finish-skylten upp. Den här gången visste jag ju dock vad som väntade och det kändes skönt att veta hur resten av vägen såg ut så jag inte kunde lura mig själv igen. 
Strax efter 10 km to finish-skylten dök dagens enda depå upp och jag stannade faktiskt jättesnabbt och fick flaskan fylld och drog en mugg cola. Sedan en rejäl knuff i ryggen och iväg igen, känns knappt som man tappar någon tid alls på att stanna så snabbt. Efter vattentorsken på väg upp igår så kändes det lika bra att ta sig an andra halvan med fyllda flaskor, vore ju synd att klappa igenom sista 3-4 km idag också precis som igår. 
Efter serpentinväggen så byter ju klättringen helt skepnad och det är öppet landskap och en rak väg i flera km som väntar. Här hade jag målvittring igår, idag visste jag att det var 7-8 km kvar och ingen mening att ta ut segern i förskott. Cyklade på och kom fram till 5 km to finish-skylten mycket tidigare än jag trodde vilket kändes skönt. 
Sista 3.5 km väntar återigen lite serpentiner innan toppen nås, tyvärr drog jag en eker på bakhjulet här och suck. Försökte cykla med öppna bromsar men hjulet var tvärskevt. En medcyklist stannade och skruvade upp bakbromsen ännu mer och sa åt mig att cykla vidare, “det är ingen fara“. Cyklade vidare en bit men någonting tog i på varje varv så det gick väldigt segt och kändes inte värt. Tyvärr betyder även bergstempo att mycket av organisationen har ledigt också, så att få hjälp en dag som denna är inte det lättaste.

Efter ett tag så lyckas jag i alla fall stanna ena läkarbilen och dom ringer på Mavic. Vet inte om snubben i Mavicbilen var på lunch men det tog säkert en kvart innan han dök upp. Jag hann se en MC få släpp och köra av vägen, jag hann heja på vad som kändes 200 medtävlande som passerade och jag hann även börja gå när jag tröttnade. Efter tag så dyker han dock upp och jag får snabbt ett nytt bakhjul och kan cykla vidare. Tyvärr var det en 11-28 och jag är så lycklig för att jag har en 11-32 på min egen cykel. Herregud vilken skillnad det är på 28-30 och för att inte tala om 28-32. Skulle inte klara mig med bara en 28a, det skulle inte gå, mina benmuskler skulle lämnat kroppen för länge sen. Såklart inga problem att nå toppen sen med så mycket vila, men känns surt att återigen få sista 2-3 km förstörda idag igen, men men, shit happens och imorgon är en ny bra dag!  Efter målgång så rullar jag ner till hotellet och dushcar/äter och fixar lite. Sen tar jag med mig mitt lånehjul och beger mig till race village och hoppas på det bästa. När jag kommer fram så står ena Mavic-mannen med mitt hjul och har precis fixat det. Jag fick vänta kanske 3 minuter innan jag kunde ta det och gå tillbaka till hotellet. Det är så fantastiskt bra så det finns inte, lite av det som vi betalar för på det här äventyret, att få saker fixade och inte behöva lägga energi på det själva. Det gör allting så mycket lättare! 

3 etapper kvar nu, det ska bli så skönt att få återgå till det normala snart igen!

Etapp: 4 (totalt: 18 av 21)
Start: Bormio
Mål: Passo Dello Stelvio
Längd: 21 km (bergstempo)
Höjdmeter: +1600 m

Stelvio, 2,758M (1st category), 1,629M+ over 21.1KM, 7.7% avg

Samma mönster som tidigare, låg puls fast jag tycker att jag tar i… 

Start 08.00 från ett kylslaget Saint-Moritz men äntligen lite sovmorgon! Igår behövde vi sitta på en buss i 3.5h efter målgång uppe på gotthardpasset så det kändes skönt att få sova lite längre idag. Jag äter frukost på hotellrummet numera (har köpt egna saker), efter så många nätter borta så är det känslan av hemma jag saknar mest. Det vill säga, köpa din egen mat och äta i lugn och ro vid matbordet. Många hotellrestauranger är rätt stökiga på morgonen så jag föredrar helt klart lugnet man får på sitt eget rum efter 3 veckor iväg.

På start fick jag frågan om jag visste vem Emma Pooley är? Men hallå, vem vet inte det? Alla ni som inte är cykelintresserade är förlåtna, ni andra inte. Mediateamet ville göra ett litet reportage med henne och mig, om två olika typer av sätt att tackla Haute Route. Emma var bara på gästspel idag (hon körde dock hela Alpveckan 2015). Så, dagens första 30 km fick jag äran att cykla med Emma Pooley runt omkring. Jättetrevlig tjej och supersympatisk och vänlig, kändes som “vem som helst” och totalt avslappnad.
Vi rullade iväg i 0-gradigt väder och efter en bit i skuggan så visade Garmin -1 grad och jag fick vibbar från i fjol när det var samma typ av kyla fast då även med regn. Nu visste vi att det skulle bli varmt och så fort vi kom upp en bit och in i solen så började det värma direkt vilket var väldigt skönt. Jag är glad att jag tog långa fingrar för jag hann bli rejält kall om fingrarna ändå innan vi fick upp värmen. Kände mig så lycklig över att det inte skulle regna, minnen från i fjol finns kvar och att inte behöva uppleva det igen var så skönt. 
Om vi ska prata om dagens cykling så var det 5 toppar på över 2000 meters höjd som stod på schemat. Men egentligen var det bara Stelvio som räknades idag, så dagen kan sammanfattas kort med före och under klättringen upp mot Stelvio.

De 4 första topparna var samma som vi tog i fjol, sedan blev det ju inget Stelvio på grund av vädret. Måste säga att sträckningen är underbart vacker och rolig att cykla. Vi började med Berninapasset, vidare in i Italien och Forcola di Livingo, sedan Passo d’Eira och avslutningsvis Passo Foscagno. Upp och ner om vartannat och bortsett från Bernina som är 15 km (fast bara ett snitt på 3.5%) så var dom andra mellan 2-5 km långa och 5-6%.

Efter Foscagno stannade klockan och utförsåkning ned mot Bormio väntade och därefter monstret för dagen, Mr Stelvio!! Äntligen! 19.5 km och 7.4% i fantastiskt fint väder.

Sen började det, Stelvio!!
Jag hade som plan att ta det lugnt, för jag hade 4 timmar till cut-off:en nere i botten av klättringen och så lång tid tar inte ens jag på mig att cykla 19 km. För övrigt så har jag verkligen inga kommentarer om cut off:er och regelverk längre. Igår var jag bara 15 min på rätt sida och körde på rätt bra hela dagen. Idag tog jag det lugnt och hade 1h45min tillgodo. Hur kan det vara så inkonsekvent i år? Jag fattar inte. Och igår fick flera som missade cut off:en ändå ett resultat, så vissa dagar är cut off:en stenhård och andra dagar är den bara på låtsas och ingen bryr sig. Herregud, hur kan man inte följa sina egna regler? Baah!!

Oavsett så var det i alla fall skönt att ta sig an berget helt utan tidspress! 
Efter 7-8 km så tornade en vägg av serpentiner upp sig och jag trodde att “det är det här som är Stelvio“. Serpentinerna började när det var 10 km och 700 höjdmeter kvar och jag fick inse halvvägs uppför dom att det inte var så långt som jag hoppats på. Klättrar på och allt känns bra, km tickar ner och det går bra. Men tyvärr så spelar jag nog mig själv ett mentalt spratt när jag tror att serpentinväggen är det mesta av Stelvio för jag tar ut segern i förskott och börjar räkna hem klättringen när det återstår 6-7 km. 
Klättrar på, klarar serpentinväggen och viker runt hörnet och möts av dalen nedan. Herregud, hur lång är den där vägen? Var tar den slut? Hur kan det vara 7 km kvar?? 
Dalen visar sig vara rätt så lång, det går segt och börjar bli mosigt, flaskorna börjar ta slut. Jag når äntligen 5 km skylten och är förundrad över hur det fortfarande kan vara så långt kvar, jag var ju nästan uppe redan i mitt huvud. När 4 km återstår tömmer jag flaskorna och det blir mer och mer misär, jag har inte lust med mer klättring. Försöker fylla flaskorna men hittar inget vattendrag och ingen att be om hjälp heller. Tänker att jag nog inte kommer törsta ihjäl sista biten och ger upp tanken på mer vätska.

Stannar flera gånger sista km och det är segt, jag inbillar mig att jag har lite svårare att andas när jag når över 2400-2500 höjdmeter, tycker mig ha känt samma sak tidigare veckor. Det var samma med Galibier, det känns som om andningen blir lite störd av höjden. Hur som helst så tar jag ju mig upp, men det var inte snyggt sist 3-4 km. Jag brukar normalt kunna glänsa med min uthållighet men inte idag. 
Sen blev det lite fotografering och lite mer fotografering och därefter bara rulla ner samma väg igen till Bormio där vi nu bor två nätter. FÖR IMORGON SKA VI UPP FÖR STELVIO IGEN!! Var det någon som inte hörde?? Jo, imorgon VÄNTAR STELVIO IGEN!! 

STELVIO!!
Revansch!! I fjol ströks Stelvio på grund av snörisk, för imorgon ser vädret perfekt ut och nu ska jag upp för det där himla berget. Det kommer bli grymt, jobbigt men roligt!

Etapp: 3 (totalt: 17 av 21)
Start: St. Moritz
Mål: Bormio
Längd: 97 km
Höjdmeter: +3200 m

Passo del Bernina, 2,330m (2nd category), 528M+ over 14.5KM, 3.6% avg

Forcola di Livigno, 2,315M (2nd category), 252M+ over 4.5KM, 5.6%

Passo d’Eïra, 2,208M (2nd category), 176M+ over 2.7KM, 6%

Passo Foscagno, 2,291M (2nd category), 260M+ over 4.2KM, 6.2%

Passo dello Stelvio, 2,758M (1st category), 1,448M+ over 19.5KM, 7.4%

Jag tar i och flåsar, men pulsen rör sig inte längre.. 

Start 07.00 uppe i Crans-Montana och gemensam nedrull till dalgången och sen väntade en hemskt lång “transport” bort till dagens två klättringar, Nufenenpass och San Gottardo. Vid start så var det lite kylslaget men väderprognoserna för resten av dagen sa sol och fint väder så jag valde kort-kort och lite kyligt vid start men skönt att slippa släpa på saker. Jag är verkligen allergisk mot stanna-och-klä-av-sig-tio-gånger-och-fylla-ryggfickorna-till-bredden-med-extra-kläder. Nej, då fryser jag hellre lite på morgonen och har lätta fickor!

Det rullade på fint, jag passerade platsen där jag vurpade på etapp 2 i fjol och knäckte styret. Den här gången var jag helt ensam och det kändes skönt och tryggt. Efter någonstans runt 35 km så kör vi lite fel, jag hinner inte så långt (500 meter uppför bara) innan en stor grupp kommer ner och ropar “vi har kört fel, vänd” och det var bara vända. Det fanns pilar åt rätt håll, jag följde bara efter dom andra, oklart varför dom körde fel men man tappar ju fokus från vägvisningen ibland och bara cyklar rakt fram. Tydligen körde några personer hela 16(!) km fel igår, vill man inte göra på etapp över 176 km i regn!

Fick i alla fall sedan lite sällskap av en stor grupp där ingen riktigt ville göra jobbet så jag låg bakom en sväng. Tyvärr har jag ingen överväxel i mina ben så jag kan egentligen bara köra mitt eget tempo, vilket gör det svårare och svårare att hänga på andra grupper. Tyvärr får jag ta mycket vind själv, men det finns tyvärr inte något extra kräm i benen. 
Lagom trött på väg mot dagens två monster… 

Det kom någon droppe på morgonen och jag blev lite orolig att det skulle bli precis som igår. Men sedan sprack det upp och alla moln försvann och solen visade sig. Så himla skönt med sol och det blir så mycket roligare med fint väder istället för regn och misär.
Efter 55 km nådde vi dagens första depå och njöt av en välförtjänt fika. Eftersom nästa depå inte skulle komma först på toppen av Nufenenpass 50 km senare så gällde det ju att ladda och äta så mycket som möjligt för det skulle dröja innan man fick chansen igen. 

Efter depån var det vidare i dalgången, som nu antog några till % uppför och det var väl drygt 40 km till till Nufenenpass. Det gick förhållandevis fort ändå att ta sig fram till berget, mycket trafik bitvis och fick knacka på rutan på en tysk bil som höll på ett preja mig av vägen när jag cyklade bredvid honom i en köbildning. Idiot! Han öppnade fönstret och skrek något på tyska och jag svarade med att han skulle hålla sin linje, egentligen borde jag sagt något drygt om andra världskriget. Märks direkt på bilisterna vilka som är fransmän och inte, Schweizarna är inte så cyklistvänliga heller med tyskarna tar priset.

Precis innan klättringen började så hamnade vi bakom ett par tågbommar och det var första gången på ett cykellopp. Rätt skönt ändå med lite vila och det var ju ingen panik att ta sig i mål så vad gjorde väl det? Tyvärr var dagens km-markeringar inte där dom skulle vara, etappen skulle vara 137 km men blev över 144 km och när Nufenenpass började hade vi cyklat nästan 100 km fast vi skulle nå toppen efter 102 km. Det var ju svårt att veta var man var och hur långt det var kvar när allting felade så himla mycket.  Fick lite vattenpanik när ungefär 10 km återstod av klättringen och fick stanna och fylla på i diket. Det var ett fint vattendrag så kändes safe. En annan svensk frågade mig om det gick och dricka det där och det gör det väl. Sen ska man aldrig säga aldrig, klart man kan få i sig skräp när man fyller vatten från ett vattendrag i en berget. Men är det slut i flaskorna så är det, jag klarar mig inte utan vatten när jag klättrar. Tyvärr var dagens 2(!) depåer på 144 km helt klart under all kritik, vi borde fått en till innan första klättringen.

Det var en fantastisk klättring, så himla vackert och storslaget. Det var bitvis lite brantare än igår så det blev ju småjobbigt. Jag var lite halvseg när ungefär 5 km återstod men åt kontinuerligt och det gick bra. Magen har uppfört sig och jag tog ett piller i morse när jag kände mig lite orolig och jag tror det funkade faktiskt. Jätteskönt och det känns i kroppen att energin är tillbaka för jag orkar så mycket mer och har så mycket mer att ge nu.
Därefter utför och vidare mot dagens andra och sista klättring, San Gottardo!! På vägen ned från Nufenenpass så började det komma rejäla vindbyar titt som tätt, ju längre ner vi kom desto värre blev det. Bitvis var det lite smått instabilt att stå på utför med dessa vindar. Kändes konstigt med uppehåll på toppen och så kraftiga vindar längre ner.

Precis innan klättringar stannar alla och laddar, tidtagningen var avstängd utför så det fanns lite utrymme att hämta andan om behovet fanns. Jag stannade inte, ville hellre ta mig i mål och då var det lika bra att fortsätta när benen ändå snurrade.

Kullersten!! Det var roligt i början men när det övergick till enbart kullersten sista 6(!) km så försvann det roliga rätt så fort. Tyvärr så blåste det rejält hela vägen upp, rejäla kastbyar och bitvis kändes det som om man skulle blåsa över kanten. Kan ha varit den blåsigaste klättringen jag någonsin gjort. Låg dubbelvikt över styret för att minska luftmotståndet men det hjälpte föga, cykeln pressades kors och tvärs över vägen ändå. Bäst var ändå efter en serpentin när det kommer världens kastvindar i ryggen och vi alla flyger uppför klättringen, kändes som guds hjälpande hand som var med oss. 
Med 5 km kvar kändes det verkligen segt med kullersten, jag stannade och åt lite och andades en kort stund innan jag gav mig iväg igen. Klättringen var väldigt vacker, kullerstenen helt ok även om den blir tröttsam efter ett tag, men idag var vinden värst. Kändes som halva stormbyar ibland och jag är glad att den var mer åt kastvindhållet än permanent brutal för då hade det varit grymt jobbigt att ta sig upp! 
Glad att nå målet igen!! 5 etapper kvar nu…