Dags för den långa versionen av vad som egentligen hände där i alperna i lördags..
Starten var tänkt att gå 7.50, det skulle vara 23 grader redan så dags. När vi kommer ut ur huset redan strax efter 7.10 så rullar vi ner mot start och precis då rullar en startgrupp iväg. Det blir mycket dividerande “men vi åker med“, “men tänk om vi blir diskade?”, “men alla är inte här” och så vidare… grupptrycket blir för stort och även fast jag ogillade det skarpt paragrafryttare som jag är så rullar jag iväg 7.14 med dom andra. Jag ville inte vänta kvar ensam och tänkte att det är ju skönt att få det lite svalare på morgonen och stryker dom tiden så vad spelar det för roll? Vi har ju fortfarande cyklat loppet oavsett. Det känns lite konstigt att dra iväg så oförberett men också skönt.
Ganska snabbt kommer jag ifatt och om några ur gruppen som verkar ta det osedvanligt lugnt, det är ju platt och race, varför gasar dom inte tänker jag mest. Erik hänger i alla fall på min rygg och sista km:arna mot dagens första klättring, Glandon, drar han oss fram i härligt snabb takt. Sen börjar vi ju klättra och då vet jag ju att jag oftast är sist av dom jag cyklar med, men jag bryr mig inte så mycket om det.
Glandon är ganska elak i början, det är lite halvbrant, men jag har planen färdig, här ska jag pressa på för det är svalt och det kommer inte gå senare när solen rest sig och temperaturen stigit över 30-strecket. Pressa i berg är ju för mig i jämförelse med “alla andra” kanske inte så snabbt men jag står ändå på så hårt jag orkar utan att gå för tungt. Jag gillar Glandon mer och mer för man får två ganska långa passager med vila när det går utför och det gör mycket för återhämtningen.
Jag kommer ikapp Simona och hejar lite, David/Christer/Patrick som blev kvar lite längre nere i starten passerar efter några km som ett streck och peppar och det är skönt att se bekanta ansikten även om man inte hinner säga så mycket. Sebastian passerar efter ett tag, så även Niels och Neil (det tog en stund, men efter ett tag insåg vi att vi faktiskt startat innan 7.30-gruppen där bland annat dom som körde snabbt förra året startade). Jag skäms lite över tjuvstarten men tänker inte så mycket mer på det sen, det är försent att gör något ändå.
Klättringen går perfekt, allt flyter och det är mycket cyklister men man kan ändå hålla sitt eget tempo utan att störas. Jag når toppen 20 minuter snabbare än i fjol och är grymt nöjd och känner mig hur fräsch och pigg som helst. 38 km done, bara 138 kvar…
Uppe på toppen är det kaos, men här stängs klockan av eftersom stundande utförskörning är lite vansklig så här har man inte bråttom egentligen. Men det är så mycket folk så jag vill bara iväg. Fyller flaskorna snabbt och drar iväg mot utförskörningen sen, hinner byta några ord med en engelsman som kör för första gången och är lite nervös men planerar att bara överleva och ta det i sin takt. Som jag gjorde i fjol, jag försöker övertyga honom om att det kommer gå hur bra som helst.
Precis när jag ska rulla iväg går en holländare över styret, jag förstår inte vad han gör, men han måste ha låst framhjulet och plötsligt ligger han där i början av utförslöpan och skriker och svär på holländska. Han ser ok ut och jag rullar på, eftersom det inte finns några damtoaletter bestämmer jag mig för att stanna på vägen ned i något buskage och gå på toa. Tidtagningen är ju ändå avstängd här så finns ingen poäng att ha bråttom utför. Denna utförskörning är enligt min mening inte så farlig egentligen, men folk kan verkligen inte cykla utför, speciellt inte omkring andra. Efter några km ser jag en hög med cyklister utanför vägen, först tror jag någon ligger och vilar, men jag ser att det är 5 personer som vurpat. Jag är inte förvånad, en del kör om alldeles för nära och alldeles för fort. Alla rör på sig och ser ok ut även om en person tar sig väldigt mycket för ena nyckelbenet så hans dag tog nog slut redan där, himla onödigt.
Nästa fas av loppet flyter på bra, jag överlever utförskörning även om en del kör om väldigt nära och skär linjer både på insida och utsida i tighta serpentiner. Det väntar typ 2 km plattkörning innan det är dags för nästa lilla klättring, Lacets de Montvernier. Klättringen såg ut som en liten liten liten puff på banprofilen men det är ändå en ansträngning att ta sig upp, men jag är fortsatt pigg och fräsch.
Uppe på toppen är det kaos i depån, jag väljer att bara cykla igenom, jag har både dricka och energi så det räcker så jag behöver ingenting mer. Därefter väntar dagens enda egentliga riktiga plattkörning, vi kör utför några km ner i dalen igen och sen blir det kanske 7-8 km platt (eller motlut kändes det mest som). Jag känner mig lite spak för första gången på dagen och tar det lugnt, blir omkörd av en hel del som har desto mer bråttom. Efter platten väntar Col du Mollard (trodde jag, men det var tydligen en annan topp först som jag helt missat). Det fylls flaskor i botten av klättringen och det är återigen väldigt många som behöver påfyllning, värmen börjar göra sig påmind.
Det står 10 km till toppen och jag börjar klättra, eftersom jag körde Mollard häromdagen inser jag snabbt att vi tar det från ett annat håll än jag gjorde, tydligen. Klättrar på “lätt”, det är skugga och inte så brant så det känns hur bra som helst. När jag når toppen är det återigen kaos i depån, jag väljer att försöka fylla vatten men det är så mycket folk och jag har lite kvar så jag hoppar snabbt på cykeln igen för det är inte lönt. Inser dock snabbt att det här är inte alls Mollard, var f´n är vi någonstans och vilken topp är detta?
Fyller flaskorna i ett vattendrag en bit från depån, det är många som vill fylla här också så det blir lite dålig stämning när många slåss om lite vatten. Cyklar vidare och passerar en skylt med “6.5 km to Col du Mollard“. Har ingen aning om var jag är och varför, känner mig måttligt road av att ha 6.5 km till en topp jag redan trodde jag var på, men det är inte så mycket att göra annat än att cykla vidare. Lyckligtvis går det mycket lätt utför och halvplatt och inte så brant uppför så det går väldigt enkelt att ta sig till Mollard. Depån är 1 km från toppen så jag stannar snabbt att fylla vatten innan jag drar upp till riktiga toppen för att stanna och käka lite och snabbt ta en skylt-bild!
Nu väntar 6-7 km utför innan det är dagens för dagens näst sista klättring, Col de la Croix de Fer! Återigen blir jag varse om att folk verkligen inte kan cykla utför när en kille klipper in på insidan i en serpentin och vi är millimeter från att köra ner varandra. Personligen skulle jag aldrig någonsin köra om en främmande människa i just en serpentin utan att åtminstone skrika något väldigt högt väldigt tidigt, men här bryr sig folk inte alls om det. Därefter känner jag mig tvungen att titta över axeln inför varje serpentin för att skapa någon slags mariginal till alla idioter som inte kan cykla.
En bit upp för Croix de Fer så hör jag en välbekant röst och Martin kommer glidande upp bredvid. Honom har jag inte sett sen han passerade mig uppför Glandon, jag har ingen aning hur han kan vara efter mig men blir väldigt glad över att se ett välbekant ansikte. Han stannade en bit innan Mollard och det var säkert där jag drog om honom utan att vi såg varandra. Vi är båda överens om att det är varmt och det är nödvändigt att ta det i sin egen takt för att överleva och inte låta vädret vinna över kroppen.
Uppför Croix de Fer går det oväntat lätt, det flyter på och inte ens när det brantar på halvvägs så känner jag mig speciellt nedslagen. Det rullar “lätt”, förra året behövde jag börja kliva av och vila när jag var på ungefär samma ställe, det behövs inte nu. Jag passerar Mats några km från toppen, han har tagit av sig hjälmen och ser väldigt spak ut. Värmen verkar tyvärr tagit hårt och han kyler sig i ett vattendrag och ser trött ut. Två serpentiner från toppen sitter Martin och vilar lite, jag försöker peppa lite när jag kör förbi och inser att värmen tar, mycket.
Personligen tyckte jag denna klättring var ok, det är molnigt, lite kyligare uppe på höjden och det blåser svalkande vindar. Visst var det jobbigt men jag behövde aldrig kliva av och vila som jag gjorde i fjol på Galibier. Men visst led jag lite under tiden…
Uppe på toppen inser jag att jag har en tid på runt 10h på gång och inser att jag kan ta det ganska soft uppför Alpe d’Huez och fortfarande klara det, det känns sjukt bra.
Jag trycker i mig den sista näringen jag har i fickorna och fyller flaskorna och beger mig för den 1h lång nedförsfärden från Croix de Fer till Bourg och foten av Alpe d´Huez.
Äntligen väntar dagens bästa parti, jag passar på att sjunga lite och känner mig oförskämt nöjd, om jag bara vetat vad som väntade. Blir omkörda av några galna killar som jag tar häng på en bit men sen gör sig livsglädjen påmind och jag släpper iväg dom för att inte köra totalt åt helvete. Jag tycker att jag kör fort utför men en del kör verkligen ännu fortare och ännu galnare. Jag brukar dra på bromsen när jag börjar frukta för livet, här verkar det dock inte som om alla har den spärren riktigt.
Står på hela vägen ner till dalen och får samtidigt världens käftsmäll när jag inser hur överjävligt varmt det är här nere. Det kändes som att cykla in i en bastu och jag inser snabbt hur det kommer vara uppför Alpe d’Huez. Väl i depån innan dagens sista klättring har jag fortfarande häng på 10h men inser att jag antagligen kanske kommer hamna en kvart över, men vad gör det? Det är ju 75 minuter bättre än i fjol i så fall.
I depån får jag även beröm för att jag är “crazy on the downhill”, jag frågar snabbt om han menar crazy bad eller crazy good men det var crazy good så jag känner mig mycket nöjd. En annan kille undrar om jag har elmotor på cykeln men det känns mest som en förolämpning att jag tydligen ser ut som om jag inte kan cykla. .. . .
Får en kall Cola av sambon, äter allting jag hittar i depån för jag inser att det kommer behövas. Står och trycker i mig marmeladgodis samtidigt som Mats glider in och är osäker på om han kommer fixa sista klättringen. Jag får rapporter om att minst 3 stycken har brutit redan och att några är efter mig och rapporteras vara väldigt trötta. Det är ambulanser och sjukvårdare överallt, folk sitter utmattade i depån och några leds bort av sjukvårdare helt apatiska.
Jag är fortfarande pigg och tänker “trött up yours, jag ska visa dig bergjävel“. Cyklar iväg mot vad som på förhand kändes som någonting i stil med sista färden.
Det är folk överallt, precis innan stigningen börjar står några med flaskor och slangar och slänger vatten. Jag vinkar uppmanande och får en hel flaska slängd rakt i ansiktet (innehållet alltså, inte flaskan… . . ) och samtidigt blir jag dränkt av vattenslagen, känns väldigt skönt, det är vidrigt varmt. Samtidigt rinner dagens svettskörd ner i ögonen och jag går in i klättringen utan att se någonting men det ordnar snabbt upp sig.
Sen börjar det, helvetet på jorden. Det går ungefär 10 meter och jag inser att det här kommer inte gå, jag klarar inte värmen. Jag blir så besviken, jag cyklar uppför första biten och stannar redan i första skugg-serpentinen. Det sitter folk överallt, det går knappt att få någon skugga för att det är så mycket folk. Pulsen rusar och värmen är som femton käftsmällar rätt i nyllet. Jag inser att det enda sättet att ta sig upp är att stanna ofta och kyla sig, jag häller en halv flaska över mig och ger mig iväg igen. Det blir samma effekt igen, pulsen rusar, jag mår illa och känner mig yr. Jag vägrar stanna i nästa serpentin som ligger i solen utan tänker varannan serpentin och skugga. Väl där känner jag mig som en valross som ligger utfläkt och flämtar på marken. Jag hinner fundera över vilket organ som kommer ge upp först, om det är en hjärtattack eller om jag kommer hinna svimma före. Återigen är jag sjukt besviken, jag är pigg, känner mig jättestark och benen är fräscha (helt otroligt efter 4000 höjdmeter men så var det) men värmen är för mycket. Det åker sjukvårdare och ambulanser/poliser upp och ner i parti och minut och jag inser att det är inte värt att trycka på nu för då kommer jag hamna där. Jag inser mig besegrad och ställer in mig på att bara ta mig upp även om jag funderade både en och två och tre gånger på att vända hem igen.
Jag rullar iväg återigen mot nästa skuggserpentin, det känns som en evighet att ta sig dit, det är så varmt, jag mår så illa. Väl där blir det återigen valrossposition och en halv flaska vatten över sig. Jag fyller flaskorna med jämna mellanrum, det finns flera depåer på väg upp och gott om vattendrag att dränka sig i. Hittar en äppelmosliknande energipåse i fickan som jag trycker i mig, det känns skönt att det inte var någon sötsliskig energigel för då hade jag antagligen kräkts upp den. Jag slutar med resorb sport för jag är så trött på smaken, jag mår illa av bara tanken på något annat än rent vatten. Efter halva klättringen så börjar det äntligen bli lite svalt och jag kan sluta vila, jag rullar förbi flera skuggserpentiner på väg mot toppen. Möter ett gäng av mina vänner som redan gått i mål och är på väg ner, det ger mycket energi och jag njuter av att värmen börjar dämpas lite. 4 serpentiner från mål är jag trött på riktigt och stannar för näst sista gången för att vila lite. Äntligen har värmechocken släppt och jag kan cykla på lite. Har ingen koll längre på vilken tid jag går mot men inser att jag ska vara glad om jag ens slår min tid från i fjol, återigen är jag bara besviken på vädret som fick mig.
Att rulla in i byn 1 km från mål och få lite jubel och dunkande musik känns väldigt skönt, jag får en puff i ryggen av någon och det ger nog med energi för att dra på lite extra sist km. Går i mål på 11h10min och är nöjd över att ha överlevt och inte kollapsat men är ändå sjukt besviken över att jag inte fixade värmen uppför Alpe d’Huez. Jag spenderade nästan 2h30min på att ta mig uppför dessa 13 km och det är åtminstone 1h för mycket, det är så himla tråkigt men det gick verkligen inte att göra något mer.
Rullar in på position 28 (91 i fjol) i min åldersgrupp (kvinnor 18-34 år) och totalt på plats 3576. Det kan jämföras mot plats 6195 som jag fick 2014, “bara” 2619 placeringar bättre. I år så tog sig endast 4678 personer i mål skall dock tilläggas så ni kan ju ana hur många tusen som faktiskt fick bryta (åtminstone ~2500 eftersom det är 7500 startplatser).
Såhär 2 dagar efteråt är jag bara sjukt besviken på vädret och hur det blev men mentalt står jag redan på startlinjen 2016 för att utkräva revansch (då på rätt bana också som enligt utsago ska vara “mycket” lättare, känns lovande). Då ska jag f´n under 10h om det är så det sista jag gör, får väl börja träna i en bastu för att förbereda mig bättre.
Fram tills dess ser jag mest fram emot Haute Route, DÅ ska jag visa berghelvetet!!
