Idag tänkte jag att jag skulle få till ett riktigt distanspass på 3-4 timmar. Ungefär 11 mil var tanken. Eftersom det är Haute Route snart (ni vet, 20.000 höjdmeter, bergsget, lättviktare och bla bla bla) så tänkte jag att det kan vara fördelaktigt att skrota de sista kilon som går innan det är dags. Jag kommer ju antagligen ta mig runt oavsett (ni ser, hon är redan kaxig, vänta tills jag ligger där i fosterställning vid frukosten 05.00 på dag 4-5 och gråter av utmattning redan innan start), men med mindre kilo kanske det blir lättare hur som helst.

Distanspass, kaloriunderskott, det kan vara en svår nöt. Det är skillnad på kaloriunderskott och svält liksom. Ingen orkar cykla helt dränerad på energi, speciellt inte ett distanspass på 3-4 timmar.

Det började bra, jag kände mig pigg och fräsch och “oj vad roligt det ska bli, och vad fint väder“. Sen cyklade jag på en stor sten mitt i den lyriska yran och drog upp ett litet hål i däcket. Detta bara efter en knapp timmes cyklande! Punkteringen var ett faktum, det tog typ 0.5 sekunder så var bakdäcket helt tomt.
Jag cyklar ju inte omkring med ett däck i bakfickan så jag tänkte att det får väl hålla så länge det håller, vad kan gå fel liksom? Det blev ju ett hål så slangen syntes, men den bubblade liksom inte ut så det kändes ändå som om det kunde hålla. Lärdom till framtiden, ha alltid en bit gaffa/eltejp på en av kolsyrepatronerna. Hade varit guld värt vid ett sånt här tillfälle.

Efter lite möda lyckades jag fixa problemet och ta mig iväg igen, tyvärr brände jag en kolsyrepatron i onödan för när den var tom så hade jag en liten bubbla på däcket precis vid ventilen. Tyvärr hade slangen letat sig upp och tryckt upp däckkanten. Jag tänkte en snabbis, “men det kanske går en bit” … men efter två hjulrull så märktes det att det går INTE. Bara av med allt och fixa, ny patron och sen färdigt.

Lite avbrott i det fina flytet och sen iväg! Efter två timmar började jag bli rejält seg i huvudet och kroppen. Riktigt urlakad. Jag stannade och fyllde mina flaskor och sen hittade jag en plats i skuggan och vilade en stund. Mitt huvud gillar verkligen inte ihållande sol, inte alls. Speciellt inte om man redan är lite energitom.

Sen satt jag där en stund och gömde mig från solen och drömde om bad och kalla drycker. Jag insåg ju tyvärr snabbt att jag aldrig skulle komma fram om jag bara hängde i någons trädgård så jag kände mig tvungen att cykla iväg efter en kvart eller så. Tyvärr fortfarande rätt så energitom eftersom jag valde medvetet att inte ta något med mig att äta.

Jag cyklade ändå på förhållandevis ok och försökte njuta så mycket som möjligt av vädret, de fina bilfria vägarna och omgivningen. Ibland när jag cyklar långt själv så har jag för vana att lyssna på musik (ja, det kan vara farligt men det är ju inte förbjudet för hörselskadade och döva att cykla direkt). Jag tycker det kan vara ganska skönt med musik ibland. Speciellt om man är riktigt trött. Rätt låt kan ju pigga upp vem som helst. Tiesto räddade mig idag, den mannen gör ju underverk med vilken låt som helst! Dagen till ära ägnade jag mig åt solosjungande med röstläge modell högt och var flera gånger tvungen att vända mig om bara för att kolla att jag verkligen var ensam på riktigt. Pinsamheten av att cykla omkring och sjunga och ha någon på rulle efter sig vet ju inga gränser. Jag klarade mig idag dock.

Efter drygt tre timmar så insåg jag att det här inte riktigt var värt, så jag bestämde mig för att stanna i nästa lilla ort och nödfika. Det fick bli en fulfika på ICA i metropolen Örsundsbro. En banan har aldrig smakat bättre, eller en kall cola, eller en macka med vitt bröd och kyckling. Den fikan räddade nog dagen från total katastrofdålig. Sen rullade jag vidare, fick äntligen lämna de uppländska slätterna och leta mig in på skogsvägar i skugga från solen och i skydd från den elaka motvinden som enligt Yr.no skulle vart medvind(!).

4h10minuter senare nådde jag slutmålet och möttes av något i stil med “du ser mer sliten ut än efter La Marmotte“. Men TACK för den. Fast det kändes så också. Jag sov dåligt i natt, var trött och hade ätit för lite för att orka med ett distanspass. Solen och motvinden tog mig och då är man ganska svag.

Men det kunde vart värre. Ett bra distanspass och några gram har jag säkert gjort mig av med på vägen och allt räknas ju. Jag tror inte fikan förstörde något ur den aspekten, snarare tvärtom.

Imorgon ska jag försöka distanspass:a igen, men då blir det mycket sömn och en rejäl frukost innan så blir det nog mycket bättre än idag!