Eftersom jag delade hus med 8 snabbcyklister så visste jag redan på förhand att La Marmotte skulle bli ett äventyr på egen hand (hur ensam man nu kan vara bland 7000 andra cyklister?). När huskamraternas klockor började ringa redan innan 5.30 sov jag gott vidare en timme till. Frukosten intogs i rask takt och då var övriga redan på väg ut till starten som gick 7.50 för oss. Dom ville få en plats långt fram, jag tänkte bara att om jag tar en plats långt fram kommer bara flera tusen cyklister behöva cykla om mig och det är onödigt för dom och inte så motiverande för mig så jag kan lika gärna ställa mig långt bak. Jag fick sällskap av Mats som inte hade exakt lika bråttom som dom andra.
Starten gick och vi rullade iväg bara 5 minuter senare på helt avstängda vägar genom Bourg d’Oisans och vidare mot Col Du Glandon. Jag sa snabbt hej då och önskade Mats lycka till för jag visste att honom skulle jag antagligen inte se igen.
Mot Glandon är det platt, jag tryckte på lite av bara farten men inte överdrivet hårt. In i första stigningen hade jag bara lovat mig själv att ta det lugnt och inte låta mig dras med i alla andras rasande tempo. Jag placerade mig till höger och tog det lugnt och i min egen takt, cyklade om en del men blev omcyklad av desto flera. Rätt häftig känsla att klättra upp för berget och se en slingrande orm av hundratals cyklister både framför och bakom sig. Ännu häftigare att biltrafiken var helt avstängd och att vi verkligen hade hela berget till vårt förfogande. När jag körde upp 3 dagar tidigare hade jag stannat och vilat några gånger på vägen, planen idag var att inte behöva göra det utan att hålla ett tillräckligt lugnt tempo för att orka cykla hela stigningen i ett svep. Ungefär halvvägs när det blir som brantast (11%) så dyker Martin upp och hälsar och undrar var alla andra är. Jag förklarar att dom antagligen är långt fram. Precis då ser vi Mats stå i en vägficka och han ropar att han har punkterat. Jättetråkigt men sånt som händer! Martin sa hej då sen och stack iväg i ganska bra fart. Mats såg jag aldrig mer under loppet.
Col du Glandon går av bara farten och jag tar mig upp nästan 30 minuter snabbare än vad jag gjorde ensam 3 dagar tidigare. Jag känner mig jättenöjd och inser att det finns en stor chans att faktiskt hålla tillräckligt bra fart för att hinna tillbaka till Bourg d’Oisans innan klättringen till Alpe d’Huez stänger 18.15! Hela dagen tänker jag att det här är bara uppvärmning, det börjar vid foten av Alpe d’Huez! Uppe vid Glandon är det kaos i depån och jag hittar efter lite möda vattenpåfyllningen och fyller snabbt mina flaskor, jag har mat + resorb med mig och behöver inte köa för energidryck + mat där det är ännu mera kaos. Här är tidtagningen avstängd inför utförskörningen som är loppets tuffaste och som man varnar för innan. Jag pustar lite extra men ger mig iväg ganska kvickt för att inte behöva cykla resten av dagen med kniven mot strupen.
Utför Glandon är det utmanade, i varje farlig serpentin står en flaggvakt och viftar med en gul flagga. Jag lär mig ganska snabbt att när det flaggas, då ska man bromsa. Efter bara 4-5 serpentiner flaggas det intensivt och runt hörnet står en ambulans, det första jag ser är ett foliepaket vid vägkanten och jag kan inte släppa situationen med blicken först jag ser ett huvud sticka upp. Mannen rör på huvudet och åmar sig och jag pustar ut, hellre en person i smärta än ett stilla paket med bara en kropp. Det tar såklart udden av glädjen att köra utför när man ser sånt men utförskörningen är inte klockad, det flaggas överallt och det känns ändå ganska ok att köra hela biten ner till botten. Innan tidtagningen börjar igen stannar jag och skickar ett SMS och meddelar mig tillbaka till husets tre icke-cyklister var jag är någonstans och hur det går. Sen rullar jag vidare.
Plattkörning i några mil, jag känner mig förvånansvärt ofräsch. Jag hamnar bakom två ganska långsamma cyklister men orkar inte gå ut i vinden och göra någonting själv. Efter ett tag kommer en betydligt snabbare grupp som jag hänger på, hjälp inser jag snabbt, det här går ju för fort men jag vägrar släppa hjul för jag vill inte vara ensam i vinden. Efter en mil kanske kommer vi återigen ikapp en långsammare grupp och grupperna flyter liksom samman och tempot sjunker lite och jag andas ut. Col du Telegraphe närmar sig, jag går in i vattendepån och fyller mina flaskor innan klättringen. Jag passar även på att gå på toa och funderar intensivt över vem som kom på att tjejer ska ha hängselcykelbyxor och tröjor med en dragkedja som inte går att dra hela vägen ner. Det är lång kö till toaletterna som jag inte vill vänta på så jag sätter mig halvnaken i sällskap med två andra tjejer i ena kanten av depån och vi konstaterar snabbt att det är samma för alla och att ingen bryr sig om hur lite kläder vi har på oss. När jag ska ta på mig tröjan häller jag ut innehållet från två av ryggfickorna på gräset, irritationen sprider sig men det är inte så mycket att göra åt saken.
Col du Telegraphe, 12 km och cirka 7%, det här är ingenting tänker jag, det är bara uppvärmning fortfarande. I botten av Telegraphe skyltas även Galibier, 34(!) km, jag motiverar mig själv med att det inte är sant. “Det är ju f´n 12 till Telegraphe, 4 km utför och sen BARA 18 km upp till Galibier“, jag har läst på innan och vägrar låta tankarna fokusera på att det faktiskt är 34 km framöver där åtminstone 30 km är rakt uppför. 12 + 18 km känns mycket lättare. Asfalten uppför Telegraphe är uppfräst, jag irriterar mig lite, jag börjar bli trött, mitt bakhjul plingar lite ibland för att några ekrar tar i bakväxeln (hjulet flexar lite för mycket när det är brant och jag trycker på hårt). Jag börjar önska att bakhjulet ska gå sönder, “snäll, kan inte några ekerj´vlar gå av nu så jag inte behöver fortsätta“. Jag ser Mavic-mopeder med reservhjul och tänker att “dom har säkert inget hjul som passar till mig ändå“. En bit upp kommer jag ikapp två belgare, en far och son såg det ut som. Dom börjar sjunga, mitt i backen, jag vill dö, jag försöker cykla om dom, då börjar dom sjunga ABBA ännu högre. Jag känner mig träffad men orkar inte kommentera. Efter ett tag tappar sonen sin vattenflaska och tystnaden lägger sig och jag kan andas ut. Här börjar folk bli sociala, det är säkert flera som är trötta, jag träffar en dansk som berättar att han sett mig hela dagen, “jag har cyklat om dig flera gånger men efter varje depå är du före mig igen“. Han önskar lycka till och säger att “vi ses väl på toppen?“. Telegraphe blir aldrig värre, det är bara samma, hela tiden, när det är 1 km kvar kommer en ung fransman upp bredvid mig och berättar lite glatt att “jag såg dig nere i botten vid tunneln, men sen kom jag aldrig ikapp dig, jag har försökt i en mil och nu är jag äntligen ikapp“. Han kallar mig “True Champion” och drar vidare. Jag inser att övriga 240(!) tjejer längst banan är ganska små, så det kanske är därför den orangefärgade klumpen sticker ut lite. Uppe vid Telegraphe möter jag dansken igen, vi utbyter några ord, jag äter rejält med energikakor för jag vet vad som väntar. Jag fyller mina flaskor, skickar snabbt ett SMS igen och meddelar hur det går och sen rullar jag nedför.
4 km nedåt och sen börjar det roliga på allvar, Galibier! 2645 meter över havet, dit ska jag. Nedförskörningen går för fort, sen vänder det uppåt. 18 km. Upp upp upp upp. Efter 2 km kommer en till matdepå, jag har tillräckligt med energi på mig men stannar ändå en halvminut bara för att äta en halv energikaka i lugn och ro. Sen rullar jag iväg igen. Här träffar jag en ny dansk, i svartrosa kläder. Han tycker att jag är det starkaste han sett, han undrar om jag är på riktigt, jag tackar ödmjukt och förklarar att starka ben kommer man långt med. Han är trött och stannar efter ett tag. Jag harvar vidare. Vägen ser ut att gå utför, men det går segt, tungt och segt, jag kollar på Garmin och ser höjdmeterna ticka snabbt uppåt och inser att det går uppför och att landskapet bara luras.
Galibier är grym, det är långa svepande vägar och man ser km framåt. Jag tittar uppåt och ser serpentinerna svepa fram. Jag rullar vidare i lugn takt och känner mig ganska ok ändå. Jag har slutat önska att cykeln ska gå sönder, nu vill jag bara upp till toppen. Ju längre upp jag kommer desto fler går, den unga fransmannen kommer ikapp och hejar på när han passerar mig. Den svartrosa dansken och jag turas om att passera varandra. När 5 km återstår måste jag stanna, nu är det jobbigt, folk går, en del utan skor, jag lovar mig själv att jag ska INTE gå. Ska jag gå någonstans ska det vara på toppen Alpe d’Huez. Jag stannar och andas, äter, dricker, sträcker på benen och rullar sen vidare. Det är tungt, jag försöker intala mig själv att 4-5 km inte är så långt i relation till 34 km men tankar som att 4-5 km uppför är ju skitlångt bryter snabbt igenom. Jag stannar igen vid 3 km och gör samma procedur.
Jag rullar vidare och tänker att jag får väl stanna vid 2 km och 1 km också och sen är jag uppe. Jag har koll på klockan och inser att det inte är bråttom, men att det inte är jättegod mariginal heller för att hinna tillbaka innan 18.15! Jag missar skylten för 2 km kvar, jag är trött, jag vill stanna men vägrar stanna utan att veta vart jag är, efter ett tag kommer skylten för 1 km upp och jag stannar. Nu är det 1 km i + 10% kvar och man ser hela vägen upp. Jag tittar upp och ser bara människor promenera och cykla om vartannat. Jag ger mig iväg tillsammans med två andra och vi peppar varandra med att nu är det inte långt upp. Sista biten är tung men inte så överj´vlig som jag hade tänkt mig innan. Rätt var det är, är jag där! Utsikten är magisk. Känslan är enorm. NU grejar jag det, nu kan ingenting gå fel!
Jag äter, dricker, fotograferar, kollar klockan och räknar ut hur lång tid jag har på mig, jag inser att jag kommer komma tillbaka med en mariginal på kanske 30 minuter. Jag unnar mig en stund av lugn och SMSar återigen tillbaka till huset vart jag befinner mig, sen rullar jag neråt igen. Innan jag ger mig iväg träffar jag återigen den rödvita dansken som är glad att se mig och frågar uppmanande “vi ses väl vid målet sen?”. Självklart försäkrar jag honom om!
Vägen ner från Galibier är fantastisk, långa svepande vägar och jag ligger och matar i över 50 km/h långa stunder. Jag drar snabbt på mig en svans men efter ett tag släpper dom, känslan är underbar. På vägen ner dör Garmin, bara 12 km från Bourg d’Oisans! Jag har plötsligt ingen aning om hur långt kvar det är och vad klockan är. Jag börjar svettas men försöker räkna bakåt i huvudet och tycker ändå mig ha ok mariginal men inte jättestor. På vägen ner kör vi igenom några tunnlar och jag tycker det är extremt obehagligt, belysningen är mycket dålig, det går fort, man har precis börjar släppa på trafiken igen och det är svårt att uppfatta om bilarna som kommer bakifrån ser en. När jag passerat genom varje tunnel är jag glad att komma ut på andra sidan helskinnad. Jag cyklar på så fort jag kan mot Bourg d’Oisans! Där möts jag upp och får reda på att klockan är 17.55! YES! Jag är på rätt sida. Jag ser folk strömma mot ett tält som det står “Chip” på, jag undrar vad folk håller på med, hur kan man bryta nu? Det är ju NU loppet börjar på riktigt.
Jag äter snabbt och vill rulla iväg mot Alpe d’Huez så snabbt som möjligt för jag vet inte vart tidtagningen är. Mycket riktigt är den precis innan klättringen börjar och jag passerar nog med en ungefär en kvart tillgodo. Jag har även fått rapporter om att David passerat bara en kvart före, jag tänker inte ens tanken på att försöka komma ikapp honom. Jag tänker bara på att ta mig upp och blir lite glad över att ha fått rapporter om att dom flesta har passerat och att alla verkar vara i mål eller på väg upp för berget.
Nu börjar loppet på riktigt, det är tungt, solen ligger på hela tiden, det finns ingen skugga, svetten rinner och det går brant uppåt. Första serpentinerna är jobbigaste, lutningen är runt 9% och med nästan 4000 höjdmeter i benen känns det. Jag cyklar om mängder med folk som går, nu är det många som har det tungt. Jag inser själv att det kommer bli en tung resa, jag vilar i varannan serpentin. Äter, dricker och försöker motivera mig själv. Med jämna mellanrum kommer vätskestationer och jag fyller vatten med jämna mellanrum, flaskorna tar slut oväntat fort. Det går långsamt. Pauserna blir längre, andningen tyngre.
Sista 4-5 serpentinerna får jag börja stanna i varje hörn. Jag orkar inte cykla längre än så. Jag måste andas, sträcka ut och sen kan jag ge mig iväg igen, jag känner mig superpigg i 10 meter och sen packar allt ihop igen och jag tvingar mig till nästa böj. Plötsligt är det bara upploppet kvar, det känns magiskt att cykla igenom Alpe d’Huez inom utsatt tid och få korsa mållinjen “på riktigt” och få en officiell tid. Efter min Mont Ventoux-sejour i måndags trodde jag att jag skulle möta min överman i La Marmotte men det gick! Mariginalen var inte god, jag kom på plats 90 av 94 i min åldersgrupp och kanske 225 av 250 tjejer. Men jag bryr mig verkligen inte om det, det är La Marmotte liksom, jag är glad att genomföra loppet, det räcker för mig, det är häftigt nog! Det är grymt! Jag trodde inte på det bara några dagar innan loppet och inte ens vid starten på morgonen men efter Glandon visste jag att det skulle gå!
Största behållningen är att husets alla 9 deltagare tog sig i mål och stod för tider från hisnande 7.01(!) till mina 11.32! Alla gav allt som de hade just den dagen och jag vet att alla är väldigt nöjda med sina insatser! Det enda jag är besviken över är att jag aldrig träffade den rödvita dansken eller unga fransmannen i målområdet. Jag hoppas dom tog sig i mål också!
