La Marmotte runt hörnet!

Imorgon smäller det, 7.50 går startskottet och startnummer 5740 (bland 6999 andra) rullar ut från Bourg d’Oisans mot en något jobbig resa på nästan 18 mil och strax över 5000 höjdmeter.

profil1

Följande klättringar ska plockas, en efter en!
Col du Glandon (24.1 km med 4.8% snittlutning)
Col du Telegraphe (11.8 km med 7.3% snittlutning)
Col du Galibier (18 km med 5.5% snittlutning)
Alpe d´Huez (13.2 km med 8.1% snittlutning)

Col-du-Glandon-Barrage-du-Verney_profileuntitled

Col-du-Galibier-Valloire-profileAlpe_dHuez_profile
Fyra av huskamraterna åkte nästan hela bansträckningen idag, det råder delade meningar om vilken klättring som är värst. Någon tycker att Glandon är värst och någon tycker att Galibier är värre. Jag tror att ju längre in i loppet man kommer, desto jobbigare blir det. Galibier ligger dessutom på +2600 höjdmeter och där kan det nog bli lite tungt med andningen. Jag har lagt fram min astmamedicin så jag är mer än redo att dopa mig om det behövs!

När (om?) man når Alpe d’Huez så tror jag att man kommer gå på ångor och hemlängtan. Även om det är en väldigt jobbig klättring med värst snittlutning så kommer man ha så mycket hemlängtan så dom där 13 km kommer gå “av bara farten”. Det kommer antagligen göra lite smått ont både här och var, men när målet är nära så brukar man kunna hantera sånt bättre!

Håll tummarna för att allt går som det ska och att jag är en bra bit upp för Alpe d’Huez imorgon vid den här tiden!

Going up Alpe d’Huez

Idag har jag tagit mig upp för sista klättringen innan det är dags för La Marmotte på lördag. Det fick bli en liten tur upp till Alpe d’Huez för att hämta nummerlapp och tidtagningschip till lördagen. 13.2 km uppför, 8.1% i snittlutning och 21 jobbiga serpentiner att ta sig igenom.
Alpe_dHuez_profileDSC_3419-1 DSC_3428-1 DSC_3473-1 DSC_3511-1 DSC_3500-1 DSC_3475-1DSC_3562-1
Det gick inte speciellt fort för jag tänkte att det är bra att spara sig tills på lördag. Däremot gick det i ett svep utan någon paus vilket kändes bra eftersom det är så jag brukar klättra normalt (bortsett från Mont Ventoux-sejouren i måndags där jag väl ett tag pausade typ varannan km eller värre).

Vädret var väldigt bra, kanske för bra, bitvis närmare 30 grader på mätaren och tyvärr rätt vindstilla. Lyckligtvis sjunker temperaturen ungefär 8-10 grader tills på lördag, det vill säga det ser ut att bli perfekt väder för loppet. Nu gäller det att låta benen återhämta sig sista dagarna inför och hoppas på det bästa!

174 km och 5000 höjdmeter är en rejäl utmaning, jag vill såklart slutföra loppet men jag kommer inte vara besviken på mig själv om något går fel längst vägen. Omöjligt att förutspå hur benen kommer reagera på en sådana utmaning. Men jag håller alla tummar jag kan för att det ska gå vägen!

Dagens insats – Col Du Glandon

Under natten passerade det ett rejält regnoväder över Bourg d’Oisans, när de mest morgonpigga vaknade i morse så var det fortfarande lite dugg i luften. Framåt lunch så lättade det dock upp och vid 13-tiden kunde vi ge oss ut på torra vägar. Jag blev lätt uppskrämd efter min Mont Ventoux-sejour, både över min egen bergsform men även över La Marmottes bansträckning. Första klättringen är Col Du Glandon, den cyklade några huskamrater häromdagen, varav en tyckte att “man får aldrig vila, den är jättetuff” och så vidare. Därför var jag tvungen att ta mig upp idag! Col-du-Glandon-Barrage-du-Verney_profile 24,12 km, 4.8%s snittlutning och 1152 höjdmeter! Det låter ju egentligen inte så farligt men det lät rätt jobbigt när huskamraterna beskrev det! Eftersom det är ganska flackt först 2-3 km och sen går det ganska mycket utför på två ställen så blir väl snittlutningen för hela stigningen lite missvisande. Därför kändes det givet att dagens plan var att ta sig upp för stigningen och se om det verkligen var så illa. Stigningen börjar precis efter en liten by, det finns inga skyltar så man förstår ju inte alls att nu har det börjat. Det tog säkert 5 km innan jag fattade att jag var inne i stigningen. OLYMPUS DIGITAL CAMERA Första biten cyklade man inne i en skog, ganska tråkig sträckning och ingenting spektakulärt att titta på. Lutningen var väldigt varierande, ibland var det uppåt 10% och ibland släppte det av lite. Efter dagens första lilla nedförskörning (12 km inne i klättringen) så blev det rejält brant ett slag, knapp styrfart var ledordet här. Sen släppte det av lite och efter ett tag lämnade man skogen bakom sig och cyklade in i en fantastisk dal med gröna toppar och turkosa alpsjöar runt omkring.DSC_3236-1DSC_3231-1DSC_3357-1DSC_3274-1 DSC_3265-1OLYMPUS DIGITAL CAMERA DSC_3240-1 Här cyklade man sista biten upp till toppen och det gick lite nedför först och sen lite uppför men inte så fasligt brant. Efter 24 km så nådde jag äntligen slutdestinationen och toppen av den här klättringen! Och inser såhär i efterhand att jag måste öva rejält på att ha hjälmen helt på plats när jag blir fotograferad. Ser ju sådär ut med den på sniskan!
DSC_3349-1 DSC_3317-1 DSC_3330-1
Jag stannade några få gånger längst vägen men inte alls på samma nivå som i måndags uppför Mont Ventoux. Min enda slutsats är att, NEJ, Glandon är “ingenting” i jämförelse med Mont Ventoux och det känns tryggt att veta inför lördag. Det är ju fortfarande en rejäl klättring och en rejäl utmaning, men Mont Ventoux var vidrig, det var inte det här, inte alls! Det var mer lagom jobbigt men inte överj´vligt i nästan tre timmar!

Imorgon kanske vilan inför lördag börjar, eller så blir det eventuellt upp för Alpe d’Huez. Det får vi se helt enkelt! Det ska ju bli fint väder så det vore ju synd att inte cykla någonting alls.

Tips: Mycket bra sida för att hitta klättringar med dess tillhörande data!

Vilodag och plattcykling

Igår blev det en väldigt kort dag på cykeln, 31 km plattkörning och lite fotograferande längst vägen. Stora delar av dagen spenderades först i byn där vi gick runt i lite affärer och sen tog en långlunch. Därefter blev det eftermiddagscykling!

Det löper en flod i dalgången som vi cyklade jäms med ungefär 15 km åt ena hållet och sen vände vi tillbaka till byn igen. Kändes lagom som återhämtningsdag och ändå tillräckligt långt för att trampa ur benen lite.
DSC_3116-1
DSC_3119-1DSC_3132-1DSC_3157-1DSC_3145-1
#orangeisthenewblack…. Crescentkläder med Swedbank POC-hjälm + castellihandskar ger verkligen en komplett orange utstyrsel. Jag tycker ändå det fungerar utan att bli för clownigt. Man sticker ju ut i alla fall och det matchar ju cykeln väldigt bra! Pluspoäng!

Vad det blir för cykling idag vet jag inte, men tanken är att försöka rulla upp för något berg om benen orkar. Kanske Col de Glandon? Och Alpe d’Huez därefter? Eller bara en av dom? Eller ingen? Jag vet inte, det får bli ett spontanbeslut, vi får se åt vilket håll cykeln svänger helt enkelt. Det är ju semester så då är det skönt att ta det lite mer som det kommer!

Mont Ventoux – The long story

Mont Ventoux går att nå från tre håll, det tvistas om vägen upp från Bedoin eller Malaucene är tuffast. Jag följde ett GPS-spår för Gran Fondo Mont Ventoux och det visade sig att den gick upp via Malaucene. Redan när man är flera mil från berget så sticker dess storlek och topografi som är rätt utmärkande i jämförelse med andra berg runt omkring ut rejält (toppen är det där vita i bakgrunden av det gröna berget).
DSC_2847-1
Jag cyklade från en liten by vid namn Beames d´Venise och mot Malaucene och början på stigningen. Startpunkt för GF Mont Ventoux alltså!
DSC_2853-1
Tyvärr hade jag inte gjort min läxa riktigt innan för GPS-spåret tog en liten omväg via några små byar och vips hade jag nästan 1000 höjdmeter på GPS:en redan innan jag nått Malaucene. Därefter började den 21 km långa stigningen upp mot Mont Ventoux! Denna legendarisk klättring som jag egentligen tänkte ta mig an förra året, men då var jag förkyld när jag var på semester i området.

21 km, 1558 höjdmeter och 7.5% i snittlutning… det låter väl egentligen inte så illa? Spontant tycker jag inte det, efteråt är jag mer skeptisk.
ventoux OLYMPUS DIGITAL CAMERAJag märkte ganska snabbt att det här inte var en bra dag, mina baksidor som ändå fungerat bra i berg strulade. Andningen låg i halsen och inte hade jag med mig min astmamedicin eftersom jag inte behövt den på ett bra tag (då glömmer man lätt bort den). Början av stigningen är förhållandevis snäll och 5-6% var inga problem att fixa. Sen började det jobbiga, långa bitar med 10% eller värre, km efter km.
DSC_2891-1 DSC_2915-1 DSC_2938-1 DSC_2945-1
Att det strular ibland när man anstränger sig rejält fysiskt är det ju inte så mycket att göra åt, det är ingen som har en toppdag varje dag. Däremot att ha en mer strulig dag när man ska cykla 21 km förhållandevis rakt uppför är ju ingen höjdare och inte direkt var man vill kämpa emot som spär på det jobbiga. Klättringen i sig är jobbig, man behöver inte fler saker som är jobbiga. Efter 12-13 km började det bli rejält tungt. Jag var tvungen att stanna med jämna mellanrum och andas. Släppa ner andningen, stretcha benen, sitta i diket och vila och så vidare. Efter cirka 16 km så kommer man upp på en alpstation där det tillfälligt flackar ut lite, sen är det 5 km kvar som är rätt branta och jobbiga. Här blev det riktigt tungt och många vilopauser. En av det bästa stunderna i mörkret är ändå när det är 3 km kvar och man kör runt hörnet och toppen torna upp sig förhållandevis nära (ändå 320 höjdmeter kvar här ungefär). Det är en underbar vy och riktigt häftigt att ha upplevt.
DSC_2952-1DSC_2959-1DSC_2947-1DSC_2966-1 DSC_2974-1 DSC_2978-1 DSC_2981-1OLYMPUS DIGITAL CAMERA DSC_2994-1
Att nå toppen efter så mycket möda är ju magiskt, helt fantastisk. När det var 7 km kvar var jag helt klar med att jag skulle kliva av. Det lät ungefär såhär i huvudet “det går inte, det är för långt kvar, jag orkar inte, benen fungerar inte, jag kan inte andas, jag lägger gps:en i bilen, jag tar taxi hem, jag rullar ner för stupet för ingen kommer ändå märka att jag är borta, jag låtsas som att jag aldrig försökt ta mig upp så får ingen något veta” och så vidare, sen tänkte jag ganska snabbt att när kommer jag vara här igen? Antagligen inte de närmaste åren, hur länge skulle jag inte ångra mig om jag klev av? Även fast jag bitvis behövde stanna och andas var och varannan km så var det värt det, alla dagar i veckan! Titta på utsikten och landskapen liksom! Det är väl värt lite ångest för att få den?
DSC_3015-1 DSC_3046-1 DSC_3043-1 DSC_3031-1
Men helt ärligt människor, klättringen är inte så illa egentligen! Jag hade ju andra problem som spädde på, för en frisk och normalstark människa så är det jobbigt men inte övermäktigt. Det är ingenting, egentligen, vem som helst som klarar av att anstränga pannbenet kan ta sig upp! Men det gör ont, ganska ofta, men det får man tillbaka på toppen i form av fantastisk utsikt och sen får man njuta av en underbar utförskörning. Jag körde ner igen via den tredje vägen som går ner till Sault och där är stora bitar bara 4-5% (den snälla sidan om ni vill försöka er på klättringen men ha det lite snällare första 16 km, sista 6 km är samma som från Bedoinhållet).

Någon som är sugen? Just do it! Packa ner cykel och tant och dra iväg, ett minne för livet, lätt!

Tips: En bra sida som beskriver alla tre klättringarna upp till Mont Ventoux!