Gran Fondo New York coming up

Nu är det bara en dag kvar tills det är dags för att cykla Gran Fondo New York för första gången. Tyvärr har väderprognosen ändrats lite från strålande sol och inga moln till lite regnstänk på morgonen och lite mer moln under dagen. Det ska fortfarande vara väldigt varmt, redan 15-17 grader klockan 7 på morgonen när starten och går och upp emot 25 när det börjar närma sig målgång så det kommer inte göra så mycket om det regnar lite. Igår hämtade jag ut mitt startkit och den obligatoriska Gran Fondo-cykeltröjan som man MÅSTE cykla i. Det kan man ju tycka vad man vill om, men den är rätt snygg så det känns helt ok. Jag köpt till en matchande vindväst för att se lite enhetlig ut och det känns rätt så skönt nu när det eventuellt ska regna vid start, då är en väst perfekt. DSC_7545-1 Loppet är 100 miles, det vill säga 160 km och det är ~2500 höjdmeter vilket känns sådär lagom jobbigt. Jag känner mig fortfarande extremt luttrad efter Haute Route så jag tycker allting under 3000 höjdmeter är “ingenting”. Fast innerst inne vet jag ju att 2500 höjdmeter är ganska mycket och det kommer kännas det med, men det blir kul.

Längsta klättringen, Bear Mountain, är “bara” 6 km med snittlutning på 6% så det känns sådär lagom. Den klättringen är dessutom ganska tidigt i loppet vilket är skönt. Sen går det mest upp och ner så det känns som om det kommer vara få platta partier om man kollar höjdprofilen. Man kommer få jobba hela tiden alltså, kan bli jobbigt med andra ord (det blir det nog oavsett eftersom det ju ändå är 16 mil men ändå).

Jag har ingen aning om man kommer cykla i spontanklungor eller om det är mer solokörning som gäller, jag antar att det lär visa sig efter ett tag. Eftersom det är så mycket upp och ner så känns det som om man kommer hamna själv en hel del. Men det lär ju visa sig om inte annat. KUL ska det bli oavsett. Course_Guide_2015_REV4-noguides One day to go…

Pearl Izumi MTB med dubbelpunka

Igår körde jag premiärupplagan av Pearl Izumi MTB Skandisloppet, 50 km MTB stod på schemat. Eftersom jag försöker cykla förhållandevis soft nu för tiden så valde jag motionsklassen och inte tävlingsklassen, och tur var väl det med tanke på hur loppet utvecklade sig.

Det var regn i luften vid start men förhållandevis varmt så jag funderade länge på om jag inte skulle skippa armvärmarna men till slut fick dom följa med ändå. Tänkte att det kanske är bra skydd för huden om jag kör åt helvete, risken finns ju på MTB-lopp.
DSC_6768-1 DSC_6784-1 DSC_6814-1
starten-1 DSC_6843-1 DSC_6855-1

Efter lite svängande genom stan så gick vägen ut i skogen och på stigar. Det var många som punkade i början och jag kände mig nöjd som slapp, då visste jag ju inte att det snart var min tur. Det blev en hel del trafikstockning i början men sen släppte det upp och man kunde sträcka ut och cykla på i sitt eget tempo.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efter cirka 10 km kommer dagens första punktering, jag lever i förnekelse ett kort tag och cyklar vidare men till slut går det inte mer. Bakhjulet fladdrar omkring och beter sig så det var ingen mening att försöka cykla vidare, lika bra att fixa punkan. Jag byter slang, det går inte sådär jättefort som det brukar, tror jag blir stressad av alla som cyklar förbi på stigen. Gör inget bra jobb alls i att rensa däcket, det kommer nog in mer skit än vad jag lyckas peta ur. Drar i alla fall i två CO2-patroner och kommer sen äntligen iväg igen. Tyvärr har många passerat och det blir trafikstockning genom hela stigpartiet och rätt så tråkigt med mycket av och påstigningar i väntan på att andra ska ta sig upp/ner.

Märker tyvärr efter någon km att det inte är mycket luft i bakdäcket, i depån efter 17 km lyckas jag hitta en pump och kan pumpa upp däcket. Sen är det dags för Sunnerstagropen och en jättebacke uppför, här var det ingen som cyklade hela vägen. Eliten passerar och såklart cyklar dom upp, även om en kille hoppade av en snabbis, men det kändes verkligen vilken enorm skillnad det är på elit-herrarna och oss motionärer som är ute och flanerar lite stillsamt.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Cyklar på hur som helst, varv 1 avverkat och ut på varv 2. Mycket mindre folk nu och alla passager där man behövde stiga av och gå för det var folk i vägen går mycket smidigare nu. Jag kan cykla både uppför och nedför på ett annat sätt när ingen är i vägen. Tyvärr börjar benen känna rätt mosig sen igår och energin håller verkligen på att rinna ur. I sista depån så fyller jag på rejält och ger mig ut på sista milen.

Tyvärr går luften ur totalt, både ur mig och bakdäcket, när jag punkar för andra gången 5-6 km från mål. Jag har ingen slang kvar, inga patroner utan bara en värdelös liten handpump som inte skulle göra så mycket nytta. Det finns ingen support längst banan så jag bestämmer mig bara för att cykla på, hur svårt kan det vara? Visst finns risken att däcket kränger av men jag försöker ta det lugnt.

Sista delen av loppet är en pina, det går sjukt långsamt på asfalt/gruspartierna eftersom jag inte har någon luft i däcket, i skogen blir skillnaden i hastighet mindre. När jag väl når slottsbacken för andra gången så har jag knappt någon energi för att cykla upp men lyckas vingla mig hela vägen i mål.
DSC_6885-1 DSC_6894-1 DSC_6909-1
Sjukt besviken med dubbelpunkan, luften gick liksom ur efter den andra och sen blev avslutningen mest plågsamma. Jag körde CykelVasan 90 km på 3.44 och det här på 50km tog 4.07… så ja, det var en aning mer tekniskt och mycket mer stig såklart, men det gick sjukt långsamt sista delen och punkteringarna tog både för mycket tid och energi. Lyckligtvis var jag i motionsklassen så det spelar faktiskt ingen roll hur lång tid det tog, vilket kändes skönt.

Man får ändå vara nöjd med helgens bedrifter och börja ladda om för Gran Fondo New York på söndag, helt sjukt att det är dags om bara några dagar.
DSC_6938-1

GFNY HERE I COME – Eller hur hopplös är jag egentligen?

https_proxyNär grupptrycket blir för stort och entusiasmen blir för kraftig så är det ungefär noll procents chans att jag ska ta ordet nej i min mun. Det händer ju bara inte.

GFNY

Så, let’s let’s let’s! Nu har jag alltså bokat mig en plats till Gran Fondo New York den 17/5 i vår! Jag har bara varit i USA en gång och då på andra sidan i San Fransisco så det ska bli roligt att se New York. Jag är ingen USA-fantast (fråga min syster om New York så ska ni få se på annat) men tycker ändå att USA och New York definitivt kan vara en plats väl värd att besöka! Sen att cykla loppet är ju såklart den stora höjdpunkten!

Det blir långweekend (väl tajmad med Kristi himmelfärdsdag) så 4.5 dagar på plats i New York kostar bara 1 semesterdag och “lite” pengar (så dyrt var det inte faktiskt). Flyget kostade faktiskt “bara” 4200 t-o-r vilket känns väldigt prisvärt för ett atlantflyg!

KUL KUL KUL KUL KUL KUL KUL KUL kommer det bli alla fall!!!
GFNY-start-at-bridge-e1398798953974

Bellmanstafetten med jobbet!

Idag gjorde jag ett mycket sällsynt gästspel i löparspåret, eller löparspåret befinner jag mig utefter ibland, men ett lopp har jag nog inte sprungit på typ två år eller något, minst. Annars har jag faktiskt sprungit säkert 8-10 gånger i sommar, det känns som något slags rekord. Mitt lag hade startnummer 2444 och den sista sträckan (nr 5) var min!
DSC_0225-1

Jobbet hade inte mindre än 5(!) lag anmälda så det kändes givet att vara med såklart. När jag såg vädret med mulet och regn på förmiddagen så ångrade jag mig lite men väl på plats så sprack det ju upp och då kändes det ändå som en ganska rolig idé.
DSC_0226-1
5 km var det ju bara, jag var anmäld som sista man i mitt lag så jag hade en hel del väntan innan det blev min tur. Jag vet inte hur det gick till, men mitt lag växlade typ sist(!) till mig. Vi kanske hade max 10 lag efter oss vid sista växlingen, enligt hemsidan var det 1190(!) lag på plats. På bilden nedan var det ungefär 40 minuter kvar tills det var min tur att starta och då hade andra lag redan börjat gå i mål(!).

DSC_0234-1
Jag vet inte hur vi lyckades, inte för att det egentligen spelar någon roll, men Bellmanstafetten känns som en så oskyldig grej så det kändes skumt att vi skulle vara så himla långt efter bara för att några av de som sprang i mitt lag inte var i superform. Det var ju ingen som gick, alla klarade 5 km på runt 28-38 minuter men ändå så var vi hopplöst avhängda av i princip allt och alla när jag fick stafettpinnen i handen.

Tävlingsmänniskan i mig kände ju visst vemod när jag stod där och väntade på pinnen och minuterna tickade på och övriga lag gick i mål. Men jag var ju inte där för att tävla eller högprestera på så sätt. Utan snarare för att ha det roligt med mina kollegor, så det där vemodet gick snabbt över och så fort jag började springa så var det ju roligt (eller roligt kanske är fel ord).
45DAB431-5DA5-43D5-A623-06925BEB92A5

Tyvärr är jag inte tillräckligt löptränad för att orka springa 5 km i högt tempo, jag skulle önska att jag var det men cyklingen räcker inte till för min del på den fronten. Jag hade en eminent snittpuls på 182(!) och en maxpuls på 192(!) och då tog det ändå höga 27 minuter för mig att orka runt 5 km. Kanske inte ens behöver nämna att det var svinigt jobbigt? Ensamt var det också, typ ingen kvar, blev omsprungen av en herre som tyckte det var tråkigt att dom höll på rigga ned musiken/högtalarna, jag höll andfått med honom och sen sprang jag om en dam men utöver det så var det helt tomt där ute. Bara för att spä på “misären” lite extra så började det även regna under sista sträckan, men det gjorde faktiskt inget, man blir ju jättevarm av att springa.

Nästa gång ska jag önska en tidigare sträcka så jag slipper springa helt ensam i alla fall. Förstasträckan kanske vore något? Men ärligt så tror jag det gjorde minst för mig att ta sistasträckan, tror det hade varit värre för mina kollegor som aldrig sprungit något lopp innan att gå miste om stämningen som blir när man är omgiven av många andra. Det kanske man bara får unna dom helt enkelt och tänka att det blev ju ett rejält träningspass oavsett hur många jag hade omkring mig? Kul var det faktiskt också! Jag borde spring fler lopp, det är jobbigt men roligt, faktiskt!

Race report: CykelVasan 2014

En kort race report från dagens bedrifter i Vasaloppsspåren! Uppstigning vid 5, det var faktiskt inte så illa. Jag brukar gå upp 6 till vardags så 5 är inte hela världen då. Eftersom jag hade starttid redan 08.50 och bussen mellan Mora och Sälen (starten) sades ta 2h allt som allt så ville vi komma iväg redan runt 6. Anders startade 20 minuter efter mig och Daniel ytterligare 20 minuter till så vi gjorde sällskap. trio
Innan avfärd i Mora, i systemetpåsen har jag inte Jäger+RedBull som sportdryck utan frukost och lite övrigt som jag inte vill sitta med i ryggfickorna under bussresan.

Logistiken runt att packa in cykeln i lastbil, ta bussen till Mora, få cykel från lastbil gick HUR smidigt som helst. Lastbilarna var uppmärkta med nummer och anlände bara 5-10 minuter efter bussarna. Det var verkligen klockrent.

Sen lite väntan och dags för avfärd, kändes lite sorgligt att vinka adjö till pojkarna och gå mot startfållan helt solo. Dagens “thing” var att hålla undan för Anders, vi både var överens om att det skulle vara en redig bedrift för honom om han kom ikapp och ett redigt nederlag för mig!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Starten gick, innan dess hann även en herre kissa mitt i startfållan, fräscht. Ingen ansats att gå till sidan åtminstone, utan mitt i smeten! Tur att man aldrig som kvinna kan få ett sånt infall.

Jag hade underskattat första backen, efter någon km så började det kännas jobbigt att det aldrig lättade. Jag cyklade om många i början, en hel del cyklade snart om mig igen. Det var verkligen en lättnad när det släppte. Sen körde jag på som bara den, det gick utför långa bitar och var fin skogsväg. Jag körde en lång stund bakom herrarna nedan på bilden som höll ett lagom högt tempo, tyvärr tappade jag dom någon mil senare i en längre uppförslöpa där jag inte orkade.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sen var det bara mata på, milen verkligen flög iväg. Terrängen var väldigt blandad. Det var faktiskt mer trixigheter än jag förväntat mig, jag förstår att människor som aldrig cyklat får problem med CykelVasan. Jag hade en snubbe i min startfålla i Converse som aldrig(!) cyklat typ innan och som fått en biljett genom jobbet för att dom sponsrar CykelVasan. Jag vet inte, kändes sådär ur säkerhetssynpunkt men kanske fungerar om det är ett fåtal. Honom såg jag aldrig under loppet i alla fall.

Vädret var perfekt idag, det regnade vid starten men slutade när jag drog iväg. Sen var det 7-15 grader under dagen men jag frös aldrig trots att jag bara hade tröja. Lång handskar däremot var superskönt för fingrarna.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Dagens “miffobild” … man får ju fixa dom själv när ingen annan ställer upp!

Målet var Sub4, det kändes lagom. Jag insåg snabbt att det skulle vara lugnt. Jag kom på idag att 4h är rätt kort tid, jag är ju van vid längre lopp och då tar kroppen slut rätt fort, 4h klarar man sig rätt bra under. Jag hade en dipp mitt i kanske, runt 5-6 mil när man körde runt Oxberssjön och det var sugande lervälling och sen var det uppför i 1-2 km och där höll jag verkligen på ett “stryka med”. Där fanns även “Preem Hill Sprint Race“, en sträcka på 200 meter (efter 500 meter rakt uppför) där man ska sprinta och snabbaste motionär (herr+dam) vinner varsin cykel. Jag hade tänkt hemma att, “shiiiiiit, vad jag ska sprinta där“. Jag orkade INTE ta i ett uns mer än att jag kunde ta mig levande upp för backen. Det var verkligen totalt pinsamt långsamt men efter 3h fanns det inga extraresurser för att sprinta att ta av.

Därefter började hemlängtan och när 25 km ungefär återstod så började “racet” på riktigt. Jag fick världens kraftkick och andra andningen kickade in i raketmode, jag körde om jättemånga och fick en liten svans efter mig. Sen kom 4 herrar som startat 10 minuter efter mig ikapp och jag lyckades suga mig in på deras rulle och herregud vilken körning det blev sista 10 km. Det var verkligen dagens roligaste bit, böljande upp och ner och man kunde nästan alltid trycka sig upp för småbackarna genom att utnyttja farten man hade.

Tyvärr drog dom ifrån mig sista km:er men då var vi ju typ i mål! Innan jag startade så sa min MTB-kompis Kålle att “3h45min går du lätt under” och det kändes av någon anledning som en skamgräns bara för det. Jag trodde ett tag när 10 km återstod att jag kanske skulle komma under 3h40min t.o.m men det hann jag inte riktigt.

Den officiella tiden blev 3h44min08sek… vilket jag är kanonnöjd med! I “hustävlingen” så blev det otippat jämt, Batman vann med 3h41min06sek, 30 sek därefter Anders och sen knep Andreas tredjeplatsen med 3h43 men jag lyckades knipa en fjärdeplats i kampen (dom är ju trots allt killar så det måste väl betyda att jag vann egentligen?). Kalle var snuddande nära på 3h44 och dom övriga lite längre därefter. Intressant att vi var så jämna runt 3h40min-strecket!
DSC_0217-1
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Cykeln var lätt skitig efter målgång, så även jag! Men vad gör väl det?

Jag tyckte CykelVasan verkligen levde upp till förväntningarna och jag ska absolut köra igen. Min startgrupp 12 var perfekt, det var i princip aldrig trångt. Jag körde ikapp folk från startled 8-11 (inte så många, 10-15 pers kanske) och blev omkörd av folk från startled 13-15 (50-100 pers kanske) vilket ändå betyder att det fungerar rätt så bra med seedningen. Terrängen var bitvis roligare än jag trott, mer bökigheter än jag förväntat mig och det var roligt. Visst är det tråkigt med lite asfalt men kör man 95 km så tycker rumpan att det är rätt så skönt med plan mark en stund!

Det var klockrent att köra med Crescentkläderna och POC-hjälmen, jag sticker verkligen ut och en herre som jag cyklade om nedför några gånger var mycket imponerad av min utförskörning (han körde ju om mig igen när det gick uppför). Det gäller ju att utnyttja det man är bra på, låta gravitationen göra sitt!

Status = NÖJD!