MTB-loppet Engelbrektsturen kanske vore något?

Jag fick hem mitt diplom från Engelbrektsloppet igår och med det så följde det med lite reklam för MTB-loppet “Engelbrektsturen“.
DSC_3242-1
Nej, jag bor inte i Timrå längre! Däremot kommer jag därifrån och kör alltid skidlopp under Timråflaggan som en “kul” grej!

Jag har inget annat MTB-lopp inplanerat, så varför inte? Slutet på juli är en ganska bra period också, det är semester, jag är inte bortrest någonstans, Norberg är bara 20 mil från Stockholm och ännu närmare från Landet (12-15 mil kanske) och 80 km är lagom långt. Dessutom gillar jag Norberg skarpt efter mina tre Engelbrektslopp så det känns som en given vinnare.

Vi får se helt enkelt! Jag hinner ju tyvärr inte köra någon Keps Cup som tänkt (alla 5 deltävlingar lyckas krocka med annat) så det vore roligt att få in någonting med MTB i schemat. Det blir ju långtråkigt om man bara ska cykla landsväg och tempo……

Några sista ord om Vasaloppet

Jag inser väl att jag måste bjuda på några ord om nederlaget fast jag egentligen inte alls känner mig speciellt sugen på det. Dålig egenskap det där med att rycka på axlarna alldeles för lättvindigt och bara gå vidare utan att bearbeta riktigt först. So, here goes!

En DNF, är det ett nederlag? Egentligen? Jag vet inte, är man inte kry så är det väl egentligen bara klokt. Det är ju vad alla kommenterat efteråt indikerar också, men känslan i kroppen blir ju inte “guuuuuud vad klok och duktig jag var nu” utan snarare något i stil med “men herregud vad sopigt att inte kunna hålla sig kurant till just den här himla dagen“.

I vanlig ordning var upp innan 5 för att försöka hinna ner till starten i god tid, för andra året i rad misslyckades det helt. Ungefär 6.20 närmade jag med startområdet och då var det såklart redan knökfullt. Jag skäms lite för att erkänna det här och normalt brukar jag aldrig tränga mig, men för andra året i rad lyckades jag lite snyggt manövrera mig nästan längst fram i starten. Det finns såklart inga lediga spår att lägga skidorna i där, men lägger man dom bara mellan spåren så brukar en lucka öppna sig bara några sekunder efter starten gått. Funkade i fjol, funkade i år! Det kanske är den karman jag fick tillbaka sen? Välförtjänt i så fall!

Jag hade känt mig lite sliten och hängig i veckan innan, men tänkte ärligt att det inte var någon fara. Tänkte snarare att, “jag känner bara efter lite för mycket nu när loppet närmar sig“. Det kan man ju normalt göra som nervositetsreaktion.

Starten gick, 3 km´s backen kommer, det är aptungt, det är förhållandevis fritt på folk så det går ju att ta sig upp med god fart men det var riktigt jobbigt. Jag känner mig själv och min kropp ganska väl och sådär jobbigt och sådär hög puls ska den där backen inte ge. Jag ska fixa 25 minuters lite mer intensivt jobb utan att hålla på att dö med skenande puls. Sen blev det liksom aldrig bättre. Försökte mata på till första depån, tänkte många gånger att jag kommer nog få kliva av snart. I Smågan tänkte jag att “jag kan ju för f´n inte kasta in handduken efter bara 9 km, kamma dig för f´n“. Till Mångsbodarna var det ytterligare 15 km och det kändes ganska snart efter att jag lämnat Smågan att jag borde nog ha klivit av ändå när jag hade chansen. Sen var det bara jobbigt. 14 km, “herregud, varför klev jag inte av?“, 13 km, “det kommer ta 2 timmar det här“, 12 km, “undra om räddningspersonalen utefter spåren kan skjutsa mig tillbaka”, 11 km, “herregud, kan det aldrig ta slut”, 10 km, “skjut mig, snälla“. Sen höll det på sådär, någon gång tänkte jag till “men sluta gnäll, hur jobbigt kan det vara?” men det var ungefär sådär jobbigt det var så det var inga tankar som direkt bidrog till att känslan förändrades.

När jag efter sju svåra år nådde Mångsbodarna helt slut så var det ett extremt lätt beslut att kliva av! Hade det varit 1-2 mil kvar så hade jag kanske kunnat plåga mig själv lite mer, men att åka nästan 7 mil till i det här skicket var inte att tänka på. Det var för mycket kvar helt enkelt. Jag åker dessutom BARA Vasaloppet för att jag tycker det är roligt med skidor, hade det varit ett cykellopp, en tävling eller något som betytt mer att slutföra så kanske risken att dra på sig något rejält överskuggats av känslan av att slutföra. Nu var det bara inte värt det. Åka Vasaloppet, sjuk och plågad, och gå i mål på typ 13-15 timmar ger mig absolut ingenting.

Såhär i efterhand så var det nog ändå rätt beslut, men man tänker ju alltid “tänk om jag bara försökt lite till“, men det hade inte gett något. Jag tycker inte att jag har något att bevisa för mig själv i det här sammanhanget så just det faktum att inte slutföra just Vasaloppet i år är ingenting som i längden kommer störa mig.

Vad jag däremot vet är att nu blir det inga fler Vasalopp på några år. Det är för kostsamt och en för riskfylld månad, februari är verkligen en sjukmånad och har man kollegor med barn som smittar till höger och vänster så är risken för att stor att man själv åker dit. Nästa år väljer jag nog Engelbrektsloppet och något annat mindre lopp i närheten av Stockholm. Kanske Stockholm Ski Marathon om dom lyckas få snö nästa år, i år blev det ju inställt. Men Vasan kostar alldeles för mycket i förhållande till vad den smakar (även när man tar sig i mål).

Men nu glömmer vi att det här ens hände och blickar vidare mot ny äventyr. Lite klyschigt kanske, men jag säger som Laleh, “just because it’s black in the dark doesn’t mean there’s no color“. Jag hoppas kanske kunna träna igen lagom till helgen i alla fall, vi får se. Längtan till att cykla finns där i alla fall!

Vasaloppet – Följ mig här

Edit 12.30:
Redan i Mora så ni kan sluta heja nu!! Men tyvärr inte helt av egen maskin.

Pulsrusning i första backen som jag aldrig återhämtade mig ifrån. Försökte ta det lugnt men så fort det gick uppför så skenade pulsen så när jag nådde Mångsbodarna efter bara 24 km på nästan 3h helt slut så var det bara kliva av!

Har känt mig halvrisig i veckan men trodde inte alls att det var någon fara men det var det väl då! Surt sa räven och två av tre vasaloppsförsök har slutat med förkylningsnederlag så det är väl inte meningen att jag ska köra Vasan helt enkelt! Att inte gå i mål på just Vasaloppet stör mig inte så mycket egentligen, även om det såklart är supertråkigt. Men man blir sjukt besviken när man ställt in sig på att åka och på att det kommer bli en härlig dag i skidspåren så blir det bara skit och smärta istället. Tråkigt när man ställt in sig på annat.

Tog en sväng förbi Sollerön på väg från Mora för att insupa lite cyklingsatmosfär som tröst. Det kanske hjälpte lite!
——————————–

Under Vasaloppet går det att följa min framfart på två ställen, inte för att jag tro att det är så många som tycker att det är speciellt intressant. Men gör man det så finns det möjlighet.

Antingen via Vasaloppets egen tjänst:
http://results.vasaloppet.se/2014/?content=detail&fpid=search&pid=search&idp=999999167888590000193912&lang=SE&event=ÖSS_9999991678885900000002FD

Eller via min egen trackingtjänst här:
http://www.greenalp.com/RealtimeTracker/index.php?viewuser=aikarro&guestpassword=track85

Jag har mobilen med mig och GPS:en igång så det är därför det går att spåra mig lite mer exakt på det sättet. Där kan man även skicka meddelanden som går direkt till mig och få fram lite annan data som Vasaloppet inte bjuder på.

För att jämföra med i fjol så såg det ut såhär:
os2013_res
Som sagt så gör sämre före i år att jag hoppas på att åtminstone ta mig under 10 timmar, I will do my best! Bara jag kommer i mål och det inte är allt för dåligt i spåren så kommer jag vara nöjd! Jag satsar helt klart mer på njutning och mindre på tidshets på det här loppet!

Vasaloppsdags

Imorgon är det äntligen dags för årets insats i Vasaloppsspåret, det blir för andra året i rad en start på Öppet Spår, 90 km från Sälen till Mora! Vädret kommer tyvärr skifta helt, just nu njuter vi av mängder av snö och en ganska idyllisk tillvaro. Men inte imorgon inte
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För nu kommer värmen och regnet! Idag har det varit runt 1-2 minusgrader uppe på Sälenfjället och runt 0 eller kanske 1-2 plusgrader och halvregn nere i Sälenbyn. Natten bjuder på 0 till -2 grader och sen blir det 0-5 grader hela vägen till Mora och en del regn väntas.
oppetspar1_362x204

Suck, men vad ska man göra då? Det går ju inte att påverka vädret, det är bara gilla läget antar jag. Det är ju inte snöbrist så det kommer inte bli en repris på Engelbrektsloppet. Tack och lov! Då hade jag gått och slagit huvudet i väggen hårt. Det kommer inte finnas spår varken utför eller nedför, men det stör mig inte så mycket. Jag åker ganska bra utför utan spår och uppför saxar jag mest för jag är för svag i överkroppen för att staka så det gör inget om det är spårfritt.

Vi kommer ju inte behöva frysa i alla fall, alltid något! För att ge mig själv en liten chans att prestera någonting som ens kan liknas vid en ok tid så har jag för första gången någonsin vallat mina skidor. Jag hoppas det ger en liten skjuts i det blöta och tröga föret som lär bli imorgon.
DSC_2932-1
Köksvallning, man får ta vad man har!

Att slå fjolårets fin fina tid på 8.45.48 är nog bara glömma! Jag hoppas och håller tummarna för att jag åtminstone lyckas ta mig under 10 timmar, men i det här vädret så vet man aldrig. Jag är egentligen nöjd bara jag kommer i mål, men en lite bra tid är ju ändå rolig att ha!

Äntligen: Rapport från Engelbrektsloppet

En “kort” rapport från Engelbrektsloppet kanske vore på sin plats, jag har ju svårt för det här med kortfattat så det blir nog antagligen jättelångt istället.

Provåkningen av banan dagen innan visade ju tyvärr på hur katastrofalt dåligt underlaget var och att vakna upp på morgonen till regn gjorde ju inte humöret bättre. Jag kan inte påstå att jag sov vidare bra heller på hotellet i Avesta. Hotell och “dubbelrum” är verkligen för mig en gåta, 2 stycken 90-sängar bredvid varandra är inte en dubbelsäng!! Försöker man sova bredvid varandra hamnar man i någon slags springa som lätt blir större och större tills man ligger på golvet. Nu var sängarna dessutom klädda med hala lakan så det kändes som om man gled omkring när man försökte sova. Gnäll gnäll gnäll gnäll (jag vet), men det störde min nattsömn faktiskt.

Regn och dålig sömn till trots så lättade humöret när regnet i Avesta övergick till snö i Norberg som faktiskt bara ligger ynka 15 km bort!
OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag ställde mig relativt långt fram i starten och ganska snabbt var vi iväg.

Banan bestod av transport till “varven”, 3-varv (med en liten loop och en stor loop på varje varv), en extrasväng på 3 km och sen transport tillbaka mot mål.

Transporten gick lugnt och sakta, tyvärr var underlaget dåligt redan nu och det var lätt att inse att det inte skulle bli bättre allt eftersom. Ganska tidigt i stora loopen på första varvet fick jag syn på en av veteranerna (20 körda lopp) med knallgul nummerlapp. Gubben var säkert över 70 och stapplade fram och det såg inte ut att gå speciellt fort alls. “Honom ska jag väl kunna köra om“, döm om min förvåning när gubben inte alls kom närmare. Jag hade sikte på honom i säkert en 15 minuter men avståndet snarare ökade än minskade. Det var bara inse att “det är väl ungefär sådär jag ser ut också då“. När den längsta klättringen på 1,5 km kom så lyckades jag ganska snabbt gå om honom äntligen! YES!! Jag insåg ju dock direkt att “det kanske inte är så mycket att hurra för att du lyckats hänga av en pensionär i den mest fysiskt ansträngande biten av banan. Han får ju en hjärtattack om han tar i här“.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Första varvet avklarat på stapplande ben….

På andra varvet var underlagt än sämre, spåren var obefintliga bitvis. Här började det även brännas för att eliten skulle komma förbi för varvning. Engelbrektsloppet har ju en elitklass med ett tiotal startande som samsade längst banan med oss andra. Precis när det är dags för den stora loopen på andra varvet så börjar funkisarna skrika “in till höööööööger, nu kommer dom” och jag lyckades bli varvad på banans trängsta passage. 2 spår + 2 mötande spår och när alla motionärer skulle in till högerspåret så blev det omedelbar korvstoppning för oss. Det var ändå roligt att bli omkörd av ett gäng som onekligen vet hur man åker skidor! Andra varvet försvann snabbt annars, jag var nog mest på mitt “happy-place” och funderade på annat.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Ut på tredje och sista varvet, såhär såg spåren ut när dom var “bra”!

Cirka 18 km kvar av loppet när sista varvet påbörjades! Nu var underlaget katastrof, det saknades spår på stora bitar och det var mängder av stenar och grus i spåret. Som tur var så var det lite åkare ute nu, många hade redan avverkat sina 3 varv och gått mot mål. Jag körde en hel del i mittspåret för högerspåret var icke-existerande. Det var ganska segt här, jag började bli irriterad på underlaget. Fram till 1,5km´s klättringen så körde ganska många om mig, när jag kom fram till klättringen så verkade alla ha hamnat i trans dock för det gick ett långsamt långsamt “zoombietåg” till höger och jag valde att inte följa strömmen utan gick i mitten och tog mig förbi säkert 20-30 personer på vägen upp, energinivåerna var det inget fel på liksom.

Efter klättringen så gick det nedför i 2,5 km och där plockade jag antagligen lika många människor för folk är verkligen urkassa på att åka längdskidor utför. Jag tänker att “här tjänar man ju tid gratis” och står gärna på och hoppar mellan spåren för att undvika att köra ner folk. Dom flesta ställer bara ut skidorna i mitten av spåret och plogar sig sakta nedåt.

Vid sista vätskekontrollen avslutade jag med att hälla ut en mugg blåbärssoppa över ansiktet. Jag blev väl lite för exalterad och försökte dricka snabbare än munnen hann med. “Det göööööör inget” utbrast en funktionär som stod och tittade på mig, “nej, jag ser väl redan ut som skit så det är säkert bara passande” tänkte jag men sa något trevligare tillbaka.

Ungefär nu hade 5 timmar passerat och här gick proppen! Energin i kroppen tog lite slut och 2 muggar blåbärssoppa x 5 hade tagit slut. Jag vet precis hur jag blir när det här tillståndet infinner sig. Jag blir ganska sur, eller sur kanske är ett starkt ord, mer less och tyst kanske. Ledordet till mina cykelkompisar brukar vara “när jag slutar prata så är något fel” och det fungerar lika väl på skidor.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Ni kanske tror att det där är ett leende, det är snarare ett psykotiskt “snääääääälla ge mig lite riktiga spår FFS“..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Uppvisning hur man rent tekniskt INTE ska åka skidor.

Nu var det dags att åka extrasvängen och sen mot mål och jag peppade mig med att “här har ju alla bara åkt en gång så här är det säkert bättre spår“. Men tjena, det var snarare tvärtom. Spåren var som bortblåsta, sönderkörda, grusiga, grunda och kanter saknades helt. Benen for all världens väg varje gång man försökte trycka ifrån, det gick verkligen inte att hålla ihop benen (ett extraknäck på Malmis hade passat sig väl vid den tidpunkten). Det var verkligen jätteenerverande och 7 km till på det här underlaget kändes inte kul. Här stod jag även på näsan på helt platt mark (de flesta av mina skidvurpor förekommer på platt mark, mycket märkligt).

Efter cirka 3 km kom jag dock på att om man stakar och inte diagonalar så håller sig skidorna kvar i “spåren” lättare trots att kanter saknas. Problemet var bara att det inte fanns energi att staka i 4 km. Efter cirka 1,5 km´s stakande så ropar en tjej bakom mig “tror du vi orkar staka hela vägen till mål“, “jag hoppas det” svarade jag men tänkte “men tjena, inte en chans“. Det sved i bålen och när 1,5 km återstod av loppet och det dessutom gick lätt uppför så gick det inte att staka mer. Det blev katastrofal diagonalåkning sista biten och upp på målrakan var jag väldigt glad över att loppet snart var över och jag slapp sladdra omkring.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Lätt stirrig direkt efter målgång… lite “hög” kanske!

Jag tycker ärligt att Engelbrektsloppet borde skämmas lite som släpper iväg folk i de här förhållandena, det var katastrof. Mina skidor ser för hemska ut och behöver antagligen slipas om för att återhämta sig från det här “stenrallyt”. Argumentet “det var så bra som det kunde bli med tanke på förutsättningarna” tycker jag inte håller. Jag kommer mer än gärna tillbaka och kör i normala förhållanden för loppet är bra och den vanliga bansträckningen är väldigt rolig och utmanande men aldrig mer i sånt här före. Det var förvisso lite roligt ändå men skidglädjen förtas när det är så himla uselt.

Det blev i alla fall ett bra LSD-pass och väldigt bra bålträning! Förhoppningsvis blir Vasaloppet lite lindrigare efter det här! Tyvärr kommer det inte gå att träna något mer innan dess för Stockholm är ju helt bart, riktigt tråkigt och 95 km skidor är tyvärr allt jag lyckats skrapa ihop i år. Men, bättre än ingenting men kanske inte riktigt vad jag hoppats på. Jag gillar ju att åka skidor liksom! Det är därför jag håller på, jag gör ingen klassiker eller så. Men nu kan jag väl fokusera mer på att cykla närmsta två veckorna då, inte fy skam det heller.

Det ryktas dessutom att en ny cykel dimper ner i brevlådan(!) vilken dag som helst…..