Torsdagstur med Rejlers/StockholmCK

Bara för att reda ut saken så kan jag informera om att RCT = Rejlers Cycling Team och detta är egentligen “bara” ett gäng som tycker om att cykla tillsammans (ingen klubb). Ur detta har SCK = Stockholm CK bildats, som en riktig cykelklubb. Jag har ju medvetet inte cyklat fort i år, så det är först nu jag försöker smyga igång med det. Ni kan ju ana hur det är att försöka cykla fort med andra som cyklat hårt hela säsongen.

I går var jag ute med gänget för lite backträning ut mot Tyresö. Alla som känner mig vet ju att backar inte är min specialitet. Ni kan ju gissa hur det gick när jag dessutom dök upp på träningen redan toksliten i benen efter MTB både måndag och onsdag och RCT-kräksträning i tisdags. Ja, jag ska skärpa mig, max en sån här träning i veckan tills jag har blivit lite starkare och återhämtar mig från hårdkörning fortare. Nu är jag för ovan och det sliter för mycket och slitna ben gör ingen glad på en hård träning.

Jag hade ingen aning om vart vi skulle köra och kände väl aldrig igen mig under turen för den delen heller. Det som är fördelen med GPS, kan man kolla efteråt var man egentligen varit och cyklat. Vi cyklade i alla fall ut i gemensam trupp mot Tyresö.
tyreso
Någonstans under uppvärmningen drogs tempot upp rejält och redan här så gjorde sig benen påminda men jag lyckades åtminstone med att inte bli avhängd redan på här. Men då ska också nämnas att uppvärmningen mera var av karaktär “uppvärmning”, det gick ganska fort bitvis alltså. Men jag lyckades i alla fall plocka ett riktigt rejält QOM mitt i detta. Det kanske var värt att klämma ur det sista i benen för det.
QOM
43.6 km/h snitt i över 3 minuter och det gick ju faktiskt bara utför sista biten. Eftersom mina ben redan var slut innan vi började så var uppvärmningen ungefär allt jag hade att ge. När vi stannade för att snacka igenom vad vi skulle göra, delade oss i två grupper och sen gav oss iväg i fritt tempot så startade vi med en uppförsbacke. Benen sa omgående “tack, men nej tack nu är vi för sura och trött” och jag tappade gänget redan här, efter typ 2 sekunder. Snopet och kanske inte jätteroligt, men jag tänkte att jag hittar dom säkert snart igen. Lyckligtvis hittade jag dom i en korsning några km bort och sen på vägen tillbaka så hade benen vaknat lite igen så då behövde jag inte cykla själv utan hade några andra som körde ungefär samma tempo. Lite bättre för självkänslan.OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Sen satte Sara Penton upp spurten på hemvägen och de flesta av oss åkte av en efter en. Personligen tycker jag bara det är en ära att bli avhängd av Sara så tack för åkturen, du är grym! Jag hade ju ingen aning om var jag var eller vart jag skulle men kunde ansluta med två andra som släppt och när vi kom ut vid Sköndal så kände jag ju igen mig och dom andra skulle också mot stan så vi kunde cykla hemåt tillsammans. Höjdpunkten på dessa rundor är ju att få runda av med lite stillsam stadscykling och känna sig nöjd över dagens bedrifter. Därefter är det ju fosterställning i badkaret i en timme innan man har återhämtat sig och återfått medvetandet.

Sammanfattningsvis en perfekt kväll om vi glömmer det faktum att benen var för trötta redan innan start! Men jag är återigen oerhört tacksam för att kroppen, knoppen och benen är med igen. Jag har inte cyklat vare sig hårt eller fort på så länge (över ett år) så det är fantastiskt att det fungerar igen och att det är roligt. Det är roligt att köra på gränsen, det är faktiskt roligt att till slut behöva inse att “nej, nu åker jag nog av” och se resterande av gänget dra iväg. Det är roligt att försöka jaga ikapp andra som släpper och så vidare, det var säkert över ett år sedan jag tyckte någonting sådant var roligt.

Sen är ju inte formen i paritet med RCT-gänget som ju drog runt VR på 7h45min, men så länge jag kan gå på träningar och cykla MED dom förhållandevis länge så känns det bara inspirerande. Den dagen jag börjar bli avhängd på uppvärmningen eller “uppvärmningen” så ska jag nog söka mig till ett annat gäng däremot.

Nu ska jag bara inte göra en Karro och bli för överentusiastisk…. tror ni det går?

Ännu ett besök på Fornstigen

Igår var jag ut och rastade Exan (landsvägshojen) så då var det inte mer än rätt att lilla Stumpan (MTB:n alltså) fick komma ut idag på en tur. Skulle gärna skrivit något om igår just igår, men jag hade fullt upp med att återhämta mig när jag kom hem.

Gårdagsturen bestod nämligen av 80 km kränkningsrunda med Rejlers Cycling Team/Stockholm CK så idag blev det som kompensation lite mer soft MTB-körande med Fredrikshof. Kan meddelas att vi är ganska glada dock, fast vi blir ifrånkörda (fast Herrarna nedan har fixat en punktering så jag ska inte säga att dom blev ifrånkörda).
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Men vad gjorde vi idag då om vi ska hålla oss till ämnet!
Jo, jag och Batman rekade Fornstigen i måndags och fann ju att spåret var väldigt torrt och fint så vi lockade med oss några Fredrikshofvare för en runda idag. 10 personer blev vi som körde 16.5 km av banan (det visade sig sen att vi tydligen alltid åkt fel och missat en bit tyckte några andra som kört där innan). När jag kollar HappyMTBs-turtips så visar det sig ju att personerna har rätt, fascinerande ändå att jag väl åkt där åtminstone 10 gånger och alltid missat den där biten. Men börjar man åka fel så är det väl lätt att fortsätta. Nästa gång får det bli rätt helt enkelt!

Oavsett så var det ännu en fin MTB-kväll, det gäller att passa på nu när det är så fint väder ute och fortfarande ljust så pass sent på kvällarna. Tyvärr blir det ju mörkt tidigare och tidigare så snart kommer kvällsturerna bli rätt så korta (eller med pannlampa). 1 2 4
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
3
OLYMPUS DIGITAL CAMERA 5
Jag lyckades vurpa både i måndags och idag, på samma sätt och därmed landade jag på exakt samma ställe som sist. Båda gångerna så har det varit brant uppför och jag har till slut haft så låg fart och inte hunnit klicka ur så välter jag istället. Båda gångerna åt vänster och båda gångerna en rejäl smäll på höften. Men vad gör lite blåmärken och blodvite (idag lyckades jag samtidigt skrapa upp armbågen och smalbenet)? Det hör ändå lite till att vurpa när man kör MTB, sannolikheten är betydligt större än på landsväg. Sen kan man ju göra tokvurpor och mer kontrollerade, jag tycker SPD-vurpor uppför ändå är relativt kontrollerat, men jag hade ju hellre fixat att cykla hela vägen upp.

Nästa gång kanske det går (platsen för måndagsvurpan var mest klantig, där cyklade jag obehindrat upp idag) men dagens vurpa gjordes upp för ett stenröse där det är rätt knepigt att ta sig upp. Men jag kom längre idag än i måndags, alltid något. Om någon vecka kanske jag tar mig hela vägen upp, man kan ju drömma i alla fall. Tills dess kan jag leva med lite blåmärken och skrapsår.

CykelVasan 2015: Vad hände?

Lika bra att ta det från början, MEN HERREGUD HUR SVÅRT SKA DET VARA?

För det första så tycker jag inte om min MTB längre (men det är en annan historia, men den har gjort sitt i min ägo). Jag rullade ensam ner till starten för dom jag bodde med startade senare och den enda som skulle startat med mig dök upp med halsont och fick tyvärr stå över. Trots att solen lös och termometern visade över 10 grader så var det svinkallt om händerna att rulla utan handskar ner från Lindvallen till Vasaloppsstarten, men utsikten var ju magnifik så varför klaga?
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Väl på plats så la jag min cykel i startfålla 12, hamnade förhållandevis långt fram så jag var nog lagom tidigt på plats. Sen blev det ett obligatoriskt besök i bajamajan (jag måste alltid gå på toa precis innan start, det är något psykologiskt, det måste göras bara).
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
När den långa långa långa kön avverkats så var det ungefär 15 minuter till start så jag bestämde mig för att gå och ställa mig i fållan bara, bättre att vara vid sin cykel när det börjar närmar sig än ute på fält. På morgonen hade jag behövt höja sadeln på väg ner mot start, men jag tänkte inte mer på det, jag trodde jag haft den lite för lågt bara.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Starten gick och mitt första mål för dagen var att ta det lugnt i den nästan 3 km långa inledande backen. Jag minns från i fjol att jag gick för hårt i början av backen och blev sedan omkörd av alla jag kört om i början av backen. Så i år tog jag det lugnt i början, men kände mig stark och pigg så efter ett tag kunde jag öka takten och backen gick mycket lättare i år än i fjol och det gick superfort att ta sig upp.

Tyvärr märkte jag redan här att sadeln gled ner och jag insåg snabbt varför. För när jag cyklade i förrgår så skulle jag höja sadeln lite, men jag lyckades inte stänga snabbkopplingen för egen kraft. När någonting som jag äger är skruvat för hårt så brukar jag alltid titta på min sambo med höjt ögonbryn och undra hur han tänkt nu? Han skyllde på EngelbrektsTuren och smuts i skruven och jag tänkte inte mer på det, vi lossade på skruven till snabbkopplingen (herregud, heter det så på sadeln ens #blondie?) och satte den på en nivå så att jag klarade av att stänga den själv. Jag insåg ju på CV idag att skruven antagligen var dragen så hårt för att sadel-j*veln åker ner annars. Jag stannade efter 12 km och höjde sadeln, men hade ingen insektsnyckel lättåtkomlig så jag tänkte att jag får gå in i depån om det fortsätter. Tyvärr gjorde de det… så i Mångsbodarna fixade (trodde jag) servicekillarna saken jättefort och jag kunde snabbt hoppa på cykeln igen.

Sen rullade det på bra, jag kände mig fortfarande pigg även om jag gick hårt och det var jobbigt för pulsen. Jag hade 2 minuter tillgodo i Mångsbodarna på fjolårets tid, tyvärr rök dom minuterna när jag var tvungen att stanna. OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Dagens enda fältbilder… är svårt att fota på MTB-lopp (speciellt eftersom man vill använda de flesta släppa-styret-stunder till att äta eller dricka något).

Efter ett tag så glider sadeln ner IGEN, “SUCK, är det jag som är för tjock eller var servicekillen väldigt svag?” tänker jag snabbt och inser att jag nog måste stanna igen för det fungerar inte att trampa fort när man inte kan utnyttja hela rundtrampet och alla delar av benmusklerna. Suck. Rullar in i depån i Evertsberg och basunerar ut att jag behöver hjälp, återigen är dom snabba och den här gången ber jag dom dra åt extra hårt. Tyvärr sätter jag sadeln lite snett och för högt (idag var jag nästan papphammar) men jag tänker att det får vara så till mål, bättre lite för högt än flera dm för lågt. Lyckas slå den förhållandevis rakt åtminstone, så det var alltid något. Återigen var jag 2 minuter före på min tid i fjol i denna depå, men dessa förlorade jag på stoppet.

Sen är det bara kötta vidare, tyvärr börjar jag känna mig spak och sliten. Jag kör ändå på och det svarar, men det är väldigt jobbigt, väldigt mycket mer jobbigt än vad jag minns det som i fjol. När jag passerar Hökberg så har jag en minut tillgodo på min tid från i fjol och jag inser snabbt att det här blir nog tufft att slå. Jag är väldigt sliten och i fjol var jag väldigt stark på slutet och lyckades avsluta i en väldig fart.

Jag försöker köra på så hårt det går men när 11 km återstår så ger jag upp, det går inte, jag måste släppa ner och återhämta mig lite om jag ska överleva. Det håller i sig tills ungefär 5 km återstår och då kan jag trycka på lite igen. Jag inser att det kommer vara på håret mot fjolårets tid och att det ska till en monsteravslutning om jag ska fixa det. Jag känner själv att jag inte har någon energi alls för en monsteravslutning.

Trycker på så hårt det går, rullar i mål på 3:45 och missar min tid från i fjol med 1 minut ungefär. Inte riktigt vad jag tänkte och det känns väldigt tråkigt men jag hade inte kunnat göra så mycket annorlunda. Eller ja, inte skruvat på sadelstolpsskruven i torsdags såklart, men det är ju lätt att vara efterklok. Ur kroppen fick jag nog ut max och hade jag inte behövt stanna 3 ggr och fixa med sadeln så hade jag åtminstone varit några minuter bättre än 2014, men nu ville det sig inte riktigt.
CV-1
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Vet inte varför jag ser så glad ut i mål? Kanske var tidsmissen inte så illa ändå? Jag är rätt besviken men ingen mening att älta det här, det är som det är. Tittar man på resultaten så tror jag att det var sämre förutsättningar för att cykla fort i år jämfört med i fjol. Såhär ser det ut för mig och det är ju ändå en ganska stor tröst:
CV-2014-2 CV-2015-2
Totalplaceringen är ändå över 700 nummer bättre i år och jag blev 48e kvinna i år mot 85 i fjol. Så jag tror att det var många som cyklade långsammare i år än i fjol och därför så anser jag mig väldigt nöjd ändå. Jag är starkare, lättare, i bättre form och allmänt så mycket mer “cykla-snabbt-inställd” nu än 2014 så det finns inte på kartan att jag skulle vara sämre om förutsättningarna varit identiska. Det var en lite annan bana 2014, mindre asfalt nu och det gör stor skillnad, en del säger att det var längre i år men det håller min Strava inte med om, men någonting gör ju att jag kan vara 1 minut långsammare än 2014 men 700 placeringar bättre.

Men nu ska ni få höra om vad dagens RIKTIGA utmaning var, bussfärden tillbaka till Sälen med Vasaloppsbussarna. Jag bor ju i Sälen under helgen, i fjol bodde vi i Mora och åkte därför buss på morgonen till starten och det fungerade över förväntan så jag hade inga andra förväntningar nu än att det här går väl snabbt och smidigt. Nu skulle jag alltså åka tillbaka till Lindvallen där jag bor. Det går smidigt att köa, snabbt, jag lastar cykeln på lastbil (bubbelplastad såklart) och det går smutt och sen hoppar jag på bussen. Tyvärr fanns det bara plats på våning 2 och näst längst bak men vad gör väl det tänkte jag. Vi sitter en kort stund och folk börjar klaga på att det varmt, ni vet “men kör då så vi kan få lite AC” och jag håller med för det är rätt varmt när vi väntar.

Bussen åker iväg, busschauffören förklara att det tar nog en stund innan det blir kallt på riktigt “ni är många och varma och det är mycket luft att kyla och bla bla bla“, men visst tänker jag, “han har säkert rätt“. Vi åker, busschauffören förkunnar att vi ska åka den “lilla” nätta om vägen via Malung(!) till Sälen på grund av trafikläget på Vasaloppsvägarna. Visst, låt gå, jag hade ju inte bråttom direkt. Sen börjar helvetet på jorden (men typ i alla fall), AC:n kommer aldrig i gång, det blir bara varmare och varmare, folk börjar svettas rejält, jag märker själv att det rinner om armarna och ansiktet. Jag mår dessutom lite illa, jag har inte ätit något efter målgång, och tänker att fortsätter det såhär mycket länge till så svimmar jag. Jag har tyvärr inget vatten kvar i camelbaken heller så det är bara “suck it up”. Efter en stund börjar rutorna imma igen på bastubussen, personen framför mig som är en av dom stackarna som duschat innan dom hoppat på bussen börjar torka av sig med bussgardinen och jag förstår honom. Jag är glad att jag valde att åka i cykelkläderna, för det är bara hem och byta om för alla som duschat. Folk börjar klä av sig, det är fler personer utan tröja än med. Jag närmar mig bristningsgränsen och tänker att snart måste jag göra något för annars kommer jag verkligen kräkas och svimma, jag har svimmat en gång i mitt liv och jag minns precis känslan och det var precis samma känsla som i bussen. Busschauffören har nog fått ta emot “lite” klagomål för när vi närmar oss Malung så ropar han ut att han ska försöka fixa AC:n genom att stanna på en mack. Hjulen hinner ju knappt stanna innan folk börjar kasta sig ut, det är verkligen en befrielse att lämna bussen.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Vi köper läsk och isglass, jag fyller min camelbak med vatten. Dessvärre fortsätter min papphammardag för jag vet inte hur det gick till, men när jag sätter mig i bussen igen och lutar mig tillbaka så klämmer jag i princip ut allt vatten över ryggen och ner i cykelbyxan. PapphammarKarro orkar inte bry sig utan tänker att det blir väl svalt och skönt ett tag bara. AC:n går tyvärr inte igång men glass och läsk hjälpte lite och jag överlever turen (med nöd och näppe). Dessutom insåg jag när jag steg av att självaste Bröderna Sedin (hockey FFS) sitter på raden bakom. Inte ett uns gnäll hörde man från dom under hela resan, norrlandsgenen gissar jag.

Jag inser såhär i efterhand att bastubuss-storyn kanske har lite “you had to be there”-stämpel över sig men jag tycker ändå det är en historia att återge. Tror det är en 2h´s resa som vi som var med sent kommer glömma. På riktigt så var bussresan mer plågsam än loppet och då körde jag ju ändå slut på mig på loppet. Det kanske förvisso hjälpte till att göra bussresan så illa….  .. .

CykelVasan 2015: Imorgon smäller det

Imorgon är det dags för en av årets höjdpunkter, nämligen CykelVasan! 94 km MTB (ej teknisk, utan mest grusväg/skogsväg/lite asfalt och lite stig). Det är över huvud taget inte tekniskt och finns faktiskt folk som kör CX (fast det skulle jag personligen inte göra för det är rätt brötigt och stötigt bitvis och då är MTB:n grym). KUL KUL blir det hur som!

Väderprognosen ser fantastisk ut och det kommer vara nästan 20 grader redan vid starten (min start går redan 8:50!). Jag kör i Rejlers-kitet (ibland tänker jag att jag borde bränna det för jag har inte förtjänat att förknippas med detta fantastiska gäng som körde VR på 7.45 men någon måste ju vara maskot) och dessutom sticker outfiten och hjälmen ut så det är bra så man syns. Inte för att någon spanar på mig imorgon ändå.DSC_0429-1 DSC_0434-1
Tyvärr är hjälmen lite solskadad, men jag har försökt använda den sparsamt för att bespara den mer skada (detta är ett tidigt prov-ex, POC är medveten om problemet med färger som bleknar så räds inte POC-hjälmar, detta är bara ett äldre undantag).

Nummerlappen sitter på cykeln så jag kommer inte gå att missa imorgon (det är något med lopp och en stor nummerlapp på styret alltså). Jag förstår ju syftet med att ha en lapp framifrån, men jag har kablar i vägen på alla mina cyklar! Speciellt på min racer där jag faktiskt inte kan få dit en nummerlapp på styret utan att den i princip hänger i luften i kablarna. Varför kan man inte göra en lite mindre nummerlapp om den nu måste sitta på styret? Jaja, gnäll gnäll gnäll gnäll gnäll gnäll… .. vem bryr sig? Nummer 3961 är jag, det är väl egentligen det viktigaste att veta om man är intresserad av att stalka mig. DSC_0430-1Det går att följa spektaklet HÄR: Resultatservice (och mitt nummer är som sagt 3961)

Mina tider från 2014:
CV-2014

Det tog alltså 3:44:08 från startled 12 och jag har precis lyckats seeda upp mig till startled 12 även i år. Det sägs att banan är ~1km längre i år, oklart om det är bekräftat dock. Men förutsättningarna är bättre med mycket torrare underlag och en rätt stökig bit (som 2014 bara var lervälling) vid Oxberg är borta och det är betydligt snällare just där när dom dragit om banan.

Jag hade ju förhoppningar när jag körde EngelbrektsTuren men dessa blev ju grusade. Det berodde i och för sig mest på att banan var betydligt mer teknisk stig än tidigare år och framför allt på att det bara var lervälling överallt. 2014 var det snustorrt på EngelbrektsTuren och det gör ju stor skillnad. Nu är det tvärtom på CykelVasan, blött 2014 och snustorrt 2015, det är mycket lovande måste jag säga. Oavsett så SKA jag slå min tid från 2014, annars kommer jag bli rejält besviken.

Sub3h40min vore shysst och Sub3h30min vore lite överkurs och ett riktigt bra resultat. Men vi får se, så länge jag slår min tid från 2014 så är jag nöjd! Håll tummarna!

La Marmotte 2015: Den långa avrapporteringen

Dags för den långa versionen av vad som egentligen hände där i alperna i lördags..

Starten var tänkt att gå 7.50, det skulle vara 23 grader redan så dags. När vi kommer ut ur huset redan strax efter 7.10 så rullar vi ner mot start och precis då rullar en startgrupp iväg. Det blir mycket dividerande “men vi åker med“, “men tänk om vi blir diskade?”, “men alla är inte här” och så vidare… grupptrycket blir för stort och även fast jag ogillade det skarpt paragrafryttare som jag är så rullar jag iväg 7.14 med dom andra. Jag ville inte vänta kvar ensam och tänkte att det är ju skönt att få det lite svalare på morgonen och stryker dom tiden så vad spelar det för roll? Vi har ju fortfarande cyklat loppet oavsett. Det känns lite konstigt att dra iväg så oförberett men också skönt.
11722461_875456649194901_5621449928384166237_o
Ganska snabbt kommer jag ifatt och om några ur gruppen som verkar ta det osedvanligt lugnt, det är ju platt och race, varför gasar dom inte tänker jag mest. Erik hänger i alla fall på min rygg och sista km:arna mot dagens första klättring, Glandon, drar han oss fram i härligt snabb takt. Sen börjar vi ju klättra och då vet jag ju att jag oftast är sist av dom jag cyklar med, men jag bryr mig inte så mycket om det.

Glandon är ganska elak i början, det är lite halvbrant, men jag har planen färdig, här ska jag pressa på för det är svalt och det kommer inte gå senare när solen rest sig och temperaturen stigit över 30-strecket. Pressa i berg är ju för mig i jämförelse med “alla andra” kanske inte så snabbt men jag står ändå på så hårt jag orkar utan att gå för tungt. Jag gillar Glandon mer och mer för man får två ganska långa passager med vila när det går utför och det gör mycket för återhämtningen.
13

Jag kommer ikapp Simona och hejar lite, David/Christer/Patrick som blev kvar lite längre nere i starten passerar efter några km som ett streck och peppar och det är skönt att se bekanta ansikten även om man inte hinner säga så mycket. Sebastian passerar efter ett tag, så även Niels och Neil (det tog en stund, men efter ett tag insåg vi att vi faktiskt startat innan 7.30-gruppen där bland annat dom som körde snabbt förra året startade). Jag skäms lite över tjuvstarten men tänker inte så mycket mer på det sen, det är försent att gör något ändå.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Klättringen går perfekt, allt flyter och det är mycket cyklister men man kan ändå hålla sitt eget tempo utan att störas. Jag når toppen 20 minuter snabbare än i fjol och är grymt nöjd och känner mig hur fräsch och pigg som helst. 38 km done, bara 138 kvar…

Uppe på toppen är det kaos, men här stängs klockan av eftersom stundande utförskörning är lite vansklig så här har man inte bråttom egentligen. Men det är så mycket folk så jag vill bara iväg. Fyller flaskorna snabbt och drar iväg mot utförskörningen sen, hinner byta några ord med en engelsman som kör för första gången och är lite nervös men planerar att bara överleva och ta det i sin takt. Som jag gjorde i fjol, jag försöker övertyga honom om att det kommer gå hur bra som helst.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Precis när jag ska rulla iväg går en holländare över styret, jag förstår inte vad han gör, men han måste ha låst framhjulet och plötsligt ligger han där i början av utförslöpan och skriker och svär på holländska. Han ser ok ut och jag rullar på, eftersom det inte finns några damtoaletter bestämmer jag mig för att stanna på vägen ned i något buskage och gå på toa. Tidtagningen är ju ändå avstängd här så finns ingen poäng att ha bråttom utför. Denna utförskörning är enligt min mening inte så farlig egentligen, men folk kan verkligen inte cykla utför, speciellt inte omkring andra. Efter några km ser jag en hög med cyklister utanför vägen, först tror jag någon ligger och vilar, men jag ser att det är 5 personer som vurpat. Jag är inte förvånad, en del kör om alldeles för nära och alldeles för fort. Alla rör på sig och ser ok ut även om en person tar sig väldigt mycket för ena nyckelbenet så hans dag tog nog slut redan där, himla onödigt.

Nästa fas av loppet flyter på bra, jag överlever utförskörning även om en del kör om väldigt nära och skär linjer både på insida och utsida i tighta serpentiner. Det väntar typ 2 km plattkörning innan det är dags för nästa lilla klättring, Lacets de Montvernier. Klättringen såg ut som en liten liten liten puff på banprofilen men det är ändå en ansträngning att ta sig upp, men jag är fortsatt pigg och fräsch.
TDF15_ETAPE 18  PP MONTVERNIER
Uppe på toppen är det kaos i depån, jag väljer att bara cykla igenom, jag har både dricka och energi så det räcker så jag behöver ingenting mer. Därefter väntar dagens enda egentliga riktiga plattkörning, vi kör utför några km ner i dalen igen och sen blir det kanske 7-8 km platt (eller motlut kändes det mest som). Jag känner mig lite spak för första gången på dagen och tar det lugnt, blir omkörd av en hel del som har desto mer bråttom. Efter platten väntar Col du Mollard (trodde jag, men det var tydligen en annan topp först som jag helt missat). Det fylls flaskor i botten av klättringen och det är återigen väldigt många som behöver påfyllning, värmen börjar göra sig påmind.

Det står 10 km till toppen och jag börjar klättra, eftersom jag körde Mollard häromdagen inser jag snabbt att vi tar det från ett annat håll än jag gjorde, tydligen. Klättrar på “lätt”, det är skugga och inte så brant så det känns hur bra som helst. När jag når toppen är det återigen kaos i depån, jag väljer att försöka fylla vatten men det är så mycket folk och jag har lite kvar så jag hoppar snabbt på cykeln igen för det är inte lönt. Inser dock snabbt att det här är inte alls Mollard, var f´n är vi någonstans och vilken topp är detta?

Fyller flaskorna i ett vattendrag en bit från depån, det är många som vill fylla här också så det blir lite dålig stämning när många slåss om lite vatten. Cyklar vidare och passerar en skylt med “6.5 km to Col du Mollard“. Har ingen aning om var jag är och varför, känner mig måttligt road av att ha 6.5 km till en topp jag redan trodde jag var på, men det är inte så mycket att göra annat än att cykla vidare. Lyckligtvis går det mycket lätt utför och halvplatt och inte så brant uppför så det går väldigt enkelt att ta sig till Mollard. Depån är 1 km från toppen så jag stannar snabbt att fylla vatten innan jag drar upp till riktiga toppen för att stanna och käka lite och snabbt ta en skylt-bild!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Nu väntar 6-7 km utför innan det är dagens för dagens näst sista klättring, Col de la Croix de Fer! Återigen blir jag varse om att folk verkligen inte kan cykla utför när en kille klipper in på insidan i en serpentin och vi är millimeter från att köra ner varandra. Personligen skulle jag aldrig någonsin köra om en främmande människa i just en serpentin utan att åtminstone skrika något väldigt högt väldigt tidigt, men här bryr sig folk inte alls om det. Därefter känner jag mig tvungen att titta över axeln inför varje serpentin för att skapa någon slags mariginal till alla idioter som inte kan cykla.
10
En bit upp för Croix de Fer så hör jag en välbekant röst och Martin kommer glidande upp bredvid. Honom har jag inte sett sen han passerade mig uppför Glandon, jag har ingen aning hur han kan vara efter mig men blir väldigt glad över att se ett välbekant ansikte. Han stannade en bit innan Mollard och det var säkert där jag drog om honom utan att vi såg varandra. Vi är båda överens om att det är varmt och det är nödvändigt att ta det i sin egen takt för att överleva och inte låta vädret vinna över kroppen.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA1
Uppför Croix de Fer går det oväntat lätt, det flyter på och inte ens när det brantar på halvvägs så känner jag mig speciellt nedslagen. Det rullar “lätt”, förra året behövde jag börja kliva av och vila när jag var på ungefär samma ställe, det behövs inte nu. Jag passerar Mats några km från toppen, han har tagit av sig hjälmen och ser väldigt spak ut. Värmen verkar tyvärr tagit hårt och han kyler sig i ett vattendrag och ser trött ut. Två serpentiner från toppen sitter Martin och vilar lite, jag försöker peppa lite när jag kör förbi och inser att värmen tar, mycket.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
15
Personligen tyckte jag denna klättring var ok, det är molnigt, lite kyligare uppe på höjden och det blåser svalkande vindar. Visst var det jobbigt men jag behövde aldrig kliva av och vila som jag gjorde i fjol på Galibier. Men visst led jag lite under tiden…
8
Uppe på toppen inser jag att jag har en tid på runt 10h på gång och inser att jag kan ta det ganska soft uppför Alpe d’Huez och fortfarande klara det, det känns sjukt bra.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag trycker i mig den sista näringen jag har i fickorna och fyller flaskorna och beger mig för den 1h lång nedförsfärden från Croix de Fer till Bourg och foten av Alpe d´Huez.

Äntligen väntar dagens bästa parti, jag passar på att sjunga lite och känner mig oförskämt nöjd, om jag bara vetat vad som väntade. Blir omkörda av några galna killar som jag tar häng på en bit men sen gör sig livsglädjen påmind och jag släpper iväg dom för att inte köra totalt åt helvete. Jag tycker att jag kör fort utför men en del kör verkligen ännu fortare och ännu galnare. Jag brukar dra på bromsen när jag börjar frukta för livet, här verkar det dock inte som om alla har den spärren riktigt.

Står på hela vägen ner till dalen och får samtidigt världens käftsmäll när jag inser hur överjävligt varmt det är här nere. Det kändes som att cykla in i en bastu och jag inser snabbt hur det kommer vara uppför Alpe d’Huez. Väl i depån innan dagens sista klättring har jag fortfarande häng på 10h men inser att jag antagligen kanske kommer hamna en kvart över, men vad gör det? Det är ju 75 minuter bättre än i fjol i så fall.

I depån får jag även beröm för att jag är “crazy on the downhill”, jag frågar snabbt om han menar crazy bad eller crazy good men det var crazy good så jag känner mig mycket nöjd. En annan kille undrar om jag har elmotor på cykeln men det känns mest som en förolämpning att jag tydligen ser ut som om jag inte kan cykla. .. . .
DSC_1320-1 DSC_1334-1 Får en kall Cola av sambon, äter allting jag hittar i depån för jag inser att det kommer behövas. Står och trycker i mig marmeladgodis samtidigt som Mats glider in och är osäker på om han kommer fixa sista klättringen. Jag får rapporter om att minst 3 stycken har brutit redan och att några är efter mig och rapporteras vara väldigt trötta. Det är ambulanser och sjukvårdare överallt, folk sitter utmattade i depån och några leds bort av sjukvårdare helt apatiska.

Jag är fortfarande pigg och tänker “trött up yours, jag ska visa dig bergjävel“. Cyklar iväg mot vad som på förhand kändes som någonting i stil med sista färden.
DSC_1342-1
Det är folk överallt, precis innan stigningen börjar står några med flaskor och slangar och slänger vatten. Jag vinkar uppmanande och får en hel flaska slängd rakt i ansiktet (innehållet alltså, inte flaskan… . . ) och samtidigt blir jag dränkt av vattenslagen, känns väldigt skönt, det är vidrigt varmt. Samtidigt rinner dagens svettskörd ner i ögonen och jag går in i klättringen utan att se någonting men det ordnar snabbt upp sig.

Sen börjar det, helvetet på jorden. Det går ungefär 10 meter och jag inser att det här kommer inte gå, jag klarar inte värmen. Jag blir så besviken, jag cyklar uppför första biten och stannar redan i första skugg-serpentinen. Det sitter folk överallt, det går knappt att få någon skugga för att det är så mycket folk. Pulsen rusar och värmen är som femton käftsmällar rätt i nyllet. Jag inser att det enda sättet att ta sig upp är att stanna ofta och kyla sig, jag häller en halv flaska över mig och ger mig iväg igen. Det blir samma effekt igen, pulsen rusar, jag mår illa och känner mig yr. Jag vägrar stanna i nästa serpentin som ligger i solen utan tänker varannan serpentin och skugga. Väl där känner jag mig som en valross som ligger utfläkt och flämtar på marken. Jag hinner fundera över vilket organ som kommer ge upp först, om det är en hjärtattack eller om jag kommer hinna svimma före. Återigen är jag sjukt besviken, jag är pigg, känner mig jättestark och benen är fräscha (helt otroligt efter 4000 höjdmeter men så var det) men värmen är för mycket. Det åker sjukvårdare och ambulanser/poliser upp och ner i parti och minut och jag inser att det är inte värt att trycka på nu för då kommer jag hamna där. Jag inser mig besegrad och ställer in mig på att bara ta mig upp även om jag funderade både en och två och tre gånger på att vända hem igen.

Jag rullar iväg återigen mot nästa skuggserpentin, det känns som en evighet att ta sig dit, det är så varmt, jag mår så illa. Väl där blir det återigen valrossposition och en halv flaska vatten över sig. Jag fyller flaskorna med jämna mellanrum, det finns flera depåer på väg upp och gott om vattendrag att dränka sig i. Hittar en äppelmosliknande energipåse i fickan som jag trycker i mig, det känns skönt att det inte var någon sötsliskig energigel för då hade jag antagligen kräkts upp den. Jag slutar med resorb sport för jag är så trött på smaken, jag mår illa av bara tanken på något annat än rent vatten. Efter halva klättringen så börjar det äntligen bli lite svalt och jag kan sluta vila, jag rullar förbi flera skuggserpentiner på väg mot toppen. Möter ett gäng av mina vänner som redan gått i mål och är på väg ner, det ger mycket energi och jag njuter av att värmen börjar dämpas lite. 4 serpentiner från mål är jag trött på riktigt och stannar för näst sista gången för att vila lite. Äntligen har värmechocken släppt och jag kan cykla på lite. Har ingen koll längre på vilken tid jag går mot men inser att jag ska vara glad om jag ens slår min tid från i fjol, återigen är jag bara besviken på vädret som fick mig.
3 4
Att rulla in i byn 1 km från mål och få lite jubel och dunkande musik känns väldigt skönt, jag får en puff i ryggen av någon och det ger nog med energi för att dra på lite extra sist km. Går i mål på 11h10min och är nöjd över att ha överlevt och inte kollapsat men är ändå sjukt besviken över att jag inte fixade värmen uppför Alpe d’Huez. Jag spenderade nästan 2h30min på att ta mig uppför dessa 13 km och det är åtminstone 1h för mycket, det är så himla tråkigt men det gick verkligen inte att göra något mer.
OLYMPUS DIGITAL CAMERARullar in på position 28 (91 i fjol) i min åldersgrupp (kvinnor 18-34 år) och totalt på plats 3576. Det kan jämföras mot plats 6195 som jag fick 2014, “bara” 2619 placeringar bättre. I år så tog sig endast 4678 personer i mål skall dock tilläggas så ni kan ju ana hur många tusen som faktiskt fick bryta (åtminstone ~2500 eftersom det är 7500 startplatser).

Såhär 2 dagar efteråt är jag bara sjukt besviken på vädret och hur det blev men mentalt står jag redan på startlinjen 2016 för att utkräva revansch (då på rätt bana också som enligt utsago ska vara “mycket” lättare, känns lovande). Då ska jag f´n under 10h om det är så det sista jag gör, får väl börja träna i en bastu för att förbereda mig bättre.

Fram tills dess ser jag mest fram emot Haute Route, DÅ ska jag visa berghelvetet!!