Det kanske är värdigt att skriva några korta ord om avslutningen av Ride of Hope och resan mellan Umeå och Stockholm. Den sista etappen gick mellan Uppsala och Stockholm och var bara 85 km, helt sjukt kort egentligen.

Första depån var redan efter 36 km, på den sträckan hann man ju knappt få igång benen innan det var dags för att stanna och fika igen. Men först så rullade vi ju från hotellet, i solsken såklart, till starten i samlad trupp. Nu var vi ju lite fler än uppe i Norr så det blev en rätt så fin effekt med alla cyklister som rullade milen till start.

Innan start så blev det ju precis som tidigare under veckan en lång väntan på snabbgruppsstarten. Eftersom vi haft sol (eller i alla fall uppehåll) varje morgon så har denna väntan på ungefär +60 minuter inte gjort så mycket. Men hade vi haft hällregn och behövt stå där i +60 minuter så hade någon stackare nog fått höra några väl valda ord från mig. Jag förstår syftet med att alla ska rulla till start tillsammans, men det är ur väldigt många aspekter kanske inte optimalt, men men.

10.50 kom vi iväg i alla fall och dagen löpte sen på fort som bara den.
 



Vi fick draghälp av 14(!) endagsåkare och blev hela 26 personer sista dagen, lite skillnad från de 12 vi varit hela veckan. Lyckligtvis gick det lugnt och städat till, för mina ben har då verkligen gjort sitt sen länge, jag har inte haft något att ge senaste dagarna. Känns egentligen rätt dumt att fortsätta cykla när musklerna är så pass slitna, men vad ska man göra? Mina ben hade behövt en lugnare start, nu gick det lite för hårt uppför första etapperna när det var så pass kuperat och det satt i sen hela veckan.

Kul i alla fall att få avsluta med ännu en fantastisk dag och nu är det här äventyret över!

Glöm inte att det fortfarande går att lämna bidrag till Barncancerfonden HÄR.

Etapp 6, Västerås – Uppsala och bara 94 km stod på dagens schema, det kändes som en droppe i havet efter alla långa etapper vi haft tidigare dagar.

Lite medvind var allt som krävdes för att höja snittet till över 36 km/h, kändes svårt att misslyckas med det med tanke på fantastiska vägar och rätt vindar. Vi körde om många grupper under dagen och fick även några nya deltagare i gruppen. Vi är ju egentligen samma 12 personer som kört tillsammans alla dagar, men sista dagarna från både Västerås och Uppsala så ansluter många endagsåkare så idag hade vi 6 nya deltagare. Hälften av dom hade vi inte med oss i mål sen, men det är ju en annan sak.

Det var hur som en fantastisk dag, men benen är ju totalt slut. Vi körde ganska hårt första etapperna uppe i Norr, speciellt när det gick uppför och det har i alla fall jag fått betala för under hela veckan. Men men, nu är det bara sista dagen kvar så det ska man väl överleva, förhoppningsvis. Intressant ändå vad lite för hård körning gör med musklerna, mina ben är MYCKET mer slitna nu än under Haute Route. Under Haute Route kände jag aldrig så som jag gör nu i benen, men då tog jag ju det å andra sidan lugnt uppför varje dag. Det gjorde vi allt annat än etapp 1 och 2.
Imorgon är det dags för sista etappen mellan Uppsala och Stockholm, endast 87 km behöver vi ta oss. Förhoppningsvis går det lika smidigt som idag, jag hoppas det i alla fall. Som sagt så är ju mina ben helt slut men det är väl bara bita i och hoppas på det bästa, har jag orkat hela vägen hit så borde jag fixa sista dagen också.

Etapp nummer 5 i ordningen kan egentligen bara sammanfattas med ett ord, misärvind! 168 km mellan Gävle och Västerås med två depåer stod på dagens schema.

Det var varmt (hela dagen, äntligen) men desto sämre blåste det antingen motvind eller sidvind (HELA dagen). Dessutom körde vi alldeles för ryckigt så det var faktiskt helt värdelöst om jag får säga mitt. Dessvärre körde vi belgisk kedja nästan hela dagen också och det tillsammans med just ryckigheten dränerade all energi som försvann totalt någon mil innan Västerås. Energilös Karolina = sur och grinig Karolina.

Därför sammanfattar vi bara dagen med skit, imorgon är en ny dag och det kan bara bli bättre nu (förhoppningsvis, kanske blir totalhaveri imorgon nu bara för att jag skriver det här…). Nej, håll tummarna för att imorgon är en bättre dag i snabbgruppsvärlden.

Imorgon blir det Västerås – Uppsala och bara 94 km, ska bli lyxigt att cykla så kort. Dessutom är det fika efter bara 40 km (och sen har vi ju bara 54 km till mål). Nej, imorgon borde gå smärtfritt så länge man kommer igång. Väderprognosen säger att vi ska få MYCKET medvind också (äntligen, är väl första gången den här veckan).

Tråkigt inlägg.. men energin börjar ta slut! Skönt att snart vara i mål med detta och glöm inte att det går att lämna bidrag till Barncancerfonden här.

Herregud vad jag är trött nu, oklart hur roligt det här inlägget kommer bli. Sover jättedåligt på dom här hotellen, tycker det låter så mycket och är för varmt. I morse vaknade jag vid 6 och det var noll chans att somna om. Men men, bara två hotellnätter kvar efter i natt så det ska väl gå.

Idag då? Hudiksvall – Gävle och 198 km stod på schemat. Herregud vad mina ben var sega i morse, i första uppförsbacken så trodde jag ju att jag skulle dö. Funderade många gånger på om det var idag min stund var inne, nederlaget närmar sig typ?
Första biten fram till depå ett bjöd på kuperad terräng och på dessa 50 km plockade vi nästan hälften av dagens 1100 höjdmeter. Då förstår ni ju att fortsättning och de andra 150 km var betydligt flackare. I depån så blev det dessutom en lagbild innan vi stack iväg igen. Mina ben var vid det här laget mer än döda så jag funderade fortfarande på “hur i #¤%¤&¤###¤%%& ska det här gå?”. Men jag visste ju att det var mest i uppförsbackarna det bet i från så det fanns ju hopp.
Gruppkompisarna har lärt sig att göra fula miner när kameran åker fram..  

Innan depå nummer två i Söderhamn så fick vi äntligen lite medvind, tror vi fick 2-3 mil (sen var det bara mot eller sidvind under resten av dagen) så fick vi till en belgisk kedja i en jädrans fart. Skönt att få cykla på lite och ha lite mer flyt, kändes välförtjänt.

Sedan blev det lunchstopp i Söderhamn…

Sen rullade vi 4(!) mil och vips var det fikastopp och nygrillat i Axmarby, förstår varför en del säger att man går upp i vikt av det här. Mycket mat blir det, men även fast jag inte alls var hungrig vid det här stoppet så åt jag ändå för det går nog åt betydligt mer energi än vad man tror. Jag hoppas det i alla fall, annars kanske jag kommer hem lite tyngre?

Efter fikat (sista för dagen tack och lov) så rullade vi mot Gävle, återigen belgisk kedja och svårt att fotografera. Det blev en väldig fart och sista milen höjde vi vårt snitt rejält och strax under 34 km/h får väl anses som mer än ok med tanke på vindriktning. Det är nog det snabbaste jag cyklat på länge, solskens/fikacyklist som jag är (eller kanske mera blivit otippat nog). Sista km mot Gävle fick vi MC-eskort av Ride of Hope Gävle som kickar igång nästa år, kändes väldigt priviligierat och fint ordnat.

Imorgon är det dags för etapp fem och Gävle – Västerås och 168 km! Fikastopp nummer två är i Heby som är farligt nära sommarhuset så där finns det risk för att familjen står och hejar på. Är ju fortfarande lite bitter (eller egentligen inte) över att Timrå-stoppet uteblev så det här får väl bli kompensationen! Nu är det sol dessutom så då är det ju roligare för människor att komma dit också, till skillnad från Timrå och Sundsvall som bara bjöd på regn.

168 km och ~1500 höjdmeter får vi, så det är mindre platt än avslutningen idag men ändå mindre kuperat än inledningen idag. Känns skönt att det inte är 50 km där det mest bara går uppför som det varit tidigare dagar, utan här är höjden utsmetad under hela dagen. Det blir nog fint det! Varmt ska det bli också, 24-27 grader!!

Hann linslusa mig in på bild idag också i Arbetarbladets nätupplaga, dröjde mig kvar på torget tillräckligt länge för att få äran (vi fejkade en målgång för fotografen alltså, men erkänn att det ser realistiskt ut?). Finns att läsa här.

Fotograf: Linda Lundin

Idag var det en trött dag (därav fick före bilden bli med solglasögon på fast det knappt var någon sol i morse), vet inte varför jag såg så trött ut (för så trött var jag inte), men det är väl de två inledande etapperna som känns lite.

Etapp 3: Härnösand – Hudiksvall och 174 km stod på schemat. Lite längre än igår och lite mer höjdmeter. Jag hoppade på snabbgruppen idag igen, kommer nog hålla mig där tills dom cyklar ifrån mig (förhoppningsvis hinner veckan vara slut innan så sker). Vi var 14 från början och har sedan varit 12 både igår och idag. Finns risk för att fler droppar av, men jag hoppas att alla som varit med hittills håller sig kvar men vi får väl se.
Fram till första depån i Sundsvall så var det väldigt kuperat, bitvis rätt små vägar och bitvis rätt dåliga vägar. Vi körde fri-fart-rally på en riktig kostig några mil innan Timrå. I en snäv kurva när vi väl låg i närmare 55-60 km/h så dyker världens hål (grushål) upp i innerspåret, alla kastar sig ut såklart men en kille hann inte och small ner i hålet och punkade. Var egentligen rätt odramatiskt men det kändes rätt skönt att ingen gick omkull, kanske inte en optimal väg att maxa utför men ibland måste man väl få?

Tyvärr visade sig gamla hemorten Timrå från sin sämsta sida och regnet började droppa precis när vi körde igenom centrum. Sen fortsatte det så till depå nummer två i Hassela (efter drygt 13 mil kanske). Det blev korta snabba stopp alltså.

Sa jag något om att jag såg trött ut idag eller? Herregud, hur ser jag ut?

Nej, det blev inte så mycket att säga om dagen egentligen. Igår lyckades jag tappa både flaskan (andra gången i år, gjorde det ju på Halvvättern också, helt otroligt jag har aldrig lyckats med det innan och då har jag ändå cyklat i 4 år, nu dricker jag bara längst bak som bestraffning) och punka när jag körde över något vasst (luften pös ut direkt) men idag gjorde jag ingetdera.

Återigen bjöd Ride of Hope Crew på grillning och fantastiska depåer, oslagbart att få äta lite varm mat när man varit ute i regnet. Sen kanske man inte hinner njuta så mycket när det är dåligt väder och regn, men bättre mat än godis och sötsliskigheter.

När vi nådde mål så hade målbilen PRECIS kommit dit och lyckades kasta upp bågen så vi kunde cykla under den. Lyxen med att cykla snabbt är ju att man får komma i mål liiiiiite tidigare än alla andra, rätt så skönt att få mer tid över att vila.
Imorgon ska vi ta oss från Hudiksvall och till Gävle, det är veckans längsta etapp på 198 km och vi åker via Bollnäs och Söderhamn. Höjdprofilen är mycket snällare än dagens och det känns lovande för benen är rätt sura när det går uppför.

Idag var det 1800 höjdmeter på 174 km och imorgon är det “bara” 1100 höjdmeter på 198 km så det känns ju hur lyxigt och “platt” som helst. Tror mina ben kommer gilla det, så bara jag överlever den där första stigningen som börjar runt 25 km så ska det nog gå att hänga med och vi borde kunna få till ett riktigt fint snitt också, idag blev det lite långsammare. Fast det kanske man ska vara tacksam för?

Skönt med lite plattare och framför allt med SOL SOL SOL SOL SOL, inte en droppe regn så långt ögat kan nå, det har vi förtjänat!