Idag var det dags för årets första motionslopp, nämligen Skandisloppet och långa banan på 167 km. Eftersom jag inte har någon VR-grupp längre (lång historia, lovar att berätta någon dag) så hade jag tills i går ingen riktig plan för hur jag skulle cykla loppet. Men storhetsvansinnet slog till och jag bestämde mig för att starta med min tidigare 8:30-grupp som skulle snurra runt på ett 35km/h-snitt. Jag visste ju redan innan att det skulle inte hålla så länge, eftersom jag typ cyklar 1-2 ggr i veckan i mest måttlig fart. Men jag tänkte att det är väl kul att köra slut på sig efter någon mil och sen kommer det väl alltid någon annan man kan cykla med? Det löser sig liksom, tänkte jag!
Starten gick och vi snurrade runt i Uppsala, efter ett tag så tyckte i alla fall jag att nu har vi väl snurrat väl mycket i stan. Ska det vara såhär? Efter strax över 9 km så såg jag en skylt med “3 km” och anade oråd.. när sen 2 km dök upp och 1 km så fattade vi ju att vi var helt fel på antagligen på väg tillbaka till mål. Jag övertygade snabbt dom andra om att det är bättre att åka tillbaka till start än att försöka hitta banan själva. Sagt och gjort, vi rullade fram till startlinjen 25 minuter och 13 km senare, sådär måttliga nöjda men förvånansvärt glada ändå. “Ni är den andra Hofvetgruppen” ropade speakern och gjorde lite narr av oss, “inga andra grupper har kommit tillbaka” och så vidare. Dock var det ett gäng andra grupper utöver Hofvare som råkade ut för samma sak, följemotorcykeln visade oss fel (vi försökte t.o.m svänga rätt åt höger men han visade rakt fram så vi körde efter). Men men, sånt som händer, GP-banan var ju trevlig den med men det kanske var en lite onödig start. Omstart i alla fall och iväg igen.

Efter typ 30 km hade min grupp kört ifrån mig, jag syrade ner mig totalt i en uppförsbacke och sedan när nästa backe kom för tätt inpå så hade jag inte en chans. Lyckligtvis låg jag längst bak och kunde avvika utan att göra någon oreda för dom andra. Insåg rätt snabbt att det inte var så himla många andra ute, jag höll dessutom +30-snitt och insåg att dom snabbaste grupperna har åkt redan så jag kanske inte blir ikappåkt av så många. 135 km solo kändes inte så lockande men jag hade ju tänkt innan att jag skulle åka hela loppet solo så det gjorde inte så mycket.

Efter någon mil kom räddningen, “Team Lindahl”, veckans hjältar. Dom passerade och passade på att bjuda in mig gruppen så det var bara åka med. Ingenting sånt där som vi håller på med i Hofvet “du får bara ligga bakom” utan in i gruppen som vem som helst. Eftersom det blåste en del så kändes det väldigt skönt med lite sällskap och vindskydd, dessutom blir det rätt ensamt att cykla med sig själv allt för länge så det var skönt att ha några att kommunicera med lite också.

Det rullade på bra, vi stannade i depå två och fikade. Kändes lyxigt, i snabbgrupperna får man ju aldrig stanna och fika, känns som om hänga i depån egentligen är halva behållningen om man inte har sådär jättebråttom?
Träffade även Team Läkare utan gränser (dom cyklar för att samla in pengar till Läkare utan gränser alltså) och hann med lite kort snack innan det var dags för min grupp att rulla vidare. Bara en sån sak, återigen med snabbgrupperna så hinner man aldrig se någon annan än sin egen grupp eftersom man aldrig har tid att stanna.

Vi rullade på bra, jag började bli rätt mosig i huvudet mellan depå två och depå tre. Försökte äta i farten men man får ju inte i sig sådär jättemycket egentligen. Kände av i huvudet att jag inte alls har någon speciell vana av att cykla +10 mil. Visst blev det några långa pass på Mallorca men då stannar man ju och fikar ordentligt halvvägs. Här blev det inte så mycket ätit förutom någon energibar och resorb sport. Hade ganska många tankar på att jag skulle behöva släppa gruppen innan depå tre men det gick förhållandevis smärtfritt att hänga sig kvar ändå. Väl i sista depån så tryckte jag en banan och lite energigel och det hjälpte verkligen. Sen var det bara 50 km, typ, till mål.

Det snurrade på bra mot mål, vi hade världens bästa MC före oss och dessutom var det idel sol och inte allt för mycket elaka vindar. Väl i mål så tickade mätaren precis över 180 km och jag hamnade strax över 30 km/h i snitt vilket känns mer än ok med tanke på att jag cyklar typ 5-6 mil som längst till vardags och mest med Brostugans introduktionsträningar eller lite mesrull (läs mysrull) i skogen. Lite fart finns det i benen ändå, skönt!

Och ett avslutande supertack till Team Lindahl som verkligen räddade dagen. Supertrevliga, alla som vi passerade bjöds i princip in. Visst körde vi av några som inte orkade hänga med men vi höll konstant ungefär samma tempo och alla var välkomna. Jättetrevligt och när jag i depå tre blev inbjuden att haka på ett Fredrikshofsgäng med lite klubbkamrater så var svaret ändå givet att tack men nej tack, jag ville ju hellre avsluta med den grupp som bogserat runt mig i +10 mil!

Nu är det bara ladda om mot Pearl Izumi MTB imorgon, 50 km och regnprognos. Låter som om det kan bli sådär lagom grisigt.. precis som MTB ska vara! KUL!!