We meet again Mr Ventoux

För nästan exakt 2 år sedan var jag här senast och nu var det dags igen. Istället för att spendera midsommar hemma i regniga Sverige så befinner jag mig i varma Frankrike. Om en vecka drygt är det dags för La Marmotte, men den här gången så värmer jag upp med 2 gånger Mt Ventoux innan. Idag som träning och imorgon Gran Fondo Mt Ventoux.

Idag stod den legendariska Mt Ventoux på schemat återigen och precis som sist jag var här så bjöds det på över 30 grader och strålande sol. Mt Ventoux är känt för sitt blåsiga klimat men alltid när jag är här så verkar det vara vindstilla, känns som om jag har rätt mycket turen på min sida. Men hellre varmt och vindstilla än kallt och storm!

Dum som jag är så inledde jag klättrandet precis vid lunch när solen stod som högst så jag blev ju snabbt varse om att det skulle bli en varm dag. Det är 21 km till toppen och precis som sist så klättrade jag från Malaucene (imorgon ska jag upp igen från Bedoin-hållet som sägs vara värre och det tuffaste hållet, vi får väl se).

Det gick betydligt bättre än sist jag var här och knappt tog mig upp levande, men planen om att cykla i ett svep utan att stanna gick om intet. Jag ska inte klaga dock för det var svinigt varmt i solen och termometern visade nästan 40 grader vid ett tillfälle. Men nu är det gjort, perfekt uppvärmning för imorgon och en fantastisk dag i bergen! Underbart! DSC_8479-1DSC_8491-1DSC_8519-1 OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA DSC_8392-1
DSC_8486-1
DSC_8467-1
DSC_8454-1
DSC_8513-1

En vacker dag tar vi alla vårt sista andetag

I tisdags eftermiddag för ganska precis en vecka sedan så nåddes jag av beskedet att en mycket god cykelvän avlidit. Han var inte sjuk eller döende, utan han dog på cykeln nere i Spanien i en förmodad hjärtinfarkt. Trots mycket snabba insatser av alla inblandade så gick hans liv inte att rädda. Såklart var det en chock att nås av beskedet, det tog ett tag att förstå vad som hänt och att han plötsligt inte finns längre.
1000112_10152132624588636_537621391_n

Det känns verkligen jättekonstigt när en människa går bort plötsligt. När min pappa gick bort för en månad sedan så visste vi ju i alla fall. I flera månader visste vi vad som var på gång, dagarna innan visste vi, kvällen innan ringde sjukhuset och sa att nu är stunden inne. Hela tiden hade vi en chans att ta farväl och vänja oss vid tanken på att nu kommer han snart inte finnas bland oss längre. Men Per då? Jag bara tänker på hans två döttrar som inte fick en chans, som aldrig hann vänja sig vid tanken på att nu är slutet nära. Utan deras pappa åker bara iväg på en i raden av alla träningsresor och där slutar livet. Bara sådär.

Igår kväll cyklade vi en sväng för Per! En fantastisk varm och godhjärtad person som alltid hade ett stort leende på läpparna. Sista gången vi sågs hann han med att både berömma mig för att jag var stark i en backe (varpå jag snabbt svarade “menade du den där sista backen där jag släppte lucka? och han skrattade gott “jaha, var det du?”). Senare på kvällen sa jag något totalt olämpligt (som jag ju råkar göra ibland) och han tittade på mig med stora ögon och utbrast “Men Karro, du är ju vulgär” och skrattade sedan lika gott som tidigare på dagen. Det var Per, alltid glad och det funkade även med olämpliga kommentarer och svaret blev alltid en leende och skratt.

Jag ska inte påstå att jag hängde med Per var och varannan dag, men det var lika roligt varje gång det skedde och jag kommer definitivt sakna hans umgänge. Om några år gör jag dig sällskap Per (ok, det kanske är mer än om “några” år kvar) och då kan vi fortsätta att cykla och tramsa bland molnen! Du är saknad. Av väldigt många!10247428_10152876197270439_5820082516192177564_n 10430391_10152876197880439_3102061501937228182_n10750074_10152508940538505_7683675124852199976_o

Cycling hurts

Ikväll var det tänkt att köra en lugn och fin runda med Lidingöligan, det gick väl sådär med det mest. Jag hade ju sagt ingen mer MTB innan Haute Route på grund av skaderisken men Lidingöloppsspåret är inte tekniskt utan mer CX-betonad så det kändes ändå ganska säkert. Men tjena.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fel nummer ETT, jag och Batman är tidiga och kör in i sista biten av Stockbys MTB-spår. Spåret är inte alls så speciellt klurigt utan ganska lättåkt, ett nybörjarspår även kallat bland MTB-ister. Lättåkt kanske inte var beskrivningen när jag 10 minuter senare i sista backen ut från spåret går över styret och fejsplantar ner i marken. Vet faktiskt fortfarande inte vad som hände, tror jag låste mitt framhjul och det var därför det tog tvärstopp. Det var brant utför och en sväng, men jag hade bra med vikt bakåt så det var inget sånt misstag. Hur som helst så kändes det som en dålig start men ingenting allvarligt förutom en öm läpp och en öm utsida hand.

Värre blev det sen när vi drog iväg på Lidingöloppsspåret. Senaste tidens regn har gjort att gruset delat sig och spruckit upp och stora fåror har bildats här och var. Jag kör klantigt nog ner i en sån här fåra när det går brant utför och sen svänger 90 grader. Jag behöver ju svänga upp ur fåran för att ta mig runt i svängen, såklart försvinner framhjulet under cykeln och där ligger jag igen. Nu med ett rejält uppskrapat knä som följd.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sen blev det ut ur spåret så fort som möjligt och direkt mot Lasses varenda för lite fika. Det var återigen inte så himla kul att köra vidare efter dubbla vurpor. Jag vill som sagt inte riskera något inför Haute Route så med två vurpor i bagaget kändes hemgång som bästa alternativet. Så, det blev tyvärr bara 10 km av Lidingöloppsspåret och sen fika och därefter hemåt. Inte alls en av årets roligaste turer. #klantkarro
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
karro-1

Synd att runda av innan Haute Route såhär, men det är inte så mycket att göra. Jag känner i alla fall inget omedelbart sug efter MTB och det är ju skönt med tanke på vad som komma skall. Det får bli revansch 2.0 i Stockby och i Lidingöloppsspåret när jag kommer hem igen. Revanschen på Fornstigen är också inplanerad. Skönt att jag har något att göra i höst, verkligen.

Lite tråkigt att cykla hem innan 20 och mötas av solnedgången redan, vackert var det men solen går ner alldeles för tidigt nu för tiden. Supertråkigt.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Snikbilder från La Marmotte

Utefter La Marmotte så stod det officiella fotografer och knäppte kort (och inofficiella för den delen också). Tyvärr är jag för snål för att köpa bilderna för minst(!) 20€ (styck) så jag nöjer mig med snikvarianten av dem istället. Bilderna är ju riktigt fina, men priset känns inte riktigt värt. Eller kanske om man hade fått se dom på riktigt innan, men den möjligheten finns ju inte. Svårt att se hur det ser ut när det är en stor logga över halv bilden.

Hur som helst så gillar jag dom två första extra mycket, glädjen över att köra nedför Galibier överskuggar verkligen tröttheten som fanns i kroppen efter 150 km och nästan 4000 höjdmeter! Jag längtar tillbaka!! Tror detta är, efter Puig Major – Soller på Mallorca, den roligaste utförskörningen jag någonsin kört.
5892081_Screen 5892090_Screen 5905911_Screen 5905914_Screen 5928855_Screen 5928858_Screen 5928860_Screen 5941749_Screen 5941751_Screen 5941752_Screen1

Annars då?
Jo, men jag är stenförkyld. Riktig mansförkylning. Som att be om det att flyga hem dagen efter loppet när kroppen är som mest nedbruten, men vad ska man göra? Jag har tid att vara sjuk nu så det gör inget. Tror snarare det är bra så får kroppen tid att vila extra. Jag känner mig pigg i benen och har längtat efter att cykla enda sen jag kom hem. Men kroppen är nog tröttare än jag vill medge. Igår somnade jag vid 19-tiden, klev upp vid 22 för att titta på fotbollen men orkade med ungefär 60 minuter och sen sov jag hela natten fram till 8 i morse utan problem. Några dagar till med extra sömn så är säkert både Marmotte och förkylningen ur kroppen lagom till början på nästa vecka!

Tills dess blir det väl varm choklad frysandes under duntäcket samtidigt som det är 30(!) grader utomhus. Kontraster!

La Marmotte runt hörnet!

Imorgon smäller det, 7.50 går startskottet och startnummer 5740 (bland 6999 andra) rullar ut från Bourg d’Oisans mot en något jobbig resa på nästan 18 mil och strax över 5000 höjdmeter.

profil1

Följande klättringar ska plockas, en efter en!
Col du Glandon (24.1 km med 4.8% snittlutning)
Col du Telegraphe (11.8 km med 7.3% snittlutning)
Col du Galibier (18 km med 5.5% snittlutning)
Alpe d´Huez (13.2 km med 8.1% snittlutning)

Col-du-Glandon-Barrage-du-Verney_profileuntitled

Col-du-Galibier-Valloire-profileAlpe_dHuez_profile
Fyra av huskamraterna åkte nästan hela bansträckningen idag, det råder delade meningar om vilken klättring som är värst. Någon tycker att Glandon är värst och någon tycker att Galibier är värre. Jag tror att ju längre in i loppet man kommer, desto jobbigare blir det. Galibier ligger dessutom på +2600 höjdmeter och där kan det nog bli lite tungt med andningen. Jag har lagt fram min astmamedicin så jag är mer än redo att dopa mig om det behövs!

När (om?) man når Alpe d’Huez så tror jag att man kommer gå på ångor och hemlängtan. Även om det är en väldigt jobbig klättring med värst snittlutning så kommer man ha så mycket hemlängtan så dom där 13 km kommer gå “av bara farten”. Det kommer antagligen göra lite smått ont både här och var, men när målet är nära så brukar man kunna hantera sånt bättre!

Håll tummarna för att allt går som det ska och att jag är en bra bit upp för Alpe d’Huez imorgon vid den här tiden!