Utlandslopp under 2016

Planen för 2016 är att köra ett ganska stort gäng lopp utomlands, det är mestadels inte rena tävlingar utan lopp för glada amatörer. Många lopp i Frankrike t.ex. kräver ju licens eller läkarintyg, fast det inte är ren tävling. Oklart varför det är så men antar att det har med säkerhet och ansvarsfrihet om någonting händer att göra.

Året inleds med Mallorca 312, GUD VAD ROLIGT DET SKA BLI! Jag är nere på läger med Stockholm CK och av en händelse så råkar vi vara där samma helg som Mallorca 312. Det var såklart planerat men det fattade inte jag först efter ett tag så det blev en väldigt rolig överraskning. Jag har länge velat cykla det här loppet men det har aldrig riktigt passat in i schemat så det har inte blivit av. Loppet går 30/4 och är 312 km långt med inte mindre än 4300 höjdmeter. Jag har ju kört Haute Route två gånger så det känns inte alls nervöst att det är så långt och så mycket höjdmeter. Mallorca312
altimetria_312_eng
Det kanske bästa med loppet är att det finns en variant som är 167 km kort också om man tycker 312 km är för långt. Det bästa är då att man anmäler sig till samma lopp, och efter 90 km på loppet så kommer man till ett vägskäl och får helt enkelt välja vilken sträcka man vill ta. Jag tänker såklart ta den långa sträckningen, men tänk om man kommer dit och är trött och på dåligt humör och försöker välja den korta? Undra hur många som gör så på riktigt? Jag kan inte se mig själv göra så men man ska aldrig säga aldrig, vad som helst kan ju hända men 312 km är planen!
MALLORCA312_2015_VALLDEMOSSA_KM90,5

Nästa lopp på tur utomlands är Gran Fondo New York i maj, jag körde ju det i år för första gången och kände att en gång till vore roligt. Dels för att förbättra min tid men även för att vi missade att göra några saker i New York som vi gärna skulle åka tillbaka för att göra. Jag är ju ingen storstadsturist egentligen men att kombinera cykellopp med storstadsturistande går helt ok så därför kör jag loppet igen den 15/5 2016. 161 km och 2800 höjdmeter är banan så det är en förhållandevis ok banan, inte allt för kuperad.screen-shot-2015-10-10-at-12-24-36-am1

Därefter hinner det gå några veckor innan det är dags för den årliga veckan i Franska alperna och La Marmotte. I år har jag däremot tänkt att inleda veckan med Gran Fondo Mont Ventoux så jag åker ner redan på fredagen för att kunna köra det lopp på söndagen den 26 juni (La Marmotte går ju lördag veckan därefter). Enda smolket i bägaren här är att jag råkade boka flyg ner till Geneve på självaste midsommarafton(!), men hallå, hur ska man veta det liksom? Det var ju inte som om SAS varnade innan bokning och när jag väl kom på det så var det försent, men vad gör väl det? Flyget går på eftermiddagen så vi hinner fira lite midsommarafton innan vi åker. Loppet är i alla fall 131 km och 3800 höjdmeter och avslutas med målgång på toppen av Mont Ventoux!
1

Därefter packar vi in oss och cyklar i bilen och drar vidare till Bourg d’Oisans för en vecka i alperna innan det är dags för La Marmotte. Den här veckan är en av dom bättre på hela året och rent cykelmässigt så är det verkligen en toppenvecka, jag längtar redan! Den 2/7 cyklar vi La Marmotte, 174 km och 5000 höjdmeter ren njutning. Har jag sagt något om att loppen ovan “inte är så farliga” så kan jag villigt erkänna att Marmotte är ganska jobbigt, till och med väldigt jobbigt. Lägg därtill att det ofta är väldigt varmt i alperna såhär års och att Alpe d’Huez ligger i direkt solljus den tiden på dygnet vi är där. Samt att det knappt finns någon skugga under klättringen så är jobbigt bara förnamnet. I fjol var det över 35 grader när jag gick in i foten av klättringen och eftersom det börjar med en ramp på över 10% så trodde jag redan här att jag inte skulle ta mig upp. Upp kom jag ju, men jag låg ju å andra sidan på asfalten och flämtade ungefär 10 gånger innan jag tog mig dit. Värme och min kropp fungerar inte, jag klarar det inte. marmotte

Sen undrar jag om det händer någonting mer innan Haute Route gånger tre? Det är alltså någon gång i slutet på augusti och början på september som jag ska spendera 3 veckor i Pyrenéerna, Alperna och Dolomiterna och cykla cirka 3000 km och 60.000 höjdmeter i ett svep (eller det är faktiskt vilodag 2 ggr under tiden så i ett svep är det inte, som om det nu skulle göra någon reell skillnad). Ja, nej, ja, jag vet inte, nej, jag säger inget mer om det för det behöver inte sägas något mer om, herregud är allt!

Känner mig nästan lite besviken för jag trodde det var fler lopp utomlands? Fast det är ju ändå 5 stycken, mer än dom flesta andra kör, och det kommer nog räcka till så det blir över. Planen är att klämma ur allt som går under 2016 när det gäller åka utomlands och cykla och sen 2017 ska jag fokusera på andra saker här i livet, typ sambo/familj och ett normalt liv och sånt där som “alla andra” gör.

Klubbyte inför nästa säsong!

Nästa säsong så kommer jag inte att cykla med Fredrikshof IF CK längre utan byta färger till StoCKholm (Stockholm CK alltså). Jag har cyklat med Fredrikshof sen 2012 och känner mest att det inte ger så mycket mer om jag vill tävla och bli en bättre cyklist så då är det bättre att testa någonting nytt. Fredrikshof är en grym klubb, absolut, men det är en motionärsklubb och inte en klubb för tävlande, så är det bara. Tråkigt men å andra sidan så kan ju alla klubbar inte fokusera på allting, det är ju ändå ideella insatser vi pratar om.

I Stockholm CK så ska jag cykla och tävla i DamElit återigen, det var 2 år sen sist och däremellan så har jag varit ganska mellanmjölk och dekis när det gäller att prestera på cykeln. Det har tyvärr inte gått att pressa ur någonting ur kroppen för den har inte svarat men i slutet av den här säsongen vände det och nu ser jag äntligen ljuset i tunneln.
OLYMPUS DIGITAL CAMERAJag vill egentligen tävla mest i tempo, eftersom det är det som jag är bra på, men jag ska ge linjelopp och GP en chans. Kommer ju aldrig bli bättre om jag bara kör det jag redan är “bra” på och struntar i det andra, det känns mest fegt och inte så utvecklande.

Jag är livrädd för att jag ska pressa mig för mycket, igen, och få någon slags prestationsångest och därmed strypa min kropps vilja att prestera, igen. Därför så kommer jag ta det så piano som det bara går. Stockholm CK kommer satsa på ett elitlag och ett utvecklingslag för damer, jag valde ganska snabbt att inte ens försöka aspirera på en plats i elitlaget. Utan det blir en plats i skymundan i utvecklingslaget och en satsning på lagom nivå. Ingen press och ingen hets utan tävling på villkor som gör att jag kan prestera utan att det vänder till en negativ spiral av att “jag är för dålig” eller att kroppen slutar svara igen. Förhoppningsvis har jag lärt mig något senaste åren så jag har ganska mycket tilltro till att jag ska kunna ha tillräckligt mycket is i magen för att inte göra samma misstag igen.

Under 2016 ska jag cykla mycket berg också, Haute Route gånger tre och massa annat roligt. Det kommer mer om det senare men det kommer bli ett grymt år oavsett!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Torsdagstur med Rejlers/StockholmCK

Bara för att reda ut saken så kan jag informera om att RCT = Rejlers Cycling Team och detta är egentligen “bara” ett gäng som tycker om att cykla tillsammans (ingen klubb). Ur detta har SCK = Stockholm CK bildats, som en riktig cykelklubb. Jag har ju medvetet inte cyklat fort i år, så det är först nu jag försöker smyga igång med det. Ni kan ju ana hur det är att försöka cykla fort med andra som cyklat hårt hela säsongen.

I går var jag ute med gänget för lite backträning ut mot Tyresö. Alla som känner mig vet ju att backar inte är min specialitet. Ni kan ju gissa hur det gick när jag dessutom dök upp på träningen redan toksliten i benen efter MTB både måndag och onsdag och RCT-kräksträning i tisdags. Ja, jag ska skärpa mig, max en sån här träning i veckan tills jag har blivit lite starkare och återhämtar mig från hårdkörning fortare. Nu är jag för ovan och det sliter för mycket och slitna ben gör ingen glad på en hård träning.

Jag hade ingen aning om vart vi skulle köra och kände väl aldrig igen mig under turen för den delen heller. Det som är fördelen med GPS, kan man kolla efteråt var man egentligen varit och cyklat. Vi cyklade i alla fall ut i gemensam trupp mot Tyresö.
tyreso
Någonstans under uppvärmningen drogs tempot upp rejält och redan här så gjorde sig benen påminda men jag lyckades åtminstone med att inte bli avhängd redan på här. Men då ska också nämnas att uppvärmningen mera var av karaktär “uppvärmning”, det gick ganska fort bitvis alltså. Men jag lyckades i alla fall plocka ett riktigt rejält QOM mitt i detta. Det kanske var värt att klämma ur det sista i benen för det.
QOM
43.6 km/h snitt i över 3 minuter och det gick ju faktiskt bara utför sista biten. Eftersom mina ben redan var slut innan vi började så var uppvärmningen ungefär allt jag hade att ge. När vi stannade för att snacka igenom vad vi skulle göra, delade oss i två grupper och sen gav oss iväg i fritt tempot så startade vi med en uppförsbacke. Benen sa omgående “tack, men nej tack nu är vi för sura och trött” och jag tappade gänget redan här, efter typ 2 sekunder. Snopet och kanske inte jätteroligt, men jag tänkte att jag hittar dom säkert snart igen. Lyckligtvis hittade jag dom i en korsning några km bort och sen på vägen tillbaka så hade benen vaknat lite igen så då behövde jag inte cykla själv utan hade några andra som körde ungefär samma tempo. Lite bättre för självkänslan.OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Sen satte Sara Penton upp spurten på hemvägen och de flesta av oss åkte av en efter en. Personligen tycker jag bara det är en ära att bli avhängd av Sara så tack för åkturen, du är grym! Jag hade ju ingen aning om var jag var eller vart jag skulle men kunde ansluta med två andra som släppt och när vi kom ut vid Sköndal så kände jag ju igen mig och dom andra skulle också mot stan så vi kunde cykla hemåt tillsammans. Höjdpunkten på dessa rundor är ju att få runda av med lite stillsam stadscykling och känna sig nöjd över dagens bedrifter. Därefter är det ju fosterställning i badkaret i en timme innan man har återhämtat sig och återfått medvetandet.

Sammanfattningsvis en perfekt kväll om vi glömmer det faktum att benen var för trötta redan innan start! Men jag är återigen oerhört tacksam för att kroppen, knoppen och benen är med igen. Jag har inte cyklat vare sig hårt eller fort på så länge (över ett år) så det är fantastiskt att det fungerar igen och att det är roligt. Det är roligt att köra på gränsen, det är faktiskt roligt att till slut behöva inse att “nej, nu åker jag nog av” och se resterande av gänget dra iväg. Det är roligt att försöka jaga ikapp andra som släpper och så vidare, det var säkert över ett år sedan jag tyckte någonting sådant var roligt.

Sen är ju inte formen i paritet med RCT-gänget som ju drog runt VR på 7h45min, men så länge jag kan gå på träningar och cykla MED dom förhållandevis länge så känns det bara inspirerande. Den dagen jag börjar bli avhängd på uppvärmningen eller “uppvärmningen” så ska jag nog söka mig till ett annat gäng däremot.

Nu ska jag bara inte göra en Karro och bli för överentusiastisk…. tror ni det går?

Ännu ett besök på Fornstigen

Igår var jag ut och rastade Exan (landsvägshojen) så då var det inte mer än rätt att lilla Stumpan (MTB:n alltså) fick komma ut idag på en tur. Skulle gärna skrivit något om igår just igår, men jag hade fullt upp med att återhämta mig när jag kom hem.

Gårdagsturen bestod nämligen av 80 km kränkningsrunda med Rejlers Cycling Team/Stockholm CK så idag blev det som kompensation lite mer soft MTB-körande med Fredrikshof. Kan meddelas att vi är ganska glada dock, fast vi blir ifrånkörda (fast Herrarna nedan har fixat en punktering så jag ska inte säga att dom blev ifrånkörda).
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Men vad gjorde vi idag då om vi ska hålla oss till ämnet!
Jo, jag och Batman rekade Fornstigen i måndags och fann ju att spåret var väldigt torrt och fint så vi lockade med oss några Fredrikshofvare för en runda idag. 10 personer blev vi som körde 16.5 km av banan (det visade sig sen att vi tydligen alltid åkt fel och missat en bit tyckte några andra som kört där innan). När jag kollar HappyMTBs-turtips så visar det sig ju att personerna har rätt, fascinerande ändå att jag väl åkt där åtminstone 10 gånger och alltid missat den där biten. Men börjar man åka fel så är det väl lätt att fortsätta. Nästa gång får det bli rätt helt enkelt!

Oavsett så var det ännu en fin MTB-kväll, det gäller att passa på nu när det är så fint väder ute och fortfarande ljust så pass sent på kvällarna. Tyvärr blir det ju mörkt tidigare och tidigare så snart kommer kvällsturerna bli rätt så korta (eller med pannlampa). 1 2 4
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
3
OLYMPUS DIGITAL CAMERA 5
Jag lyckades vurpa både i måndags och idag, på samma sätt och därmed landade jag på exakt samma ställe som sist. Båda gångerna så har det varit brant uppför och jag har till slut haft så låg fart och inte hunnit klicka ur så välter jag istället. Båda gångerna åt vänster och båda gångerna en rejäl smäll på höften. Men vad gör lite blåmärken och blodvite (idag lyckades jag samtidigt skrapa upp armbågen och smalbenet)? Det hör ändå lite till att vurpa när man kör MTB, sannolikheten är betydligt större än på landsväg. Sen kan man ju göra tokvurpor och mer kontrollerade, jag tycker SPD-vurpor uppför ändå är relativt kontrollerat, men jag hade ju hellre fixat att cykla hela vägen upp.

Nästa gång kanske det går (platsen för måndagsvurpan var mest klantig, där cyklade jag obehindrat upp idag) men dagens vurpa gjordes upp för ett stenröse där det är rätt knepigt att ta sig upp. Men jag kom längre idag än i måndags, alltid något. Om någon vecka kanske jag tar mig hela vägen upp, man kan ju drömma i alla fall. Tills dess kan jag leva med lite blåmärken och skrapsår.