Nu börjar det bli jobbigt på riktigt och idag kommer nog den svinigaste dagen av dom alla. Jag höll nästan på att börja gråta igår på briefingen när dom presenterade dagens etapp. Puh! Usch! Fy f´n! Herregud! Skjut mig! Och så vidare…

Etapp 4:

– Start: Bagnères De Luchon 08.00
– Mål: Argelès Gazost (12.05-16.00)
– Längd: 119 km
– Höjdmeter: 3800 m+/3900 m-

Jag vet inte ens vad jag ska säga om det här, start 8 är i alla fall skönt för då får man sova lite extra. Uppstigning vid 7 räcker nog, även om jag fått en ovana av att vakna ganska exakt 5 och sen ha lite svårt att somna om. Sen är det bara ett rent helvete från start till mål ungefär, den ena klättringen värre än den andra. Titta bara?

Höjdprofilen:

Tripp, trapp och trull. Vad är det där liksom? På briefingen igår nämndes “väggar” med 15-16% i flera hundra meter. Herregud, jag kommer dö. Överlever man den här dagen så överlever man allt. Det kommer däremot INTE gå speciellt fort. Jag hoppas cut:en inte är i farozonen, det är ju mycket nedför också så förhoppningsvis borde det gå bra.

Jag vet återigen inte vad jag ska säga, det börjar ok med den första stigningen. Den kommer vara jobbig, men minst jobbig för dagen. Sen är ju början av Hourquette bland det värsta jag sett, puh. Där kommer det ta emot. Sen att avsluta med Tourmalet är ju bara det galet.

Skönt återigen att inte behöva avsluta med en stigning utan få rulla ut benen nedför och på platten en stund innan målgång.

Nu är det bara hålla tummarna för att benen håller. Det börjar tyvärr antydas till kramp här och var i benmusklerna så jag hoppas att dom inte ger upp under morgondagen utan att dom orkar med. Fy f´n, nu finns det ingen återvändo! 3 down, 4 to go!

Till och börja med kan man ju undra varför jag döper dessa inlägg till “kort” RR, hur ser den långa versionen ut då?

Dagen började lagom tidigt med start 7.30, därefter följde 27 km kortege. Om jag tyckte kortege var coolt igår så tycker jag kortege är coolt i typ max 5 km idag. När vi rullade var det bara 8-9 grader, men eftersom det varnades för ännu en väldigt varmt dag så valde jag att inte ta något annat än kort-kort på mig. Det är inte lönt att behöva släpa runt på en väst i bakfickan hela dagen för att det är kallt 1-2h på morgonen.
Brun = ja! Väl insmord och glansig = ja! Tröttglad = ja!

7.30 gick som sagt starten och sen rullade vi ut på huvudgatan i lagom lugn takt. Det var ganska kallt, och lagom roligt att behöva bromsa sig utför och köra gummisnodd i 27 km. Men med tanke på hur många vi är, 200 personer, så gick det extremt välordnat till. Jag har precis lärt mig att man skriker “slow” alternativt “slowing” och sträcker upp stopp-handen när det saktas in. Ju mer det saktas in, desto högre skriker folk. Går det över till en kraftig inbromsning så övergår “sloooowing” till något i stil med “slloooooooooooooöööööööööh“. Bara ett form av brölande, varje gång lät det som om ett gäng fyllegubbar var på väg hem från krogen. Men hindrar det folk från att köra in i varandra så är det väl bra.

Sen small starten på riktigt och tidtagningen började och kortege avslutades och alla släpptes lösa i sin egen takt. Första klättringen för dagen, 15 km uppför i lagom lugn takt med lagom lutning.

Det var återigen överhört vackert på väg upp mot toppen, att cykla i dom här landskapen när solen reser sig är hur häftigt som helst. Nu började även värmen att tillta och det kändes än så länge skönt för det var som sagt lite i kallaste laget med kort-kort och 8-9 grader. Även om +30 grader som det snart blev inte heller är så behagligt oavsett klädsel.

Trots att första stigningen inte var så brant så kändes det mentalt jobbigt att behöva klättra så länge. Det känns att huvudet också börjar bli trött.

Efter dagens första klättring väntade en utförslöpa och sen var det en rejäl transportsträcka på nästan 30 km nere i dalen.

Jag bävade inför att behöva ta transporten helt ensam, men så dök den räddade ängeln upp. Mr Kvastcyklist Fergues (det är alltså ingen fara att stöta på honom först i sista klättringen, då ska man bli stressad). Han gick in framför mig när han kom ikapp och jag åkte med på rulle och vi turades om att dra. Det gick i bra takt och vi låg långa stunder i +35km/h. Efter ett tag kom vi ikapp en australiensisk man som jag träffat lite till och från, och sen kom vi ikapp Christian (legenden som cyklar alla tre HR och dessutom med bara ett ben, makalöst bra). Vid det här laget så verkade Fergues nöjd med att ta dragjobbet och jag hade inga ambitioner på att ta slut på mig så jag låg på hans rulle hela vägen till nästa depå. Mycket skönt, hade säkert tagit 10-20 minuter längre tid att cykla den sträckan själv. Väl vid depån så tackade jag för draghjälpen, fyllde om mina flaskor, och drog vidare mot dagens andra klättring.

Fram till den här punkten hade det ändå känts ganska ok men nu började det bli jobbigt på riktigt. Solen låg på konstant, Garmin visade 33-34-35 grader långa stunder och det gick bitvis ganska brant uppför. Att nå toppen kändes oerhört skönt, klättringen var bara 9 km och började rätt snällt så även fast det var jobbigt så kändes den inte jättelång. Men värre skulle det bli!

Klistermärke med alla stigningar på varje etapp på, mycket användbart!

Dagens sista stigning var brutal, kanske inte brutal i sig utan snarare i kombination med allting. Den började ganska snällt vilket kändes skönt, men sen blev det bara värre och värre. Solen låg på, benen började bli trötta, kroppen i övrigt började bli trött, huvudet började bli trött och så vidare. Det var liksom ingenting som var speciellt piggt efter över 6h i sadeln. Det var verkligen en kamp att ta sig upp och alla MC:S med medicinsk personal, media MC:n, filmteamet som filmade min smärta 4 km från slutet, Mavic-bilen som åker förbi och hejar stup i kvarten m.m. gav verkligen den lilla extra energi som krävdes för att orka ta sig upp. Jag stannade en gång med cirka 2.5 km kvar för det var så jobbigt så jag behövde vila lite men utöver det tog jag mig upp i ett svep.

Väl på toppen var det återigen någon som stack fram en filmkamera framför ansiktet och jag vet inte vad jag sa, men förhoppningsvis klipper dom bort det för det såg nog för hemskt ut. Därefter hittade jag Anj och 2 killar ur Team Salty Balls (lång historia) och vi fyra bestämde oss för att cykla resterande 30 km i mål tillsammans. Först var det runt 11 km rakt nedför där vi körde alla i egen takt och sen samlade vi ihop oss i botten och rullade i ett fint led hela vägen i mål i samlad trupp. Bitvis gick det plågsamt långsamt (en del kan verkligen inte cykla på platten/nedför) men jag tänkte att bättre att spara sig för vad som komma skall. Tror benen gillade att få cykla ned lite på riktigt.

Nästan 8 timmar senare rullade vi i mållinjen mycket nöjda över dagen, 1h till cut:en ungefär så ingen stress där vilket var jätteskönt!

Vi tappade en lagmedlem lagom till fotograferingen, men att få nya vänner är det som sagt inga problem med på det här eventet.

3 down, 4 to go!

En gång är flax, två gånger borde väl betyda framtida filmstjärna-material?

2:45 in i klippet ses jag passera min nya gode vän Anj, som var tvungen att vila lite under gårdagens sista klättring.

Jag tror vi i bottenskrapet får lite mer tid framför kameran eftersom vi lider lite mer. Eller så är vi bara lite snyggare, vem vet? Jag blev filmad typ 3 gånger idag så kanske får jag vara med på dagens film också. Det kan ju hända att dom har tröttnat på mig, så rolig är jag nog inte.

Oavsett så är verkligen filmerna extremt skickligt regisserade, fantastiskt att se! Jag ska definitivt försöka spara dom här klippen på något sätt, för det kommer verkligen vara något man vill se om och om och om igen! Hela den här resan är ett stort minne för livet!

Nu börjar det onekligen kännas att man lever, jag har tyvärr lite problem med magen som gör sig av med maten i alldeles för hög fart. Så jag är lite orolig för att jag inte hinner få i mig nog med näring. Men det löser sig nog!

Etapp 3:

– Start: Ax 3 Domaines 07.30
– Mål: Bagnéres de Luchon (12:50-16:45)
– Längd: 161 km
– Höjdmeter: 2550+/2600-

Start 07.30 redan, det betyder tidig uppstigning. Jag börjar bli lite trött så jag satsar på att uppstigning 6.15 räcker ungefär, det borde det göra. 161 km är en lång sträcka, lyckligtvis är det “bara” 2550 höjdmeter, vilket ändå känns lite skönt även fast det är ganska mycket. Återigen ska det bli väldigt varmt, jag laddar med mycket resorb sport och High5-zero! Jag börjar även känna lite i huvudet att värmen tar, jag har tjockt hår och när hjälmen sitter på och solen ligger på i timtal så tar det verkligen på skallen.

Höjdprofilen:

Jag ska sluta säga att det ser snällt ut, för ingenting här nere är speciellt snällt. Det börjar alla inse efter bara två dagar. Det är tre tunga stigningar och lyckligtvis en hel del lugn och ro där mellan. Skönt att för första dagen på den här veckan inte behöva avsluta med en klättring utan få rulla in med lite mer respekt.

Dagens stigningar:

Jag vet inte vad jag ska säga, den första är lång och lugn, 15 km och inte ens 5% i lutning. Den andra är ju ingenting att tala om först sista 3-4 km, första biten går det ju knappt uppför (jämfört med riktiga berg alltså). Den tredje är väl värst för dagen, speciellt eftersom man är tröttast där. Men den är bara 6 km och när hemlängtan sätter in blir allt enklare.

Den blir nog bra det här, är bara att köra för allt vad benen håller!

Dags för andra dagen på det här galna äventyret, start vid 8.00 och vårt hotell hade inte frukost så det åt vi vid starten. Därefter var det bara slänga in sin ryggsäck i lastbilen och vänta på startskottet. Det var en väldigt kylig morgon och vindväst kändes obligatoriskt eftersom nästan 30 km utförsåkning väntade första delen av dagen.
Ja, jag har fått “lite färg”!

På grund av säkerhetsrisker av olika slag så åkte vi i kortege första 8 km, sen började tidtagningen och alla släpptes loss. Jag tycker det är hemskt mäktigt att glida igenom de små byarna i samlad trupp. Det blir en rätt cool effekt med 200 cyklister, MC:s, ambulanser, poliser, servicebilar m.m. Även om det just utför är lite smått irriterande också för jag vill gärna köra på där!

Men efter att startskottet gått på riktigt så kom VÄRLDENS bästa utförslöpa, jag skojar inte när jag säger att jag låg i över 60 km/h i flera km. Det var nog en av det bästa utförslöporna någonsin, jag körde även om en MC (eller flera) varav en kom ikapp på platten och applåderade i luften när han passerade mig. Jag körde även om ganska många cyklister vilket är skönt för då vet jag att jag får sällskap sen när det går uppför. Vore jag långsam nedför så skulle jag nog inte ha en chans här.

Därefter blev det två små klättringar som uppvärmning, det var bara några km styck och ingen lutning att prata om. Sen blir man alltid fint applåderad när man når toppen, oavsett om man är först eller sist eller där mellan.

Därefter bar det ner igen och transport bort mot dagens stora utmaning, 15 km klättring med över 8% i snitt (usch). Det här var en ganska jobbig bit, utförslöpan i början var dålig och man fick alltid upp världens fart men så svängde det hela tiden så det gick aldrig att ta nytta av farten. Olidligt tråkigt faktiskt. Sen kom vi ner i dalgången och cyklade i ett irriterande motlut i säkert 20 km, eller kanske mer.

I motlutet så blev jag även fotograferad av en funktionär, från en bil, med dennes mobilkamera. Ändå ganska bra foto givet förutsättningarna. Jag kan ju meddela att om man åkte hit ensam (vilket jag i och för sig inte gjort) så får man snart hundratals nya kompisar. ALLA (typisch i alla fall) är verkligen hur trevliga som helst. Funktionären som fotograferade mig i farten är extremt trevlig. Hon kom glatt efter målgång när jag satt och väntade på massage och förklarade att hon fått världens bästa bild på mig och så vidare. Skulle det hända på typ Vättern? Kanske, men antagligen inte. Klockrent!

Motlutet i dalgången var hemskt, här började jag även bli orolig för att hinna upp för dagens värsta klättring i tid. Jag hade nämligen för mig att “cut off:en” på toppen gick 12.50! Jag tänkte att om jag har 2h på mig så har jag gott om tid, 1h50min kanske går, mindre går inte. När jag nådde botten efter oändligt lidande i motlutet så hade jag 1h45min. Suck. Jag brukar aldrig behöva köra klättringar under press men det här blev hemskt.

Jag försökte köra på så fort det bara gick, men långa stunder gick det knappt i 7-8 km/h. Jag struntade i depån halvvägs, drog bara förbi. Jag led extremt bara för att jag inte ville missa tiden redan nu. Med 6-7 km kvar börjar jag inse att det kommer nog inte gå, med 3-4 km vet jag att det kommer inte gå, med 1-2 km kvar undrar jag om jag läst fel för varken kvastbil eller kvastcyklist har passerat och vi är ändå ganska många (ett tiotal) som kommer upp på fel sida om 12.50! Med 500 meter kvar cyklar Fergues om mig (kvastcyklisten) och meddelar att det är 7 bakom, han säger inget om tiden men jag tänker att om cut:en redan gått (klockan var nästan 13.00 när jag kom upp) så borde inte han vara här. Väl uppe säger han att det är en stund kvar innan cut:en går. Jag är inte övertygad ändå för jag vet vad jag läste innan, men jag tänker att skönt att jag tog ut mig nästan totalt typ i onödan.

Med 1 km kvar av klättringen ungefär! 100% pain!

Jag vet när målet stänger, och vill inte slösa en minut, så jag lämnar depån på toppen efter bara några få minuters lugn och ro! Nu går det utför igen, länge. Nästan 20 km innan det är dags för dagens sista klättring. 8.3 km med 8% i snittlutning.

Dagens sista klättring är bara en enda stor hemlängtan, det är ingen idé att känna efter utan bara köra. Jag vet att jag har över 2h på mig innan målet stänger och det är nog dagens lyckligaste stund när jag inser att jag INTE behöver jaga en tid under en klättring till idag. I botten möter jag Niels och Des som gått i mål redan och är på väg till byn där vi ska bo för natten. Det ger jättemycket energi, hela vägen uppför möter jag cyklister, okända som kända, och säkert mer än 75% skriker något uppmuntrande hejarop på vägen. Med 4 km kvar möter jag Paul som meddelar att det är inte mer än 5.5 km kvar och det går även nedför sista biten. Jag hör bara att det är 1.5 km mer än vad jag tror (jag har passerat “5 km to finish” sen länge och dör lite på insidan över hans nyheter.

Det är bara cykla vidare och inte göra så mycket åt det, jag stannar två gånger på vägen upp och dricker lite och andas ut. Jag har jättegott om tid och känner att jag bara vill spara mig så mycket som möjligt för resten av veckan. På vägen upp cyklar jag och en australiensisk tjej, Anj, om varandra. Hon cyklar om mig och jag cyklar om henne när hon stannar, vi har gjort varandra sällskap till och från hela dagen. Med 1 km kvar kommer hon ikapp mig igen och vi cyklar sista biten i mål tillsammans, det är ingen som försöker spurta i från den andra utan vid ser bara till att ligga bredvid varandra och njuta av att dagen äntligen är över.

Fy f´n är min sammanfattning. 40 minuter tillgodo i mål, jag klarade alla tidsgränser och det tog väl runt 6h att ta sig i mål idag.

Återigen, fy f´n! Det tog rejält på orken idag, speciellt med den långa klättringen där jag jagade en felaktig “cut“. Jag känner mig redan rejält trött och det är 5 dagar kvar. Tror tröttheten i kroppen är mycket värre än tröttheten i benen, benen känns mer än ok än så länge men jag är riktigt trött. Men, det är inte så mycket att göra åt det än att vila så mycket som möjligt och ladda för morgondagen! 2 down, 5 to go!