Äntligen börjar jag komma in i lunken och rutinerna börjar sätta sig när det gäller att komma ut och cykla. Jag vet inte varför, men senaste vintersäsongen så tror jag att jag cyklade en gång. Det har jag redan slagit med råge med årets 7-8 turer. Eftersom jag inte har några planer på att vinna os-guld så blir det ibland så himla lätt att tappa lunken. Medans jag har många vänner som tränar slaviskt 6-7 gånger i veckan och följer träningsscheman och har privata coacher så lallar jag ju själv mest omkring och cyklar bara för ATT. För att det är roligt, rogivande, skönt, bra träning och himla härligt.

Jag vet inte när cykling blev så himla prestationsbaserat, kanske är det människorna jag råkar omge mig med, men att träna 40h/veckan samtidigt som man försöker sköta ett heltidsjobb är inte riktigt min grej. Nej, då får det bli små insatser här och var när tiden finns istället. Jag tycker det fungerar ganska bra det med!

Igår firade jag första dagen på julledigheten med 40 km runt omkring i Nackareservatet och det var väl förvisso skönt och härligt men isch vilket underlag. Isigt och spårigt och bitvis riktigt obehagligt. Tror jag skippar Hellas tills det antingen fallit massa snö eller hunnit smälta undan massa för det är sådär att cykla på blankis även om jag har dubb.
Jag har officiellt slutat med selfies, jag vet inte varför men jag har börjat tycka att det är så himla töntigt. Ändå står jag där själv mitt i skogen och tänker, “men kanske borde jag ha EN bild på mig själv ibland för det är ju ändå min blogg och bla bla bla“. Det blir liksom inte bra, jag försöker le men ser ut som ett miffo och snorspåren bröstkorgen är ju mer framträdande än resten av mig. Trots att jag tog säkert 20 foton så blev det här det bästa, det säger väl allt om den saken! Nej, jag får skaffa mig cykelsällskap som får hjälpa till med personfotograferandet i framtiden så slipper jag fylla internet med fler onödiga selfies för det känns som om vi nått bristningsgränsen redan!

Härligt med en solrunda, även om jag inte gillade det bitvis isiga vägarna så värst!

Förra veckan så körde jag ju med SCKs damer så då missade jag lördagsMTB:n ute på Järva som jag brukar köra. Kändes skönt att återigen vara tillbaka på bekant mark och sitta på MTB:n istället för CX:n. Dagen till ära med nyservat bakhjul, sambon hjälpte mig att byta två havererade lager i hjulet i veckan och cykeln kändes som ny efter det. Det har varit lite sladdrigt på sistone så det kändes skönt att få det ordnat.

Den här gången lämnade jag bilen hemma och satte mig på cykeln för att cykla ut. Senast jag cyklade ut, i början på januari när jag inte hade tränat på ett tag, så bonkade jag någonstans ute på fältet så efter det har jag inte vågat cykla ut. Men nu är den perioden förbi och jag känner mig inte oroad för att bonka på en sån här runda. Skönt och tryggt med andra ord, man ska inte bonka efter typ 30 km, då är något fel.

Det var jättefint och stillsamt på vägen ut och det kändes som en skön start på helgen att värma upp ensam i dryga timmen. Väl på plats så var vi väl över 12 cyklister som gav oss iväg ut i skogen. Det blir en väldigt lång orm när man kör stig och är så många men det fungerar förvånansvärt bra, alla hittar sin plats i gruppen så tempot blir bra för alla. Den enda nackdelen är väl att man inte vill stå still för länge så dom längst bak, som kanske är dom som är tröttast, får alltid vila minst men det brukar funka rätt bra.

Jag hade en bra dag och kände mig pigg och fräsch och hann till och med klaga lite på att det gick för långsamt men sånt ska man passa sig för. Rätt var det är så blir man avhängd istället och tycker att det går för fort. Det blev i alla fall närmare 60 km för mig med transporten dit och hem och det kändes precis lagom. Hade jag tagit bilen så hade det bara blivit 20 km vilket känns lite som i minsta laget en helgförmiddag.

Ännu en härlig lördagsförmiddag på MTB:n i skogen, perfekt vinterträning!