Marit Björgen bara för en dag

Fördelen med att förlägga sin arbetsdag hemmavid är att det går att utnyttja tiden till lite annat, bland annat ta en långlunch för att hinna åka lite skidor när de fortfarande är ljust ute. Nackdelen är ju att man får jobba senare på eftermiddagen/kvällen för att kompensera, men det kanske det är värt för att få vara ute i lite dagsljus.

Ryktet har ju gått att det finns en liten 500 meters slinga med konstsnö ute på Ekerö som är åkbar, närmare bestämt vid Ekebyhovsbacken. Döm om min förvåning när jag insåg det i tisdags. Att kunna åka skidor i Stockholm just nu är ju en dröm.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att Ekebyhov dessutom kan ha 3 backar för utförsåkning öppna är ännu märkligare. Jag förstår inte hur dom kan ha snö när det överallt annars har regnat bort. Jag antar att dom grundat rejält med konstsnö så underlaget lyckats stå emot allt regn som öst ner senaste veckorna.

Rundslingan var ganska tråkig faktiskt, jag åker inte skidor för att åka runt runt på 500 meter, jag är ledsen men nej, det var inte underhållande. Det är BÄTTRE än att inte kunna åka alls såklart, men det blir inte några mastodontpass för mig där men skönt att få leka av sig lite åtminstone. Ok spår och lite kuperat faktiskt så jag lyckades även vurpa i en av utförslöporna. Spåren försvann och jag var inte beredd och körde rakt fram när banan svängde, till slut var jag tvungen att sätta mig ner på rumpan för att inte åka rakt ut på leråkern som var bredvid spåren. Tror ingen såg eländet i alla fall, det är det absolut viktigaste när man vurpar!

För att höja nivån lite på utmaningen så beslöt jag mig för att testa på lite Marit Björgen-takter a lá Tour de ski (nu kanske jag inte ska säga så eftersom hon bröt i år, men vi får projicera att det utspelade sig 2012 när hon plockade hem titeln) och klättra upp för skidbacken istället.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Första biten gick det ju bra att skida på som vanligt, sen blev det tyngre!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Ingen optimal dag att ha bakhalt på, borde lagt på nytt klister efter Engelbrektsloppet men det glömde jag ju såklart!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag vågade inte gå längre upp med rädsla för att inte överleva utförsåkningen!

Det är brantare än det ser ut, men inte alls i närheten av backen i Val de Fiemme som ju avslutar Tour de Ski. Det är bara konstatera att jag har en bit kvar till Marit Björgen-form, men kanske om jag får några år med rejäl blod-dopning och lite anabola så kanske det är fysiskt möjligt (nej, inte ens då tror jag att jag skulle vara i närheten).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Utför gick det så fort så jag knappt fastnade på bild. Men helt ärligt så är det lite smått obehagligt att köra utför skidbackar med längdskidor, det är ju inte mycket mariginal man har att spela på. Men kanske bra övning inför Vasaloppet? Allt för att åtminstone veta hur man bromsar om man skulle hamna i den här situationen i höjd med Risberg!

Vilken lycka att få cykla igen

Jag har inte fått cyklat så mycket på riktigt sista två veckorna för jag var lite halvrisig för två veckor sedan och förra veckan ville jag inte chansa och bli sjuk inför Engelbrektsloppet. Men nu är loppet över och jag är inte risig längre och därför stod en tur till Knalleborg på gårdagens agenda.

Jag var ju där ute och försökte åka skidor för två veckor sedan och då var det helt bart så vi visste väl redan innan att det inte skulle bli så mycket snöcykling. Men det är ändå lite småchockerande att inse att det är helt snötomt i skogen.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det kändes verkligen som att cykla i en helt annan skog jämfört med att cykla samma spår när det är snö. Det var tyvärr inte alls lika roligt men inte för den skull speciellt tråkigt heller, utan roligt på ett annat sätt. Det blir ju inte lika slirigt när det inte finns någon snö. Däremot gick det ju att stå på lite mer och få lite bättre fart än vad det normalt gör. Det är lättare att lita på packat grus/skogsstig än vad det är att lita på lös snö. Kvällen var varm och härlig och det bjöds även på lite dis och dimma i skogen .Jag trodde länge att jag hade flåsat igen min pannlampa men när Batman bekräftade att det var dimma så insåg jag att det inte var mig eller min utrustning som det var fel på.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Ok, det kanske inte var SÅHÄR dimmigt… det är mest Batman som ångar! 

Det gick bättre att cykla på dagens underlag och istället för att behöva gå upp på två ställen så blev det endast en backe som blev övermäktig. Den är kort och för brant, eller jag tror jag sitter för långt bak och får för mycket bakåtvikt. Nästa gång ska jag klå den. Den avslutande mördarbacken, som är både lång och brantar till på slutet, som vi båda haft problem med i snömodden fixade vi äntligen. En av oss kanske behövde tre försök innan det gick hela vägen, men det behöver man ju inte prata högt om väl? Båda första gångerna var det återigen för mycket vikt för långt bak när det blev för brant. Men när jag insett det så gick det bättre.
IMG_7331-1
Här har jag precis tagit mig hela vägen upp tredje gången!

Tyvärr går det inte att fånga på bild riktigt hur lång och brant den där backen är, här ser det ju totalplatt ut men det är det verkligen inte. Första gången jag försökte ta mig upp så blev jag även omsprungen av en snubbe som var ute med pannlampa. Jättekul att träffa andra människor i skogen men för egots skull så avstår jag gärna från förnedringen att bli omsprungen framöver när jag cyklar.

När vi sedan tagit oss igenom skogen så passade vi på att öva lite Bunny Hop igen med ett nytt fint hemmasnickrat hinder! Jag vet inte om det gick så bra. Jag tycker snarare att det gick sämre än sist. Jag behöver professionell hjälp med det här. I suck!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Nej, det är inte pinnen på marken vi hoppar över utan det hänger en i luften också.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Här kör jag precis ner pinnen för femtiofjärde gången! Vi gav upp när den var totalt mosad.

Avslutningsvis så utnyttjade vi ute-gymmet och klämde 50 chins var. Inga konstigheter. Batman var lite svag och klarade bara 45 men jag gjorde 55 för att kompensera.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Ok då, allt vi orkade var att hänga i räcket, 0 chins var det riktigt resultatet för oss båda!

0 chins till trots så var det kul att äntligen få cykla lite igen. Det är onekligen det jag tycker om allra mest och man blir lika glad varje gång! Skönt att den odefinierade risigheten som uppstod för 2 veckor sedan verkar bortblåst också.

Nu blir det massa mer cykling närmsta tiden och kanske lite skidor också för jag såg till min förvåning igår att vid skidbacken i Jungfrusund ute på Ekerö verkar det finns en skidbar rundslinga på 300-400 meter! Ett besök innan Vasaloppet borde jag väl hinna med?

Äntligen: Rapport från Engelbrektsloppet

En “kort” rapport från Engelbrektsloppet kanske vore på sin plats, jag har ju svårt för det här med kortfattat så det blir nog antagligen jättelångt istället.

Provåkningen av banan dagen innan visade ju tyvärr på hur katastrofalt dåligt underlaget var och att vakna upp på morgonen till regn gjorde ju inte humöret bättre. Jag kan inte påstå att jag sov vidare bra heller på hotellet i Avesta. Hotell och “dubbelrum” är verkligen för mig en gåta, 2 stycken 90-sängar bredvid varandra är inte en dubbelsäng!! Försöker man sova bredvid varandra hamnar man i någon slags springa som lätt blir större och större tills man ligger på golvet. Nu var sängarna dessutom klädda med hala lakan så det kändes som om man gled omkring när man försökte sova. Gnäll gnäll gnäll gnäll (jag vet), men det störde min nattsömn faktiskt.

Regn och dålig sömn till trots så lättade humöret när regnet i Avesta övergick till snö i Norberg som faktiskt bara ligger ynka 15 km bort!
OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag ställde mig relativt långt fram i starten och ganska snabbt var vi iväg.

Banan bestod av transport till “varven”, 3-varv (med en liten loop och en stor loop på varje varv), en extrasväng på 3 km och sen transport tillbaka mot mål.

Transporten gick lugnt och sakta, tyvärr var underlaget dåligt redan nu och det var lätt att inse att det inte skulle bli bättre allt eftersom. Ganska tidigt i stora loopen på första varvet fick jag syn på en av veteranerna (20 körda lopp) med knallgul nummerlapp. Gubben var säkert över 70 och stapplade fram och det såg inte ut att gå speciellt fort alls. “Honom ska jag väl kunna köra om“, döm om min förvåning när gubben inte alls kom närmare. Jag hade sikte på honom i säkert en 15 minuter men avståndet snarare ökade än minskade. Det var bara inse att “det är väl ungefär sådär jag ser ut också då“. När den längsta klättringen på 1,5 km kom så lyckades jag ganska snabbt gå om honom äntligen! YES!! Jag insåg ju dock direkt att “det kanske inte är så mycket att hurra för att du lyckats hänga av en pensionär i den mest fysiskt ansträngande biten av banan. Han får ju en hjärtattack om han tar i här“.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Första varvet avklarat på stapplande ben….

På andra varvet var underlagt än sämre, spåren var obefintliga bitvis. Här började det även brännas för att eliten skulle komma förbi för varvning. Engelbrektsloppet har ju en elitklass med ett tiotal startande som samsade längst banan med oss andra. Precis när det är dags för den stora loopen på andra varvet så börjar funkisarna skrika “in till höööööööger, nu kommer dom” och jag lyckades bli varvad på banans trängsta passage. 2 spår + 2 mötande spår och när alla motionärer skulle in till högerspåret så blev det omedelbar korvstoppning för oss. Det var ändå roligt att bli omkörd av ett gäng som onekligen vet hur man åker skidor! Andra varvet försvann snabbt annars, jag var nog mest på mitt “happy-place” och funderade på annat.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Ut på tredje och sista varvet, såhär såg spåren ut när dom var “bra”!

Cirka 18 km kvar av loppet när sista varvet påbörjades! Nu var underlaget katastrof, det saknades spår på stora bitar och det var mängder av stenar och grus i spåret. Som tur var så var det lite åkare ute nu, många hade redan avverkat sina 3 varv och gått mot mål. Jag körde en hel del i mittspåret för högerspåret var icke-existerande. Det var ganska segt här, jag började bli irriterad på underlaget. Fram till 1,5km´s klättringen så körde ganska många om mig, när jag kom fram till klättringen så verkade alla ha hamnat i trans dock för det gick ett långsamt långsamt “zoombietåg” till höger och jag valde att inte följa strömmen utan gick i mitten och tog mig förbi säkert 20-30 personer på vägen upp, energinivåerna var det inget fel på liksom.

Efter klättringen så gick det nedför i 2,5 km och där plockade jag antagligen lika många människor för folk är verkligen urkassa på att åka längdskidor utför. Jag tänker att “här tjänar man ju tid gratis” och står gärna på och hoppar mellan spåren för att undvika att köra ner folk. Dom flesta ställer bara ut skidorna i mitten av spåret och plogar sig sakta nedåt.

Vid sista vätskekontrollen avslutade jag med att hälla ut en mugg blåbärssoppa över ansiktet. Jag blev väl lite för exalterad och försökte dricka snabbare än munnen hann med. “Det göööööör inget” utbrast en funktionär som stod och tittade på mig, “nej, jag ser väl redan ut som skit så det är säkert bara passande” tänkte jag men sa något trevligare tillbaka.

Ungefär nu hade 5 timmar passerat och här gick proppen! Energin i kroppen tog lite slut och 2 muggar blåbärssoppa x 5 hade tagit slut. Jag vet precis hur jag blir när det här tillståndet infinner sig. Jag blir ganska sur, eller sur kanske är ett starkt ord, mer less och tyst kanske. Ledordet till mina cykelkompisar brukar vara “när jag slutar prata så är något fel” och det fungerar lika väl på skidor.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Ni kanske tror att det där är ett leende, det är snarare ett psykotiskt “snääääääälla ge mig lite riktiga spår FFS“..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Uppvisning hur man rent tekniskt INTE ska åka skidor.

Nu var det dags att åka extrasvängen och sen mot mål och jag peppade mig med att “här har ju alla bara åkt en gång så här är det säkert bättre spår“. Men tjena, det var snarare tvärtom. Spåren var som bortblåsta, sönderkörda, grusiga, grunda och kanter saknades helt. Benen for all världens väg varje gång man försökte trycka ifrån, det gick verkligen inte att hålla ihop benen (ett extraknäck på Malmis hade passat sig väl vid den tidpunkten). Det var verkligen jätteenerverande och 7 km till på det här underlaget kändes inte kul. Här stod jag även på näsan på helt platt mark (de flesta av mina skidvurpor förekommer på platt mark, mycket märkligt).

Efter cirka 3 km kom jag dock på att om man stakar och inte diagonalar så håller sig skidorna kvar i “spåren” lättare trots att kanter saknas. Problemet var bara att det inte fanns energi att staka i 4 km. Efter cirka 1,5 km´s stakande så ropar en tjej bakom mig “tror du vi orkar staka hela vägen till mål“, “jag hoppas det” svarade jag men tänkte “men tjena, inte en chans“. Det sved i bålen och när 1,5 km återstod av loppet och det dessutom gick lätt uppför så gick det inte att staka mer. Det blev katastrofal diagonalåkning sista biten och upp på målrakan var jag väldigt glad över att loppet snart var över och jag slapp sladdra omkring.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Lätt stirrig direkt efter målgång… lite “hög” kanske!

Jag tycker ärligt att Engelbrektsloppet borde skämmas lite som släpper iväg folk i de här förhållandena, det var katastrof. Mina skidor ser för hemska ut och behöver antagligen slipas om för att återhämta sig från det här “stenrallyt”. Argumentet “det var så bra som det kunde bli med tanke på förutsättningarna” tycker jag inte håller. Jag kommer mer än gärna tillbaka och kör i normala förhållanden för loppet är bra och den vanliga bansträckningen är väldigt rolig och utmanande men aldrig mer i sånt här före. Det var förvisso lite roligt ändå men skidglädjen förtas när det är så himla uselt.

Det blev i alla fall ett bra LSD-pass och väldigt bra bålträning! Förhoppningsvis blir Vasaloppet lite lindrigare efter det här! Tyvärr kommer det inte gå att träna något mer innan dess för Stockholm är ju helt bart, riktigt tråkigt och 95 km skidor är tyvärr allt jag lyckats skrapa ihop i år. Men, bättre än ingenting men kanske inte riktigt vad jag hoppats på. Jag gillar ju att åka skidor liksom! Det är därför jag håller på, jag gör ingen klassiker eller så. Men nu kan jag väl fokusera mer på att cykla närmsta två veckorna då, inte fy skam det heller.

Det ryktas dessutom att en ny cykel dimper ner i brevlådan(!) vilken dag som helst…..

Dags för Engelbrektsloppet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Imorgon är det äntligen dags för Engelbrektsloppet, 50 km längdskidor står på schemat. Egentligen ska loppet vara 60 km men det råder snöbrist även i lilla Norberg så 50 km på en 3-varvs bana är vad man lyckats få ihop och det får man väl vara tacksam över.

När jag åkte loppet för 2 år sedan var det också snöbrist och då drog man ut loppet på en stor sjö i närområdet där vi fick åka 2 varv i snålblåst. Det krävs ju inte mer än en hjärncell för att inse att en sjö inte är kuperad, inte någonstans, inte ens lite lite, utan det är TOTALT platt. I snålblåsten som då var så var det faktisk riktigt tradigt. Jag hade nog stannat hemma om man dragit ut spåret där i år igen. Nu är det för varmt och dom skulle antagligen sänkt ett hundratal man i vattnet om man försökt dra ut oss på vatten i år så jag är tacksam för att det blir 3 varv i skogen!

1653736_10152659059223636_1687265059_n
Jag åkte upp tidigare i förmiddags för att hinna åka lite i spåren innan morgondagen. Äntligen snö säger jag bara. Stockholm är för kalt för mig, jag borde bo längre norrut verkligen.

Tyvärr håller spåren sådär kvalité, det kommer med andra ord bli intressant imorgon. Jag åkte 15 km idag, ungefär 1 varv + en extrasväng och det finns ett parti på 3-4 km där det är riktigt illa. Det är genomslag, grus, grunda spår, stora stenar, sönderkört och smält och väderprognosen säger 1-3 plusgrader och snöblandat regn hela morgonen. Att vakna upp imorgon till ett inställt lopp skulle med andra ord inte förvåna mig. Men jag hoppas på det bästa! Jag hoppas dom lappar ihop där det behövs så vi kan få skida lite imorgon. Annars åker jag f´n 50 km ändå, på egen hand. Jag vill ju inte ha åkt hit i onödan!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Härligt att bli påmind om hur kort man har kvar!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
“Helvetessjön” som aldrig tar slut som vi fick åka runt på i flera mil för 2 år sedan!

Underlaget gör tyvärr att det lär ta ganska lång tid att ta sig i mål. Allt mellan 5 och 6 timmar skulle jag gissa på rent spontant. Ju närmare 5 desto bättre!

Ny artikel publicerad – Våga vintercykling!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Min senaste artikeln ligger nu uppe på Cykla och den här gången är det “Våga vintercykling!” som är temat. Tyvärr är det ju inte mycket till vinter kvar i just Stockholmsområdet men det kanske finnas andra delar av Sverige som har lite mer snö.

Vintern har hittills varit perfekt för vintercykling i och med att det varit så lite snö och inte så kallt. Jag kan villigt erkänna att kryper termometern under -10 grader så tar det emot även för mig. Kanske mest för att jag fryser tårna av mig och mina lungor är lite känsliga och inte gillar kalluft i stora mängder.

En värmeväxlare har jag aldrig provat men det kanske vore något? I år har ju behovet inte funnits för det har ju knappt funnits några dagar där temperaturen understigit 10 minus. El-sulor och el-sockar har jag också, och dom funkar hyfsat, men i år har det inte behövts utan det har fungerat ändå.

Så, ut och cykla med er och sluta hitta på ursäkter.
Skog, natur, lugn och tystnad är mycket trevligare än att stirra på samma fläck i väggen!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA