Snart är det slut på avsnitten i historien om Swedbank Sub8 runt Vättern, jag lovar, bara femtiosju delar kvar men sen så. Det är egentligen inte så mycket mer att skriva, en lagkamrat går olyckligt omkull i höjd med Hammarsundet och slår sig medvetslös. Efter 7-8 minuter åker gruppen iväg och en av våra ledare stannade med vår kamrat tills ambulansen transporterat iväg honom och alla “detaljer” var lösta.

Luften går ur gänget, en del fattade redan här att tiden var körd och en del trodde ändå att det fanns ett litet hopp. I servicebilen insåg vi när det återstod ungefär 15 km att det inte skulle gå vägen, vi hoppades in i det sista men insåg tyvärr att tiden skulle bli 4-6 minuter över Sub8 (som vi trodde då).

Laget rullar stolt in på 8h08min och med tanke på omständigheterna så hade vi absolut inte kunnat göra någonting annorlunda. Dubbla vurpor som tar nästan 10 minuter sammanlagt, 9000 omkörningar tar kraft och tid, motvinden på västsidan skördade alldeles för många offer den här dagen.

Jag lider med mina lagkamrater för jag vet att dom är goda för minst 7h45min, det var riktigt besviket att komma till målområdet och dels höra om den sista vurpan och dels se de besvikna minerna.

Jag är dock jätteglad över att ha fått vara med på den här resan, även om jag själv inte fick möjlighet att cykla Vättern i år. Jag vet att det finns någon fortsättning på Swedbankresan och jag hoppas den blir minst lika givande som det här senaste året för det är svårt att hitta 40 personer som är lika fantastiska som dom här är! Det är bara äkta och verkligen genuin kärlek till Swedbankgänget!!

Del tre av den spännande historien om hur det egentligen gick för Swedbank Sub8 runt Vättern, det är ju antagligen ingen som missat hur det egentligen gick. Men lite detaljer kan man väl få bjuda på i efterhand, denna följetong kommer att släppas i minst 77 delar, så alla har lite att se fram emot under sommaren!
Depå ett avslutade vi förra delen med, där hade gänget vänt upp i motvinden 2 mil tidigare och vi hade redan fått erfara att vinden skulle bli jobbig idag, 8 personer totalt var borta efter 12 mil. Planen för oss svaga och handikappade (som “valde” servicebilen framför att faktiskt cykla) var att möta upp gänget efter 21 mil i nästa snabbgruppsdepå.

Lite visste väl vi att kaos väntade både serviceteamet och gänget som faktiskt cyklade. Bilvägarna var totalt igenkorkade, det fanns absolut ingen som helst möjlighet för oss att ta oss fram med servicebilen så efter lite grusvägar/skogsvägar så valde vi helt sonika att ta en jätteomväg via Tidaholm och Skövde för att ha någon som helst chans att hinna ikapp gruppen ens innan mål.

Via GPS följde vi våra lagkamrater som slet sig uppför västsidan i motvinden och vi såg hur snittet sakta men säkert sjönk. Snittet låg dock på rätt sida om gränsen med några minuter hela tiden så här var vi egentligen aldrig oroliga för att det inte skulle gå vägen. Snabbgruppsdepå nummer två efter 21 mil missade servicebilen helt, vi hann inte fram helt enkelt. Paniken var total i bilen och vi bad till gudarna att gruppen hade sinnesnärvaro nog att inte stanna i depån om dom inte såg oss stå och vinka in dom vilket vi hade bestämt innan. Efter mycket stressande och hetsande så började vi efter 21.5 mil sakta men säkert komma ifatt gruppen, vi låg bakom en lång stund på grund av alla bilar och cyklister men lyckades till slut ta oss om och kunde i farten basunera ut att “vi riggar depå 2-3 km längre fram“. Sen var det bara hitta första bästa parkeringsficka och slänga ut alla 40 hinkar, nummerordningen flög alla världens väg när vi hade typ hälften av hinkarna kvar i bilen när gruppen började närma sig.

Vi vinner inga priser för ett snyggt stopp här och ber så hemskt mycket om ursäkt om vi störde någon genom att stå utanför parkeringsfickan. Efter 22 mil så fungerar inte riktigt hjärnan som den ska och man tänker inte på alla små saker som t.ex. att hålla sig helt av vägbanan vid paus. Tyvärr hade gruppen råkat ut för några missöden på vägen upp mot depån. En mindre olycka där en person gått på hjul och drog med sig två andra, här försvann två man men ingen allvarligt skadad. Vinden skördade sina offer och efter att gruppen gett sig iväg så kom de in cyklister på löpande band som hade krampat och kräkts om vart annat. Riktigt tråkigt att se starka cyklister falla offer för att allt inte stämde för just dem just idag, vi försökt såklart peppa iväg alla så gott vi kunde och motivera med att snart kommer det medvind och det går att få en bra tid ändå och så vidare. Alla verkade ändå vid gott mod.

Snittet över de 22 milen var nere på ungefär 37.5 km/h och sub8 var fortfarande inom räckhåll, inte med någon stor mariginal men alla förutsättningar i världen fanns för att det skulle gå vägen om allt flöt på bra sista 8 milen.

Tyvärr hände det som inte fick hände precis innan Hammarsundet, en av våra lagkamrater hamnade på Örebro sjukhus efter att ha kört rakt över en väldigt dåligt utplacerade vägkon och slagit sig medvetslös. Vi såg från servicebilen hur ambulans efter ambulans och poliser åkte mot Hammarsundet och hur biltrafiken helt stannade av medans cyklister långsamt verkade kunna passera. Panik infann sig en kort stund, men vi var övertygade om att gruppen hade hunnit passerat och insåg inte vad som hade hänt först vi fick informationen efter målgång.

Är Sub8 viktigt när en lagkamrat åker ambulans till sjukhuset?
Nej, det är så himla sekundärt för var och en av oss i gänget. Men för att ändå ha någon slags symbolisk chans att nå tiden så valde man att efter 7-8 minuter släppa iväg gruppen och låta en av ledarna vänta med vår skadade lagkamrat tills ambulansen transporterat iväg honom. Men ingen var nog jättesugen på fortsättningen egentligen…

Upplösningen på dramat kommer dock imorgon…

Fortsättning då på resan för Swedbank Sub8 runt Vättern…

Första planerade stoppet var i Gränna, en kort toalettpaus på 90 sekunder! Inte mycket till stopp men ska man cykla fort så har man inte tid med sånt heller. Att stå vid sidan av och se det stora tåget av svartoranga cyklister komma åkande är ganska coolt. Det ser rätt mäktigt ut. Lysmaskarna/svamparna (de fina POC-hjälmarna alltså) hjälper onekligen till rätt bra när det gäller att hitta gruppen bland alla andra cyklister.

Gränna var som sagt paus ett, här hade gruppen av olika anledningar redan tappat fyra personer (vi hade en punktering, någon som tränat dåligt och visste innan att det inte skulle gå, någon som helt enkelt inte orkade och en som bröt nyckelbenet för några veckor sedan och helt enkelt inte fixade tempot med sin skada). Tråkigt att redan ha tappat några men det visste man redan på förhand att alla inte skulle kunna hänga med i de höga tempot.

I Gränna så låg gruppen bra till, 80 km och snittet var fortfarande en bra bit över 40 km/h. Gruppen utnyttjade den starka medvinden riktigt bra alltså, alla visste ju att vindarna snart skulle vända så det gällde att trycka på i medvinden för att kunna ta det lite lugnare i motvinden efter rundning nere vid Jönköping.

Nästa planerade stopp var snabbgruppsdepån i Håbo efter ungefär 120 km. En hink per person med personligt innehåll var planen för en snabb depå på 60 sekunder.

Det flöt på bra när gänget väl kom dit och jag vet inte exakt hur lång tid stoppet tog men absolut inte mer än kanske 90 sekunder. Alla fyllde på och toapausade snabbt om så behövdes. Här hade gruppen tyvärr börjat tappa fler och fler cyklister, snittet var nere på 38 km/h efter att ha vänt upp i motvinden och behövt krångla sig igenom Jönköping med mera.

Nu tror jag alla visste att ett jobbig parti väntade, hysteriskt många omkörningar, kaos på vägarna och en motvind som tyvärr bitvis var lite väl kraftigare än vad vi hoppats på. 8 personer hade redan släppt gruppen i depå 1, tyvärr skulle det till depå 2 bli ett gäng till för nu började vinden skörda sina offer.

Men fortsättning får bli imorgon för nu är det slut på tid igen…. to be continued!

På lördag 06.08 så är det äntligen dags för Swedbankgänget att ställa sig på startlinjen på Vätternrundan. Jag har ju varit tvungen att lämna återbud sen ett tag tillbaka på grund skada och samtidigt neddegraderade jag mig själv till lagmaskot. Men nu verkar jag ha fått en ny titel, Service Team Manager, tänk vad mycket bättre allting låter på engelska. Så slänger man in manager efteråt så låter det ännu bättre! Fint ska det vara! Jojo…… ….

Vad ska jag göra då? I mitt huvud ska jag….
FOTOGRAFER OCH DUNKA MUSIK i bilen runt hela sjön… därför unnade jag mig en “liten” kamera som passar ändamålet mer än väl idag. Fint ska det vara #2!

Vad tror laget att jag ska göra då?
Jo, det är väl vattenbärare som är den egentliga titeln. Eftersom vi är snabbgrupp får vi ordna med egna depåer och det är mitt + 2 andra personers jobb att förse 44 man med dryck och mat. Depåstoppen är tänkt att ta 60 sekunder styck så ni kan ju ana att det kommer gå undan. Lite kort så har alla en hink med varsitt nummer, i hinken har man t.ex. 2 fyllda flaskor som man snabbt bara byter på cykeln (sen fyller vi de tomma flaskorna igen till depå nummer 2) och näring m.m. kan man ju också inhysa i hinken.

MEN mellan vattenbärandet så är det fotografering och dunka musik som står på schemat. Jag tror ingen kommer misstycka, annars har jag ju som manager två undersåtar att förfoga över. Det är bara fotografera med ena ögat och peka med andra handen så löser det sig… tror jag! Kul ska det bli i alla fall att hjälpa sina lagkamrater på det sätt man kan, även om jag såklart mycket hellre hade gjort det på två hjul! Men det kan ju inte gå bra hela tiden, hur skulle det se ut? Någon måste ju misslyckas också!