Att ta sitt förnuft till fånga

I samband med mina två utlandsresor så har jag insett några saker och tagit några vettiga beslut för att cykelsäsongen 2014 ska bli bra och inte bara halvmesyr efter halvmesyr. Jag gör inte halvmesyrer, då kan det lika gärna vara liksom. Det var länge sedan jag konstaterade att det finns f´n ingenting den här världen kan servera mig som är omöjligt, vad jag däremot har svårare att inse är att man kanske inte kan göra precis allting samtidigt. Varför så bråttom liksom? Jag har ju några år på mig. Ganska många. Därför kommer jag sortera bort några saker, mest på grund av mina benproblem men också på grund av att jag helt enkelt varken hinner eller orkar med allting.

1: Jag kommer inte cykla Vätternrundan i år, varken med Swedbankgänget eller med någon annan grupp. Jag är ganska trött själv på mina ben som strular (som egentligen sitter högre upp i ländryggen) och det känns uttjatat och repetitivt att hela tiden komma tillbaka till att benen inte fungerar, men det är ju precis så det är. Jag har haft problem i ungefär 12 månader, i vintras gick det nästan 3 månader utan besvär, men sen började jag cykla för mycket och sen dess har det kommit och gått och ju mer jag cyklat nu på senaste tiden desto värre blir det. Det fungerar liksom inte.

Då säger några av mina vänner, men cykla med en långsammare grupp? Mitt svar är en stor suck och det är inte tempot som är problemet, det är den framåtlutade positionen på cykeln som gör att jag stryper syretillförseln till baksida lår. Skulle det bli bättre av att det tar 9-10 timmar runt Vättern istället för 8? Det kanske skulle fungera om det går så långsamt så jag inte behöver syresätta baksidan alls. Då fungerar det nog. Men det är inte värt, det finns ingen mening. Om jag skulle försöka mig på Sub8 och på sin höjd kan ta mig runt på 10 timmar, varför ska jag ställa upp och förvärra benen än mer? Det finns noll och ingen mening. I´m out!

Efter att jag bestämt mig själv för att kliva av så tog det säkert en vecka innan jag meddelade våra lagkaptener, det tog verkligen emot att säga ifrån. Men när det väl var gjort så var det faktiskt bara skönt (ok då, det var en ganska stor besvikelse också men vad ska man göra?). Jag kommer inte lämna laget, utan hjälpa till från avbytarbänken. Jag föreslog att jag skulle bli lagmaskot men blev uppgraderad till “ledarstab-member in case of need”. Känns skönt ändå att man inte bara fick ett “Ok, hej då rå“. Nu kan jag bidra med dåliga filmer, urusla och olämpliga skämt och kanske ett leende eller två!
Lagbild
Lagbild från “Dajmkrysset” … ehrm, vad heter stället på riktigt liksom?   

2: Vad som fungerar ännu mindre och vad som kanske är ännu tråkigare är att jag absolut inte på några som helst villkor kan cykla tempolopp. Det är nej och bara nej i baksidorna och det går inte. Tempo är min paradgren men sittpositionen är ju grunden till alla mina problem och sittpositionen på tempo är ju tvärvikt framåt och det stryper alla möjligheter till att par fungerande baksidor. Det känns oerhört bittert att konstatera att det jag varit bäst på och det jag absolut älskar mest med cykling är vad som fungerar absolut allra sämst. Suck. Det blir inget SM i år, även om benen skulle hinna bli bra på de 6 veckorna som är kvar så har jag ju inte kunnat träna tempo och jag åker inte till SM för att komma tvär-sist. Det finns ingen mening. I´m out!

Ingen SMACK-serie heller för närvarande! Jag som skulle krossa den i år ju! Suck.

3: Vad ska jag göra då?
Jo, vad som finns kvar är La Marmotte 5/7 och Haute Route 1/9-8/9!
10259135_587183738056164_2828930663254428035_o

GeneralProfile_pyrenees_V4

Jag borde ha sorterat bort för länge sedan och insett att man kanske ska nöja sig med ETT gigantiskt projekt per år. Nu kan jag fokusera på att erövra så många berg som möjligt i Europa och samtidigt på att försöka få ordning på benen igen. Jag fick ju ordning på dom i december och då ska jag väl kunna lyckas med det igen? Vad som är positivt är att bergsklättringen verkar fungera även om baksidorna är struliga men jag ska inte undersöka om man kan överleva Haute Route med dåliga baksidor utan fixa det innan det är dags i september.

Vi inleder med 2 veckor helt utan cykling, om jag nu klarar det, och med fokus på lite alternativträning så får vi se vad som händer. Helt hopplöst är det inte även om det känns långrandigt och jobbigt att det inte räckte med att få en förstörd säsong i fjol utan att det även smittar över på 2014. Kan det inte bara räcka nu liksom?

Mer Swedbank Sub8 på film

Jag antar att intresset för att kolla på oss på film kanske är störst internt men jag tänker att det skadar ju inte att bjuda på lite fina filmer så kan man bara välja om man vill titta eller ej. Från 4:11 och framåt kan man dessutom så min rumpa flyga fram och ifrån alla fegisar nedför “Dajmkrysset” och mot Ronda. Jag vet inte varför Dajmkrysset rent geografiskt inte har ett namn, men det kanske är så beigt så ingen berättar vad det är.

Jag hade ju med mig min egna actionfilmkamera också, men orkade tyvärr aldrig släpa med den ut på någon runda. Det börjar bli på den nivån att alla gram man inte behöver släpa på uppför bergen räknas. Men nedför hade det ju varit roligt att ha den. Jag filmade en dag på Mallorca, men insåg när jag kom hem och tittade på filmen att jag filmat rätt ner i marken mestadels så det var ju inte så mycket att visa. Tyvärr!

Jag hade ju kunnat lagt den i följebilen och plockat upp den på toppen av stigningarna också, men det kom jag på ungefär precis nu så det var ju ingen hjälp….. ..


Mer film, men här är inte jag med så då är det väl inget att se?

Penas Blanca och Los Reales

Idag var det bergsklättrardag igen, precis vad jag är bra på (INTE), men det är väl bra att öva på det man behöver bli bättre på? Jag tror dock mitt största problem är alla kilon jag släpar runt på och inte benstyrkan eller hjärtats kapacitet. Tyvärr. Jag inser allt mer att Haute Route kommer bli enormt plågsamt om det inte blir superdiet närmsta 4 månaderna, suck.
realesesteponarosobt07

Dagens första utmaning, Penas Blanca. 14.3 km och 5-6% i snitt, men som syns på höjdkurvan så var det rätt många toppar över 10%. Första biten var brutalt jobbig med alla väldigt branta passager titt som tätt, hjärtat skenade verkligen på vägen.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Det var riktigt brutalt jobbigt, för mig tog det cirka 79 minuter att ta mig upp, snabbaste var en bit under timmen. Jag är verkligen inte van vid så branta klättringar och sliter enormt när det lutar över 10-12%, det är TUNGT, riktigt tungt. Hjärtat skenar, känns som om man ska få en hjärtattack och inte går det fort heller. Men men, det är väl det man blir stark av? Jag börjar i alla fall vänja mig rejält vid att klättra i över 60 minuter och det känns inte så slitigt längre.OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Väl på toppen blev det såklart obligatorisk lagbild och ett beslut om att fortsätta vidare 4.5 km uppåt mot Los Reales som är topp nummer två på samma stigning. Fantastisk utsikt där uppe och man såg vägarna vi slitit på för att ta oss hela vägen upp till toppen runt 1220 meter över havet.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Sen var det bara rulla ner samma väg och ett härligt utförs-race som jag ju älskar. Tyvärr kom jag in i en kurva med alldeles för hög fart och var mm från att glida in i bergväggen ganska högt upp och därefter blev jag lätt skraj varje gång det kom en skarp sväng. Men jag lyckades ändå ta mig ner i topp och plocka QOM på Strava, bara en sån sak. Nedför är verkligen så mycket roligare än uppför, men det går undan när det är så brant, man ska ha respekt.

Därefter tog vi slapplunch vid stranden, åt glass och hade det lite lugnt och ledigt för en gångs skull. Äntligen säger bara jag. Jag tror jag börjar gilla att stanna för fika och fotopauser hela tiden mer än att bränna på som en idiot i mil efter mil. Börjar jag bli gammal mån tro?

Magisk resa i alla fall och jag har inte så mycket att klaga på trots att jag fått vila lite extra för att knopp och kropp skulle orka med!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Är det ni som är svenska landslaget eller?

Det kanske inte är så konstigt att det väcker lite uppmärksamhet när 40 man i klunga dundrar fram i matchande utstyrsel och hjälm.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
En lagkamrat hade tydligen fått frågan i Ronda (tror jag) häromdagen om det var vi som var det svenska landslaget. Känns ändå lite hedersamt att vi ser så proffsiga ut, men nej, svenska landslaget är vi tyvärr inte. Man kunde ju önska dock.

Eftersom gårdagens “vilodag” som blev 11 mil till Gibraltar och sen klättring upp till Rock Of Gibraltar (+20% i några hundra meter) så bestämde jag mig till slut i morse för att idag skulle bli en riktig vilodag. Jag satt med i följebilen hela dagen istället för att cykla med andra ord. Mina ben behöver det, jag är redan alldeles för nedtränad och kommer inte få något utav att pressa på mer, det skadar bara tror jag. Dessutom ska vi tydligen upp för något 15 km långt berg imorgon som börjar med 4 km i 15%´s lutning så jag sparar mina ben till det. Det känns som om det kommer behövas.

Men lite bilder från dagen i lite oordning (tyvärr inte så gott om tid att skriva bra inlägg just nu), det började disigt men ordnade upp sig rätt fort vilket kändes skönt eftersom sikten var totalt urusel på morgonen.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ännu en episk dag på två hjul

Det börjar bli tröttsamt med episka dagar på två hjul men det är inte mitt fel att dom aldrig tar slut. 14.5 mil, 2600 höjdmeter, +30 graders värme… vad kan möjligen gå fel där? Iiiiiingenting!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Dagen började med tidig uppstigning för tidig start och soluppgång från balkongen samt en frukost med mycket sammanbitna miner. Alla visste vad som var på gång och laddade på sitt sätt.

Dagen bjöd på 20 km rakt uppför, förvisso med en snittlutning på 6% men det är ändå något visst med att klättra i nästan två timmar. Dessutom skulle vi lite längre så det var 30 km i eget tempo som var första utmaningen, efter 20 km så gick det dock lite nedför/platt i 7-8 km och sen 2-3 km lätt uppför till “riktiga toppen”.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Uppe på toppen var det fotografering vid det så kallade “dajmkrysset” som stället går under. Det har något med det där rostiga järnkorset i bakgrunden att göra. Efter fotografering och påfyllning av vatten så var det 10 km rätt nedför och äntligen någonting man är bra på. Episk utförsåkning som fångades på film av en lagkamrat som låg i min röv en lång tid. Maxhastighet någonstans strax under 70km/h och världens frihetskänsla att bara trycka på för allt vad benen går.

Sen blev det lunch i Ronda där hela byn stannade upp när 38 cyklister i likadana kläder/hjälm cyklade in i två raka fina led. Det var lite moviestar-känsla när massvis med människor snabbt plockar upp sina kameror och fotograferar en. Såklart tror dom ju att vi är proffs och kan cykla på riktigt men tänk om dom visste att vi är ett gäng från Sverige, halvfeta medelålders män mestadels, som bara ska cykla runt landets största motionslopp. Vilken bedrift liksom… . .. skämt å sido så är ju sub8 helt klart en bedrift och speciellt fet är det inte någon som är i laget.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Efter lunchen blev det 7 km stigning igen, sen böljande upp och ner, sen 5 km stigning sen böljande upp och ner tillbaka till hotellet. Jag var rätt mosig redan vid lunch och värre blev det. Den sista stigningen fick jag fin draghjälp av två av lagets ledare som “kvastade” upp och det kan vara så att jag fortfarande hade varit kvar ute i bergen utan deras hjälp. Jag orkar ju aldrig prata när jag är sådär mosig och trött i knopp och kropp men att bara ha någon bredvid en räcker gott och väl. Jobbigt som bara den i den fruktansvärda hettan men det gick och jag var inte akterseglad även om jag låg bland dom 2-3 sista i alla stigningar. Jag tycker ändå det är ganska ok för en halvtjockis med trasiga baksidor, jag är mycket nöjd. Vid kvällens middag delades några utmärkelser ut och jag fick “dagens prestation” så jag var nog ganska duktig ändå. Belöning blev en gratismassage, välbehövlig sådan!

Imorgon är det “vilodag” vilket innebär en lugn tur till Gibraltar, det kommer bli häftigt. En upplevelse! Gäller att passa på när man är så nära.