Det blev ett halvblått knä och en rejäl lårkaka av fredagens vurpande i skogen! Jag vet inte riktigt vad som hände, men helt plötsligt var jag bara så trött i benen/huvudet så jag vurpade verkligen superklantigt varje gång. Tur att rundan nästan var över vid det laget, annars hade jag säkert brutit något. Lyckligtvis är blåmärkena väl dolda och syns inte till vardags, då gör det inte så mycket.. det kan man bjuda på! Men nästa gång blir det inga himla vurpor på den där rundan inte!! Revansch it is!
Dagen till ära var det dags för en omgång spyfyror, jag finner verkligen inget bättre namn än kräks/spy/#¤&¤%&¤-fyror! Det är verkligen så jobbigt som det bara kan bli och det blir inte bättre av att ha watt-talet upptryckt i ansiktet och ens egna föreställningar om hur himla högt man minsann ska pressa sig. Jag är inte riktigt där ännu, inte riktigt, ganska långt kvar tror jag faktiskt.
Jag tappade för varje fyra, det blev tyvärr lite långsammare och lite mindre tryck för varje intervall. Men det är nog inte så konstigt att uthålligheten inte riktigt finns här ännu med tanke på hur lite seriös träning jag bedrivit senaste halvåret. Så, jag är egentligen inte orolig för det. Man tränar ju för att bli bättre och mycket bättre kan det bli bara man är lite envis!
Tyvärr är kombinationen “inte sådär jätteuthållig för tillfället” och kaloriunderskott fruktansvärd tillsammans med fyror. Det är att ta fyror och göra det hundra gånger så vidrigt. Det är verkligen en kamp mot den delen av hjärnan som skriker “men, för i helvete sluta nu, du orkar inte, du har inte energi, det är inte din dag idag, lägg av med det här“, jag var faktiskt jättenära att packa ihop i mitten på andra intervallen men men, hellre “dåliga” watt och att man slutför passet än att bryta mitt i. Jag tror det ger mer, watt-talen kommer säkert allt eftersom. Det är långt till både Vättern och Haute Route så jag är inte orolig!
Såhär någon timme efteråt är det en otroligt skön känsla i kroppen men jag är hemskt glad att det är typ en vecka till nästa omgång för det är verkligen en brutalt vidrig känsla att köra fyror i det läge som jag är i just nu! Och tyvärr tror jag inte det kommer bli bättre ändå, det heter ju inte “det blir inte lättare, du blir bara starkare” av en slump!
